Hej Sessan,

naturligtvis har du ju rätt att välja att skriva i vilket forum du vill! Du behöver inte be om ursäkt för nånting!

Jag förstår om du har det jobbigt med din dotter, jag talar av egen erfarenhet (men mer av att vara dottern då eftersom mina barn inte är där riktigt än). Jag har dock börjat få nosa lite på tonårsproblem eftersom jag har en hormonstinn tolv-nästantrettonårig kille här hemma och jag kan säga att jag inte njuter precis av de duster vi redan har. Dessutom får det mig att fundera på hur det ska bli med döttrarna, jag minns ju hurdan jag själv var. Värst lär minstingen bli, hon är redan idag mer än en handfull.

All cred till dig Sessan, det är inte lätt att vara tonårsförälder. Stå på dig och var k o n s e k v e n t, det är det enda du vinner på i längden.

Ja, vi flickor kan vara helt omöjliga. Jag har varit riktigt hemsk mot min mamma. som tur är växte jag mig klokare och försöker nu gottgöra henne i den mån jag kan.

SharpMissy,  om du visste vilka "duster" vi haft jag och "dotra" Det var ett tag i början av hennes sällskap med killen  som hon tyckte det var sååååååååååå märkvärdigt med en kille i "hasorna" :((        Det var t.o.m så hon "boxade" till mig vid ngt tillfälle :( På axeln :(( Hade hon slagit till mig ordentligt vet jag inte om jag hade ringt polisen för  misshandel. Hade jag säkert gjort för att hon skulle få sig en läxa. Hon ska inte bestämma här hemma vilket hon tror sig göra då och då : (( 

Det känns ibland som om det kanske skulle vara skönt den dag hon flyttar hemifrån för att man ska få ett "brake" ett tag.

Jag var INTE sådan  när jag var ung, inte alls. Men förhoppningsvis så växer väl "dotra" oxå till sig framöver?  

Blir såååå ledsen ibland :((( Vet inte vart man ska ta vägen :( Som tur är har jag mina underbara katter, annars vet jag inte vad jag skulle ta mig till.

Kram/Sessan1

Verkar som du går igenom det min mamma fick gå igenom. Väldigt tråkigt för dig :( Jag hoppas att din dotter flyttar så ni får den där pausen som ni antagligen behöver. Och förhoppningsvis växer hon också upp och förstår hur fel hon gjort.

Många gånger när man beter sig så som jag gjorde och det verkar som din dotter gör, så beror det på att man mår väldigt dåligt. Kanske skulle ni kolla upp en psykolog?

P.S Ta det inte på fel sätt, bara det att det hjälpte mig lite faktiskt.

Ja, jag vet ju självklart hur vi ungdommar kan vara! Och de är nog tufft för vissa föräldrar! Jag själv är dock "bästa vän" med min mor. Vi pratar om allt och de värsta jag gjort är nog att jag försvann när vi var i cypern och jag drack för mycket. Vi har våra olika åsikter men respekterar alltid varandra. De var lite tufft när hon hade en ny ett tag, men tillslut insåg även hon att jag faktist hade rätt. Han var inget att ha;P

Men stå på dig! Hon kommer säkerligen vända någon gång åtminstonde. Iaf när hon flyttar hemifrån.. då får man mera ansvarstagande. Och bor hon kvar när hon är 20år måste hon betala för sig:)

"Hera, vi har pratat med både psykolog och vissa folk inom socialen med flera ett antal gånger,  så det har varit hyfsat här ett bra tag sedan dess, men ibland "blossar" det hela upp igen då och då. Så man får ta en dag i taget liksom, men jobbigt är det medans det pågår.

 -----------------------------------------------------------------

 Lis 1, jo jag vet att hon måste betala för sig ifall hon fortfarande bor hemma när hon fyllt 20, det vet jag om. Jag gissar att hon kanske har flyttat innan dess. Hon går ju sista året på gymnasiet nu. Hon utbildar sig till djurvådare och funderar på att ta ngt jobb på ngn djurpark ngn stans. Om hon inte får ngt jobb till hösten så har hon sagt att hon ska fortsätta att plugga engelska iaf, så det återstår att se vad det blir av det hela. Jag tänker inte ge henne några pengar i sommar iaf eftersom hon har fått så mycket pengar nu när hon fyllde år, så det blir över.  Så hon får verkligen tänka sig för nu n är hon är "nästan vuxen"  18 år. Då har jag ingen skyldighet att  ge henne pengar som  vanligt. Kanske då och då men INTE om hon inte söker jobb. Då får hon klara sig bäst hon kan. Jag tänker vara hård nu. Hon har en halvbror som inte  gör så mycket åt saken för att skaffa jobb :( Söker typ jobb en gång per månad :(:( Slashasen  :( Så jag hoppas min dotter är bättre på att söka jobb än vad hennes halvbror är.

Tass

#3 Ja, jag hoppas verkligen att hon kommer till insikt. Själv skulle jag aldrig vågat bära hand mot min mor, inte ens vara ful i munnen, däremot trilskades jag och ljög som en häst travar om vad jag gjort eller skulle göra. Jag svek också förtroenden vid ett flertal tillfällen, men sen när jag blev 15 mognade jag till och började jobba vid sidan av skolan. Men jag hade ett par vilda tonår mellan 13-14 och det var nära att mamma skickade iväg mig. Hon sa uttryckligen att hon skulle ringa soc för hon ville inte längre. Då blev jag skiträdd.

Det enda du kan göra är att försöka bibehålla ditt lugn, inte sjunka till hennes nivå i diskussionerna och bara vara saklig och konsekvent. Sen kan hon ju stå och stampa i golvet bäst hon vill, men visar du att du gör så som du har sagt (eller hotat med) så inser hon kanske snart att du menar vad du säger. Jag förmodar dock att det ligger mycket mer bakom än du orkar skriva om här, så det blir lite som att jag bagatelliserar problemet med att ge ett så här kortfattat svar.

Jag önskar dig dock all framgång i livet!

//SharpMissy

SharpMissy, ibland känns det som om man inte orkar lämna ut så mycket när man har det jobbigt omkring sig, även om det känns som om man får mer stöd av folk på nätet än av sina anhöriga, så känner jag det iaf, efter att ha lärt känna många "nätfolk" via olika nätgrupper jag har gått med i. Så är det bara. Har fått bra kontakt med mina mailvänner oxå när det gäller tonårsproblem. Många har ju fler tonårngar som man kan få tips och råd från. Jag har ju "bara" ett barn så att säga, så jag har ju inte så mycket erfarenhet som jag har fått erfara nu först.

kram

#8 Jo, men visst är nätet oerhört bra till mycket! Det är ett underbart forum att hitta likasinnade på, och alla har vi ju olika erfarenheter.

Jag hoppas allt går bra för er!

//SharpMissy

jag har inte och är inte heller så lätt att ha med och göra. min mamma säger att 100 st av min bror är som en jag.

men hon tycker även att jag börjar växa till mig, och det började jag göra vid 17-18års åldern.