Jag har haft en vän som jag tyckt väldigt mycket om. Hon har dock under hela vår vänskap gjort saker som gjort mig ledsen, men jag har känt att vi har väldigt roligt ihop och det överväger hennes dåliga sidor. Jag har hjälpt henne väldigt mycket, med typ vad än hon bett om. Jag har alltid tagit mig tid för henne och om hon behövt mig har jag struntat i mina egna viktiga saker jag egentligen borde göra för att finnas där för henne. Jag har agerat väldigt mycket "hobbypsykolog" till henne, har haft långa samtal med henne varje vecka där jag bara lyssnat och gett henne råd om olika saker. Hon ringer mig varje dag på sin lunch och jag håller henne sällskap eller lyssnar på det hon vill prata om. Hon har aldrig riktigt ställt frågor till mig ang. hur jag mår, eller typ vad jag gjort i helgen eller något sådant. Utan det har alltid handlat väldigt mycket om henne. Jag har varit en otroligt bra vän till henne. Hon frågar ofta om hjälp med saker och jag har alltid hjälpt henne. 

Sedan har det hänt andra saker där hon t.ex sagt kommentarer som fått mig att känna mig nedtryckt eller förminskad, men jag är överkänslig och kan dessutom ha tolkat hennes kommentarer fel. Men de har iallafall gjort mig ledsen. Jag har ibland känt mig utnyttjad, som att allt jag duger till är att vara hennes "hjälpreda". Detta har jag väl känt för att hon inte visat så stort intresse av mig och mitt liv och hon faktiskt ALDRIG tackat för hjälpen. Hon frågar om hjälp, och säger inte heller "snälla", och sen säger hon aldrig tack. Jag tycker inte man måste säga tack för precis allt men när detta hänt så otroligt många gånger så har jag tillslut känt mig väldigt ouppskattad. 

För några veckor sedan exploderade jag efter att ha byggt upp alla dessa känslor inom mig. Jag hade gått med på att vara dagmatte till hennes valp, vilket är ett oerhört stort åtagande eftersom jag har flera egna hundar som jag inte vet om dom gillar valpar och framförallt så är jag utbränd vilket hon vet(men hon har aldrig tagit hänsyn till dessa faktorer utan bara velat att valpen ska passas till varje pris). Men jag var hennes enda chans till valpen så jag ville ställa upp. Hon var aldrig tydlig med exakt vilka veckor eller hur länge detta var, utan hon antog väl bara att jag skulle passa valpen så länge hon ville för jag har ju inget annat för mig.. När hon sedan återkommer med tiden hon vill ha passning så säger jag att det går bra men att en av veckorna ska jag resa bort för då fyller jag år. Då blir hon sur och upprörd och menar typ att jag "förstört allt". Då rinner bägaren över och jag skriver till henne(vi smsade) allt som jag känt, att hon utnyttjar mig, är så oerhört otacksam och att det känns som att hon försöker bossa över mig och trycka ned mig ibland. 

Min vän reagerade inte alls bra på detta och det kändes som att hon snabbt tog på sig en offerkofta. Först sa hon att jag typ vilselett henne och fört henne bakom ljuset med valpen.. jag sa att det inte var sant, att jag jättegärna passar valpen men att jag är upprörd över hennes beteende. Sedan sa hon typ hur ledsen jag gjort henne över att jag skrivit dom där sakerna till henne. Jag försökte ringa henne flera gånger under flera dagar men hon svarade aldrig. Hon skickade bara sms. Under sms-konversationen kändes det som att hon blev defensiv och bad aldrig riktigt om ursäkt för hur hon fått mig att känna. Hon körde mer med "men du då", vilket inte höll eftersom jag gjort så otroligt mycket för henne och hon inte har gjort så mycket för mig. Tillslut skriver jag till henne att den här sms-konversationen förvärrar bara allt och att vi måste prata på riktigt om vi ska lösa det här. Så jag säger att jag inte tänker skriva mer sms och att om hon vill prata med mig så får hon ringa mig eller komma hem till mig. Jag har varit den som är drivande i att vi ska lösa detta så vi kan fortsätta vår vänskap, fast än det är jag som blivit sårad. Jag ville bara att hon skulle be om ursäkt, bli medveten om sitt beteende(för jag tror att hon inte tänker på det) och ändra på sig - så vi kunde vara vänner igen. 

Hon ringde aldrig. Hon kom aldrig hit. Hon bara sket i mig. Jag har varit så otroligt ledsen och deppig över det här. Alla vänner jag haft har jag alltid blivit sviken av och de har försvunnit ur mitt liv. Jag såg för några dagar sedan på sociala medier att hon hämtat hem sin valp. Hon sa att jag var det ENDA alternativet till valppassning  för alla andra alternativ var jättedåliga(typ lämna valpen hos en främling). Så hon har alltså hellre tagit ett av sina "dåliga" alternativ än att höra av sig till mig för att lösa allt så jag kunde passa hennes valp. Hon sitter hemma och är säkert jättelycklig och jag sitter hemma och känner mig så jävla bortkastad och värdelös. Jag vet att hon dessutom gått och sagt till sina andra vänner att det är jag som varit dum mot henne och det är därför vi inte är vänner nu. Hon har inte berättat sanningen om vad som hände.  Jag bad till och med om ursäkt för att jag sa det jag sa utan att ha sagt något innan, att jag kunde ha tagit upp dom här sakerna innan det gick så långt. Jag frågade hur jag kunde göra saker bättre.

Hur kan jag komma över detta så jag kan släppa det? Hela min självkänsla bara sjönk i botten efter det här. Känner varje dag en stark känsla av att jag är så värdelös. Det känns orättvist. Det känns ensamt. Känner mig patetisk som går igenom eld för människor som inte bryr sig om mig. Jag förstår inte varför man behandlar andra så här. Vi är mellan 25-30 år så vi är inga ungdomar heller.. Har ni några tips på hur jag ska tänka och ändra mitt negativa tankesätt till något bättre?