Vet inte hur andra relationer ser ut, men utifrån vad mina vänner säger så får de enbart komplimanger ibland. Mina vänner har också en del krångel med kärleken och jag har mer hört missnöje än nöje kring dem då det förekommer mycket otrohet, tillitsproblem och ibland även våld. Antingen är det kärleken dom är kära i, eller så är killen en skitstövel. Alltid lika trist att höra.

Men jag personligen är lyckligt kär och förlovad med en underbar kille som ger mig komplimanger för både insida och utsida, han gör saker för mig dagligen såsom att diska, laga mat, passa mina djur, borsta mitt hår, pyssla om mig, bädda ner mig, överraska mig. Han gör allt för mig och han har nog inte missat en enda dag ang att berätta för mig att jag är det vackraste han vet. Men så får jag även poängtera att jag är likadan tillbaks… berättar också för honom hur fin han är och hur lycklig jag är över att ha honom. Hur lycklig han gör mig… sen så är jag väldigt händig när det kommer till kreativiteter… överraskar honom jämt med småsaker som söta bakelser, målningar, och övrig konst. Han är det vackraste jag vet.. mina vänner brukar fråga mig vart drömkillen finns. Brukar svara att han är upptagen och min och att dom får leta vidare .. hehe :-)

Jag bor ihop med en fantastisk kille. Vi har haft det svårt, inte i vårat förhållande utan allt annat runt omkring. Jag gick till exempel in i en depression 3 månader efter vi blev tillsammans och hade bott ihop bara några veckor. Han stöttade mig och sa ingenting, inte ett ljud när jag legat hela dagen i sängen. Nu när jag mår bra är han förfarande underbar. Vi har snart varit tillsammans i 3år och bott ihop 2,5 år. Han gör små saker hela tiden. Kan vara att han köper något i mataffären, rör mig över benet i soffan eller andra grejer. Han uppmuntrar mig, stöttar mig och säger flera gånger om dagen att han älskar mig.

En normal hälsosam relation för min del är 1. Man är inte taskiga mot varandra. Man är me dvarandr aför att båda vill det, inte för att man måste (pga ekonomi, feghet, dåligt självförtroende osv) därför kan båda lämna om man inte gör varandra nöjda- och därmed bör man aldrig ta varandra för givet.

2. Kommunikation. Alla relationer stöter på problem, tvivel, kriser och missförstånd. Då måste det finnas en vilja att prata med varandra, eller iallafall en förståelse och acceptans. T.ex min pojkvän pratar inte mycket med mig, men han lyssnar alltid på mig. När han väl kläcker ur dig något så lyssnar jag, och jag försöker göra ett klimat där han kan känna att han alltid kan prata med mig om allt, men människor är olika. I början störde det mig enormt men jag har accepterat hans beteend eoch slutat ta det perosnligt och göra det till "My call" att få honom att prata. Han pratar när han vill, han vet var han har mig, jag vet var jag har honom på ett märkligt sätt.

Hälsosamt är när man inser att "jag älskar honom" inte täcker att han är otrogen, notorisk lögnare, är down right elak och jävlig och sabbar mitt flow. Att båda är inne i relationen på samma vilkor och båda är villiga att arbeta för det- MEN en bra relation kräver oftast inte så mycke arbete, tycker jag själv. När problem väl uppstår kan det vara tunga grejer, men jag gillar inte relationer där man måste jobba på skitsaker varje dag, går runt och irriterar sig på varandra och ställer småaktiga "krav" på varandra- även om man alltid ska vara redo att kunna kompromissa.

Men ja. Lika vilkor, RESPEKT, hänsyn och acceptans. Är orden som jag behöver i en hälsosam relation. Sen hur dessa appliceras är ju olika. PRecis som två "jämlika" förhållanden fortfarande kan se helt olika ut i upplägget även om kärnan i tanken är densamma.

Jag säger direkt att det inte finns några normala förhållanden! 

Hälsosamma däremot, absolut! Och det betyder inte att man öser komplimanger över varandra hela tiden. Utan det betyder att man mår bra där man är. Svårare än så är det inte. Båda två ska må bra, visa varandra respekt och kunna kommunicera. Man behöver inte följa någon "norm" om att han och hon ska leva lyckliga i alla sina dagar. Leve relationsanarki! Det spelar ingen roll hur man lever sitt liv, med eller utan förhållanden, monogam eller polyamorös, hbtq eller straight, huvudsaken är att man själv mår bra!

personligen tror jag inte att man kan mäta ett förhållandes framgång i antal komplimanger. i mitt och min sambos förhållande ges ganska lite komplimanger, men ingen av oss är sådana. vi visar uppskattning genom handling snarare än ord. respekt inför varandra, tillit till varandra, acceptans mot våra olikheter, kompromisser där det krävs och ingen hets efter att alltid få sin vilja igenom, öppenhet inför varandra, bekräftelse av den andre och den andres behov och god kommunikation. det tror jag är några av grundpelarna för ett lyckat förhållande. sedan kan bekräftelse vara allt från ord om hur fin man är, till att ha städat hemma när man vet att den andra är trött efter en jobbig dag på jobbet. jag tillhör den som uppskattar det senare mer än ord.

jag och min sambo har hängt ihop i 7 år. hur vet jag att jag har ett bra och normalt förhållande utifrån mina förutsättningar? well, jag är lycklig. jag saknar honom när jag inte är med honom. ser jag något roligt är han den första jag vill berätta för, för jag vet att han skulle skratta med mig. är jag ledsen är det till honom jag går för att söka tröst. jag vet att han är mig trogen, och jag litar blint på honom. han är min bästa vän, min älskare, min familj ja allt i en person. vi är inte på något vis perfekta, vi har haft våra upp och nedgångar, men jag vet att hur illa det än har varit, så skulle det ändå vara värre att vakna utan honom.

Skulle inte säga att du har otur för att du är med en otrevlig kille, du har själv gjort ett aktivt val att vara med honom och du kan göra ett lika aktivt val att lämna honom. 

Ett hälsosamt förhållande mår man bra i, man lyfter varandra, är goda vänner som vill varandra väl. 

Skulle säga att du är helt fel ute på två sätt.
1. Du är med en kille som inte behandlar dig väl och du stannar.
2. Du funderar på om det är dig det är fel på som ställer krav och inte om det är honom det är fel på som behandlar sin tjej illa. 

Igen, det går åt helvete med jämställdheten, var och varannan tråd handlar om killar som beter sig illa mot sina tjejer och tjejer som tror att de ska stå ut med det, att de ska göra allt hemma, att det är normalt att killen är elak osv osv osv.

#3 har helt rätt! Att man kan prata även om man är arg är super viktigt. Visst kan jag och min sambo 'sluta prata' men då sitter vi i samma rum och surar en stund på varsitt håll och samlar tankarna och tänker igenom saken. Sen pratar vi, visst kanske vi skriker i början men det brukar gå över snabbt. Detta har dock bara hänt 3 gånger på nästan 3år. Vi brukar annars kunna säga 'nu blev jag ledsen, vad menar du med det där?' Jag vet många par som skiljs åt när dom bråkar och inte träffas eller pratar på dagar trots att dom bor ihop. Jag tror inte det är bra. Men håller med i hela #3's inlägg! Jätte bra inlägg

#7 ☀️

#6 har nog inget med jämstäldheten som håller på att barka utför- Kvinnor är oftast alltid mest benägna att skriva saker när man kan gnälla om något (gäller nog även män). Så folk skriver här när det är problem, när man har det bra behöver man sällan skriva här. Jag skriver t.ex oftast om mina ex, för jag har inga problem jag vill ta upp här på forumet med min nuvarande. Det lilla jag har har jag nämnt någon gång i någon annans tråd. Det är SVÅRT att be folk om hjälp, så det är väl ganska viktigt att man kan ge bra stöd och tips.

Jag har själv varit i en sjukt dålig relation med en psykopat och nej, det är inte så lätt att bara välja bort. Jag är en väldigt stark person, men jag har saker som gör att jag ändå får separationsångest, t.ex. Sen har många ett behov av bekräftelse etc. Man kan ha perioder där man blivit "vingklippt" och är mer sårbar. Idag skulle jag aldrig stannat hos en sådan kille, och helt ärligt- om han betett sig i början som han gjorde efter ett tag i en relation- så hade vi aldrig blivit ett par till att börja med. Dåliga relationer "smyger sig på". Alla somlvet i en dysfunktionell familj vet nog vad jag pratar om. För det är samma sak där. Utifrån ser det hur enkelt ut som helst att "välja bort relationen", innifrån är tillståndet "Omöjligt", tankesättet är begränsat, möjligheterna likaså.

Jag kan bara säga att ni som _alltid_ får dåliga män däremot väljer dem- se över vad det är för mönster osm gör att du om och om igen väljer "dåliga män". Mina ex har ju uppenbarligne inte dugit, de har varit "dåliga" på olika sätt- men det är bara en som höll mig "fången" i relationen. IDag ser jag tecken sm gör att jag inte ens bemödar mig att bli vän med sådana människor. Problemet med tjejer som hamnar med dåliga män är ofta inte att vi älskar dåliga män för att de är elaka mot oss, inte att vi inte tror att vi föförtjänar bättre- utan för att vi tror på att DE kan bli BÄTTRE män, kanske med vår hjälp.Att den man man blev kär i finns där någonstans även om han varit frånvarande under nästan hela relationen. Detta problem kan man även hitta hos män.

Det där med att välja dåliga män är intressant. Jag pratade med en bekant som alltid får dåliga killar. Men så frågade jag henne en gång om hon fick välja mellan en vrål snygg kille som slår henne och en halv snygg kille som avgudar henne och hon ville hellre ha kille nummer 1. Det var då jag gav upp.

#9 jo finns ju sådana också. Brukade säga åt min väninna som alltid blev så besviken att killa bara hade sex med henne men alltid slutade i katastrof, relationsmässigt. Vi var runt 17-18, jag brukade då säga "Man får fisk som man agnar för".

Jag skulle säga att ett "normalt" och frisk förhållande helt enkelt bara känns bra 🙂

Jag tycker definitivt att det är en jämställdhetsfråga hur Kvinnor och män ser på sin relation. Kanske är Kvinnor mer benägna att prata, men då det kommer till att tro att man ska stå ut med otrevligt folk, ändra på sig själv när partnern är elak, att tro att man begär för mycket när man vill att ens partner ska vara snäll, tar hand om hushållet och blir tacksam om partnern gör det som borde vara självklart, det skulle jag säga är fler Kvinnor än män som är/ gör. Det är ett jämställdhetsproblem där Kvinnor i större utsträckning inte får plats i relationer och kvinnors problem och önskemål ständigt får ge vika för killarnas. Det börjar redan i förskolan och följer med upp i vuxen ålder. 

Jag är väl medveten om att dåliga relationer smyger sig på, jag har själv stannat i en relation med en kille som våldtog mig. Tänk om ngn hade sagt till mig på skarpen då… Att jämföra var och varannan tråd med en relation med en psykopat blir ju helt fel, en psykopat är manipulativ och bryter sakta ner dig. Den mängd relationstrådar som jag pratar om är helt vanliga tjejer med bortskämda otrevliga killar som tar dem för givet.

Jag håller med Sarah, tycker det har varit väldigt många sånna trådar det senaste och jag blir chockad över att så många unga tjejer inte värdesätter sig själva i första hand.

#13 precis, blir ganska chockad över hur det verkar se ut hos många.

Jo…men det handlar fortfarande om droppar i havet. Men visst är det hemskt, även dropparna.

Och jag tror inte att det är droppar, jag tror att det är en stor andel av hela relationshavet för unga tjejer.

Tror inte heller det är några droppar.

Önsketänkande från min sida då.

Tack alla för er feedback.

#8 Tack, det känns som du förstår precis.

Detta har verkligen smugit sig på. Nu var kanske just komplimanger ett väldigt "tunt" exempel av många, men dock. Och det är väldigt svårt att be om hjälp, dels för att det är privat men även för att många som inte varit i samma situation dömer och tycker att "det är väl inte så svårt att lämna".

I början var han givetvis grym, annars hade jag inte blivit ihop med honom. Senare visade det sig att han varit deprimerad under en lååång tid och är det fortfarande. Problem med sig själv kan man lugnt säga.

Kritik hela dagarna, ingen direkt kärleksyttring, mer än att han säger att han älskar mig med jämna mellanrum och håller om mig om nätterna, säger att han inte kan tänka sig att vara utan mig osv.

Men min egen person har i princip ätits upp av all kritik och alla saker som hänt, som en successiv nedbrytning.

Många gånger känner jag att jag absolut hade kunnat vara lyckliga med någon annan. Men jag kan inte kasta ut honom - han har ingenstans att ta vägen. Och han i princip vägrar när vi har pratat om det. Och på många sätt är han en person jag vill vara med.

#19: "Men jag kan inte kasta ut honom - han har ingenstans att ta vägen." Känner du att du måste ställa ditt hem och din kropp till förfogande för en vuxen människa bara för att han inte "har någonstans att ta vägen"? Han får väl ta ansvar för sitt eget liv!

Sedan är det ju fråga om hur mycket man behöver bry sig om ifall partnern gnäller och kritiserar, och om hur mycket kärleksyttringar man anser normalt och nödvändigt. Jag skulle känna mig kringränd och kvävd av en partner som "säger att han älskar mig med jämna mellanrum och håller om mig om nätterna, säger att han inte kan tänka sig att vara utan mig osv". I alla fall om det hände mer än någon gång i månaden eller så. Och kritiserar partnern så kan man alltid fundera över om det är befogat och kommer man fram till att det inte är det så kan man be vederbörande hålla klaffen. Man måste faktiskt inte tiga och ta emot.

Jag kan inte annat än hålla med Sarah …

Man kan absolut kasta ut vuxna människor som får en att må dåligt, det går utmärkt. Du har inte ngt som helst försröjningsansvar eller omhändertagandeansvar för honom. Nu är det dessutom varmt ute :P Han är elak och vill du inte vara med längre är det hans problem, inte ditt. Du gör det bara till ditt problem. Visst vill man vara snäll mot folk man tycker om, men fortfarande har vuxna mnniskor ett eget ansvar. Känns lite som att han själv satt sig i den båten isf (om du berättat för honom hur du mår i relationen).

mm…att man mår dåligt och är sjuk "i själen" ger en inte frisedel att behandla andra som skit- är man medveten om sina problem och orkar bry sig om en partner så söker man hjälp och löser problemet. Klarar man inte av det bör man kanske inte vara inne i en relation just då, om man får partnern att må dåligt. TS; Jag vet att det inte är lätt, men just nu drar ni nog bara mest ner varandra i mörka hål. Det är inte bra vare för dig eller honom. Han vet nog att han gör fel och känner skuld (och uppenbart rädsla att du ska lämna honom)men det gör inte att han mår bättre egentligen, att du finns tillgänlgig som verbal slagpåse när han är på det humöret.

Finns inget osm heter "Han vägrar". Kasta ut honom. Ring hans fmailjc oh be dem hämta honom eller en kompis. Kräv att få tillbaka nyckeln, eller byt lås om du har råd. Om du absolut vill ge honom en chans, säg att han är välkommen tillbaka när han kan behandla dig med respekt och sökt hjälp mot sina problem. Är man deprimerad så finns det hjälp att få, fungerar inte dne han redan får så får han söka efter andra sätt. Går han abra hemma och dräller och är "deppig" så är det dags att han börjar ta ta i saker. JAg tror rent av att du gör honom en tjänst i det långa loppet.

Hej, jag har läst alla ovan kommentarer men undrar ändå ifall jag är hemsk. Jag lever i en relation sedan tio år tillbaka med en man som jag anser snäll och hjälpsam. Han städar, tvättar kläder och brukar till och med laga mat. Men han brukar slänga ur sig kommentarer som “jag hjälper dig och om jag vill så skiter jag i det”. Han menar att hemsysslorna är mina som kvinna. Första gången som jag insåg att jag känner mig fruktansvärt illa behandlad och liten var för cirka 8 år sedan. Svärmor var på besök och behandlade mig illa och manipulerade honom att tro på henne (vilket inte var så svårt egentligen). Jag var även gravid med vårt första barn. Efter en vecka av svärmor fick jag nog och skällde ut henne för att hon behandlar mig illa och då blev min man förbannad och bad mig hålla käften och sa att jag borde skämmas som gör så mot hans mamma. Han visste om hur jag kände och att mitt glas snart rann över. Nu hände samma sak nästan. I två års tid har vi grannar som utnyttjat oss som barnvakter varje dag och jag blev arg och pratade med honom om att han inte kan släppa in barnen hela tiden och han tyckte jag var elak. Jag släppte in barnen för att leka med våra kanske 4 av 10. Även ute på gården skickade grannen ut sina barn när våra var ute och de höll sig inne. Jag kände inte att jag kunde låta deras barn fara illa och min man sa att jag inte kan börja bråka och ställa till. Nyligen fick jag nog och skällde ut kvinnan i förhållandet (då hon skickade ut barnen oftast) och hennes man försvarade henne när jag skällde ut henne (vilket var fint och inget jag upplevt i mitt förhållande). Min man var hemma just då och missade mitt utbrott men reaktionen jag fick var “du är galen och har gått för långt och borde hålla käften”. Och en hel del annat. Jag fattar inte. Är jag en bitch eller vad är grejen här? Jag behandlade deras barn jämlikt med mina och fick nog av att de utnyttjade oss. Jag är tacksam för alla möjliga svar från er.