Jag har 3 barn från ett 16 årigt förhållande. Jag valde att gå isär med min första man då han knappt ville ha sex, hade inte samma intressen som jag, ville aldrig göra nåt med mig och barnen och jag kom alltid i sista hand. Jag var honom trogen i 16 år och älskade honom trots allt men tillslut dog den kärleken och jag "bröt mig loss". Sen träffade jah en ny man. En man som är 8 år yngre, han hade inget barn och vi fick ett tillsammans. Jag trodde han var min själsfrände men "problemen" började dyka upp efter ett tag.. kring allt mellan himmel och jord. Kan också nämna att mina barn tog emot honom med öppna armar och har både visat respekt honom och varit hur fina som helst från första början. Det första problemet utifrån hans perspektiv, var att jag uppfostrade barnen fel, elr rättare sagt "inte uppfostrade dem". Detta grundar han på att min ena son, (som nu är 8) tuggar ibland med öppen mun, att barnen ibland glömmer att släcka lampan, att de ibland glömmer bort sig och pratar "högt" på morgonen och en massa annat. Men att de hjälper mig att damsuga, gå ut med sopor och konserver och är fantastiska med sitt yngsta syskon är inget han uppskattar. Vi har kommunicationsproblem. Varje samtal som är lite "laddat", det kan vara hushållsarbete elr annat som diskuteras avslutas med att han säger "håll käften" till mig. Han säger sällan förlåt, och det är alltid enbart mitt fel. Det är inte fel ur "kommunikationsaspekt" utan det är jag som "inte fattar", "överdriver", "vill starta bråk" etc etc. Han vill skaffa ett till barn men kan knappt ta hand om sig själv. Hans mamma och pappa gör nästan allt åt han.. on han städar så är det ytterst lite. Hans "gräns" för när man bör städa är högre än min. Vi har provat med schema listor kontrakt etc men det blir aldrig av, han tar aldrig initiativ och jag känner att jag alltid får "pusha på" elr göra det själv. Om jag nu inte skaffar ett till barn med honom så kommer han att lämna mig. Då barn är otroligt viktigt för han då han tycker att han har så bra gener så han måste föröka sig.. Ärligt talat så har jag fått nog av hans sätt att vara på. Jag älakar honom men är allt det här värt..? Ska jag stanna elr lämna..? Barn kommer jag aldrig gå med på förens han växer upp och blir en man