Ett förhållande tar slut
Efter ca 8 år tillsammans så är det slut. Vilken konstig känsla. Det började redan i våras bli tydligare att vi började få olika mål i livet. Ex sambon ville åt det hållet och jag åt det andra. Kanske att det började redan innan men då började det bli tydligt. Sedan har det bara blivit värre. Jag som befann mig i total förnekelse försökte fixa allt genom kompromisser jag innerst inne inte vill göra… Medans exet blev mer distanserad och vag när vi pratade om vår framtid. Till slut kunde jag inte låtsats längre, kunde inte undvika tecknen längre. Exet tog den fega vägen och försökte indirekt få mig att göra slut men jag ställde honom mot väggen och sa att han får ta beslutet då han är den som förändrats mest av oss. Och då tog det slut. Åtta år borta. Jag blev chockad och grät som tusan men på något underligt sätt i all sorg känns det bra. Jag känner mig nyfiken på framtiden, en ny kille nån gång i framtiden, ett nytt liv. Även om mkt var bra i förhållandet fast det sådant som inte var så bra. Exets minimala behov av närhet i form av kramar, hålla handen osv… ett sexliv som aldrig riktigt klickade…hans jakt på pengar, karriär m.m. Det är bara en vecka sedan det hände men jag känner mig stabil ändå. Är det konstigt? Det här har ju varit på gång under de senaste 4-5 mån så jag var lixom beredd ändå, mitt i allt förnekande. Får man må OK så kort tid efteråt? Nu ska vi sälja hus och jag måste packa ner alla mina saker, då lär väl gråten komma igen men det känns som om jag repar mig. Exet är kvar utomlands och kommer inte hem än på en mån. Då bor han hos sina föräldrar tills huset är sålt. Första gången jag är singel på 8 år…skrämmande och spännande. Vad har ni för erfarenheter av separationer?
Har dessvärre ingen på ett så långt förhållande. Men jag förstår att det måste vara både skrämmande och spännande som du skriver :)
Hejsan!
Jag var den som bröt upp efter ett 15 år långt förhållande. Det var jättesvårt. Han var inte heller den som var direkt kelig och så. Men hu vilken förändring. Det är tufft att gå vidare. Jag är glad att du känner dig positiv och lugn inför framtiden. Klart du får må bra efter så kort tid :-) Det visar att du har tagit ett steg framåt mor framtiden. Jag själv mår dåligt till och från just nu, men det kanske blir bättre med framtiden.
Att packa ihop 8 år lär nog säkert bli tungt, men låt tårarna komma, det är bara helande. Du klarar det också!
Kram Ttrazzel
![[SharpMissy]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Ja, du får må OK på så kort tid! Mentalt har du förberett dig 4-5 månader, men det har ju egentligen pågått längre än så…
Jag tycker att ensam är stark, i alla fall i början. Det är inte förrän åren börjar ticka på och saknaden börjar växa till… Jag lyssnade mycket på Cher's skiva 'Believe' i början av min tid som ensam efter åtta år. Jag blev stark. Jag gladdes åt att gafflarna i min kökslåda var mina egna. Mina.
Jag köpte vad jag ville utan att behöva motivera varför. Jag var uppe hur sent jag ville. Jag kunde äta när jag ville (när jag var barnledig).
Det finns massor av både fördelar och nackdelar som singel. Men bäst är att fokusera på fördelarna, särskilt för dig just nu!
Way to go girl!
(Oftast är det Kvinnor som tar första steget till uppbrott, trots att det varit dåligt för båda parter under en längre tid). Att lämna min förra man var det smartaste drag jag gjort.
Lycka till och ha kul för mig också där ute!!
*kram*
Tack så mkt för era svar
Det känns skönt att höra lite från andra som brytit upp från långa förhållanden. Nu till helgen ska jag börja gå igenom alla lådor vi har i förrådet där våra saker ligger blandade. Det blir nog lite jobbigt men det gäller väl att ta ett steg i taget.
Tack igen för er ord
Starta ny diskussion