Det där låter inte som en lätt situation men glöm genast att du kan hjälpa honom. Det kommer du aldrig i livet att kunna göra eftersom endast han kan hjälpa sig själv. Finns inte viljan där så kommer det inte att gå och han måste göra det för att han själv vill bli bättre och inte för att kunna bli ihop med dig.

Det låter dock som om du inte alls borde vara i ett förhållande heller utan istället jobba på dig själv och fundera varför du väljer fel män hela tiden.  Du kommer själv aldrig att bli bättre om du inte slutar fokusera på män. Det är inte där problemet tycks ligga, utan det tycks ju ligga hos dig. 

Det låter som om du har helt fel prioriteringar i ditt liv på basen av det du har skrivit. Du borde fokusera på dina barn och dig själv innan du involverar en till människa i ert liv. 

Kanske dags att söka professionell hjälp och försöka reda ut ditt eget känsloliv ?

Tack för ditt svar. Jag har professionell hjälp. Det jag inte får ihop är hur jag ska få med känslorna i det jag gör. Jag pratar och resonerar kring saker och ting och har gjort hela mitt vuxna liv och ändå inte lärt mig något egentligen annat än hur man är duktig och gör det andra vill. Jag utvecklas mentalt men inte känslomässigt. Känslorna hänger liksom aldrig med i resonemanget.

Jag tycker som #1 att du inte skall ha något förhållande alls förrän du är klar med dig själv. Det känns som om du inte har verklig, djup kontakt med ditt inre. Du skulle behöva skaffa ett liv för dig och barnen helt oberoende av denna man. Ett förhållande skall vara mellan två jämnbördiga människor som kan ge och ta, stötta varandra när det behövs. 
Det där med att din senaste kompletterar dig tror jag inte riktigt på, det är nog mer en illusion och ett önsketänkande hos dig. Det är en manipulativ person som nog aldrig kommer att ändra på sig helt. Men som kan få dig och många andra att tro det. Om han har pressat dig en gång för att göra något som var emot allt du ville, så kommer han att göra det igen. 
Skaffa barn vet alla vuxna hur man gör och med det följer ett livslångt ansvar. Barnen måste än så länge gå före alla andra vuxna. 
Du säger själv att du behöver ta uti med ditt eget barndomstrauma och du vill inte bli som din syster. Så du vet egentligen vad det är du skall och måste göra.

okej. Jag har haft ett sammanbrott ikväll och kan inte sova. Kom på mig själv med att tänka att jag önskar att han dog så jag slapp välja.
Har funderat på om jag verkligen älskar honom och vill leva med honom och kommit fram till att jag är hemskt orolig att han ska bli ensam och vill som integrera honom i min familj så han inte ska vara ensam för han har typ inga släktingar. Jag tycker med andra ord synd om honom. Jag tänkte tanken att göra slut och möttes av en fruktansvärd tromb av känslor och panik där jag liksom bara kände att jag satt fast och inte hittade någon lösning. Det enda som jag kan resonera kring som jag känner att jag behärskar är tanken på att fortsätta försöka lösa våra problem. Men det kanske bara är ett sätt att slippa möta sorgen över att det inte blev som vi ville. När jag mött det (det är som lager på lager jag går igenom i min ångest här) så bara brast det för mig och jag grät hejdlöst över att jag vill vara mamma igen. Att mina barn behöver mig. Jag tänkte tankar som att jag önskar att han hatade mig och bara stötte bort mig, men det är tvärtom. Han drar i mig och ger mig skuldkänslor för att det är så mycket han vill göra med mig och  han säger saker som att han förutspådde ju det här tidigare att jag skulle bli tvungen att välja och att det skulle ta slut. Känner att jag inte kan svika honom. Om han nu är manipulativ och jag faller för det så djävulskt, hur tusan gör man slut då man har barn ihop och har en till på gång?

Så länge du är med honom kommer du aldrig bli i kontakt med dina känslor, hur mycket han än jobbar på sig själv så kommer det som redan skett aldrig försvinna. Men sedan så har jag inte en nypa tro i att han kan bli något annat än det han är, jag vet typen - min far var så. Varför bli mamma igen om du inte ens kan sätta din son framför din skuld till din karl? Nu vet jag att det låter oerhört tufft och jag vet hur det är att vara i medberoende jag har både varit i det och sett det på nära håll. 

Men han kommer aldrig förändrads, du vet att han är manipulativ och du säger att du inte är i nära kontakt med dina känslor. Jag tror att det till viss del är för att allt du känner i ditt medberoende är skuld, och sådant tar upp oerhört mycket plats. Du kan inte hitta dig själv i ett sådant förhållande, håller med alla andra att du behöver vara utan en partner ett tag för att hitta dig själv. 

Javisst, ni har barn tillsammans men det är just därför du ska lämna honom. För inget barn förtjänar vad han har att ge som far. Det blir lite komplicerat ja, men det är ändå i längden så att du har så större förutsättningar till att bli bättre än vad du har om du stannar kvar hos honom. Det gäller att du en gång för alla bestämmer dig om att han inte är bra för dig eller för barnen och ser till att du inte kommer tillbaka till honom, eller blir ihop med någon alls på ett tag. Dina barn räknar på dig att skydda dem, och du vet redan vad de behöver från dig. Ibland så behöver man göra saker före man själv känner sig helt redo, för när den stunden som man själv känner sig helt redo sker, så kan det ju då vara försent. Men som du sagt, så då gäller det ju att man vet vart man har sin motivation, så att man kan slutföra det utan att göra om samma misstag igen.

Du vet hur det är att vara barn i en dysfunktionell familj, vill du ge dina barn liknande upplevelser?

#4 Det låter som om du försöker hitta ursäkter så att du inte behöver göra slut. Det finns absolut inget positivt med att stanna kvar med en man som inte vill ändra på sig. Det enda som kommer att hända att du skadar dig själv och dina barn om du fortsätter ett sådant här dysfunktionellt förhållande. Du är INTE stark på något vis om du stannar kvar, tvärtom. Du är svag som inte vågar bryta dig loss och oroar dig över att bli som din syster eller det att han skulle bli ensam (det har han isåfall själv förorsakat och HAN måste då jobba på sig själv för att folk faktiskt vill umgås med honom istället för att springa iväg) Det är faktiskt inte en bra orsak till att stanna ihop med en idiot.

Det är faktiskt lättare att stanna kvar än att bryta upp. Se bara på alla Kvinnor som blir misshandlade som inte vågar/inte vill lämna förhållandet. De starka är de som faktiskt tar det där första steget för att lämna för de vill ha ett bättre liv för sig själv och sina  barn.

Jag kan inte låta bli att bli arg då jag läser dina inlägg för du är tyvärr väldigt självisk vare sig du tror det eller ej. Du sätter den här mannen och dig själv först. Du tänker inte alls på dina barn. Anledningen till att jag blir arg är för att min mamma var som dig. Hon tänkte bara på sig själv och sina män och på det viset tog jag och mina syskon skada.  Hon missade alla varningssignaler då hon hellre fokuserade på sitt förhållande med de män hon tog in i våra liv, hon missade helt att en av dessa män var vän med en pedofil som utsatte mig och min syster för en massa äckliga saker som lever kvar med oss idag, bara för att hon var en självisk idiot som ville fokusera på en relation som verkligen inte fungerade…. Idag ångrar hon sig så väldigt mycket att hon var så självisk och tänkte bara på själv. Hon gråter ibland över det faktum att hon tänkte inte alls på vad som var det bästa för hennes barn.

Förlåt men det här "hit close to home" och får alla mina egna känslor att svalla över. Jag skulle aldrig göra sådär mot mina egna barn. Min dotter och mitt ofödda barn kommer alltid först. Om min man skulle bli en skithög så skulle han åka ut, speciellt om han någonsin gjorde våra barn illa. Jag valde att ha barn och har därmed ett ansvar för dem. De kommer alltid att komma först, inte jag eller mitt förhållande om det skulle bli så pass dysfunktionellt.  Jag har alltid satt dem först och kommer alltid att göra det. Vi har det ansvaret som föräldrar.

Jag ber om ursäkt att jag låter så hård. =( Jag vill ju inte skuldbelägga men det blir lite frustrerande för mig att läsa hur du resonerar då det inte är alls logiskt. Jag tänker hur du utsätter dig själv och dina barn för en man som inte alls borde vara närvarande i era liv.

Angående hur man bryter med någon som man har barn med. Människor gör det varje dag! Det är inget nytt eller några konstigheter med det. Kan man inte sinsemellan komma överens så finns det andra instanser som kan hjälpa till med det.

Du skall tänka på barnen först inte på vad dina lustar är.

Det är dina barn…du har fött dom, se till att dom mår bra.

De är dina för livet….