Ta ett ordentligt snack om hur saker och ting skall delas upp. Det är ju bara att lägga vars och ens saker i högar. "Smygpackar" låter ju inte bra alls. Fråga är om ni ens skall vara särbo om den andre håller på sådär.
Fråga rent ut varför den andre packar i smyg och rensar medicinskåpet.

#1: tro mig jag har försökt!
Det tar en minut innan han blir arg och anser att jag bara vill övervaka honom..Vilket inte alls är min mening.Bara att vi är delaktiga båda två (spec när den ena har typ koll på 95% av sina saker pga man minns att just det då köpte jag den när jag och X var där..Osv osv.
En av oss är kanske lite mer mån om vad hen köper medans den andre ser det mesta som slit och släng..

Det går ju inte..Eller jag orkar inte för han blir arg och irriterad från stunden jag ställer frågor om han packning..
På ett sätt känns det som att ha en trotsig två åring som ska skrika sig till sin vilja

Men nej,ska det här vara den nivån vår relation hamnar i så blir det nog inget särboförhållande tyvärr..

Säg tack och adjö till honom!

Jag hade separerat istället för att bli särbos när han beter sig så vidrigt.

Jag säger som Frida , separera istället , ska man bråka om plåster , . 😳🤨 eller vad som man ska ta med , vad som är mitt och ditt , vilket han har köpt . . Nja , låter inte bra alls .

Man borde vara sams och ledsen över att bli särbos .

Vet att många par som träffas och båda har barn sen tidigare förhållanden . Flyttat ihop , sen har det blivit för mycket tjafs , så då blir dem särbo . Alla är glada och nöjda. 😊👍

Tycker som Frida o Soligajag1. Skit i honom. Plåster o sur mjölk, låt han ta skiten, du slipper honom det är det bästa för Dig. Börja ett nytt liv o se framåt. Om ni har barn ihop blir det lite svårare, men det löser sig. Den attityd han har så kommer dom att välja Dig som favorit, ju äldre de blir så kommer de underfund med vad de har för pappa. I mitt fall så fick hon ta vad hon ville, jag löste ut henne från husvagnen o båten.
Se framåt att du kommer att ha ett lyckligt liv med din nästa.
Byt ut plåster mot en ny man……

Låter inte som om någon jag skulle ens vara särbo med.Skippa honomPacka ihop hans saker och be honom dra.

#6: Vi har inga barn ihop..
Däremot har jag aldrig varit så kär som när vi träffades..
Till saken hör också att jag är sjuk och inte ens klarar av att handla mat själv..Vet ej om det kommer gå över.
Sen olyckan förändrades mitt liv över en natt och han är ”allt jag har”..
Förhoppningen om att finna en ny kärlek eller annan lycka i livet känns ju väldigt långt bort..

#8 Det gårväl att ordna hjälp för dig om du är sjuk?

#9: självklart!

Men att lämna den man älskar med vissheten om att ingen annan kommer vilja ha en?!

#10 Jag uppfattade det som att du kanske stannade för att han var ditt enda stöd i vardagen.

Du skriver att ni valt att bli särbos men det låter ju redan som en separation. Han skriker och är otrevlig och du är ledsen så det är väl redan mer eller mindre över om jag fattat det hela rätt.

Försök att tänk på dig själv i första hand och ordna så att du får hjälp och stöd så att du blir mer självständig och att sörja tar sin lilla tid men viss finns kärleken därute för dig😉

Förstår att det är jobbigt nu, men i längden tjänar du på att lämna honom tycker jag.
Du kommer att träffa någon annan!

#10: Älskar? Är du verkligen säker? Kärlek kan inte växa i en sådan miljö.
Det verkar mer som om du tror att du inte är värd bättre, och du är beroende rent praktiskt av honom.
Tro mig, det här är inget som håller i längde och som kommer att göra dig lycklig. Kärlek är väl ändå någon sorts tvåvägs känsloutbyte?
Snarare är det nog hans beteende (som uppenbart inte har något med kärlek att göra) som får dig att tro att du inte är värd bättre, eller kan hitta någon som verkligen älskar dig.
Om du öppnar ögonen och ser dig omkring så finns det massor med människor som hittat någon som älskar dem för det de är med sin sjukdom, sitt handikapp mm. Sånt är inget som definierar en person.

Hans sätt mot dig har fått dig att ha väldigt låga tankar om dig själv. Sträck på dig istället och var stolt för att du tagit ett bra beslut, lämna honom bakom dig, ta dig ur träsket han dragit ner dig i. Öppna ögonen mot världen, sätt sig själv i första rummet.
Det praktiska kommer att lösa sig, nu behöver du få ordning på din självkänsla och ditt känsloliv. Gör dig själv till huvudpersonen i ditt liv, ge dig omtanke och stöd, fundera över hur just DU vill ha det omkring dig, hur du vill leva ditt liv.
Din sambo är en ynklig person som skapat makt över dig, ingen som är värd din kärlek.

#13:
Mycket bra formulerat Sindri , håller med dig till 100 %
. Klart att Oroliganhörig kan träffa någon som håller av henne på ett respektfullt och kärleksfullt sätt. Det är hon värd!!

#14: Tack 😊

#13: tack!
Du har rätt i mycket!😊

Jag vet att jag troligtvis blivit medberoende pga hans beteende.
När vi träffades så var han ALLT jag någonsin drömt om! Vi möttes på ett plan som jag aldrig trodde varit möjligt.. Jag hade varit singel i 7år och tappat hoppet om att träffa någon som jag kände för. Jag svävade rent av på moln för första gången i mitt liv..Tills vi flyttade ihop.En tid efter började det med små konstiga utbrott, så där så man inte förstår vad som händer.. Jag var så ledsen för jag tänkte på människan jag träffade, på att för första gången tro att man hittat sitt livskärlek. På hur underbar han var och fortfarande kunde vara..
Sedan kom olyckan och jag kan ärligt säga att första halvåret efter minns jag inte mycket av.
Mer eller mindre instängd i ett mörkt rum pga av att jag inte klarade av någon form av yttre påfrestningar..Kanske var uppe en timme på eftermiddagen/kvällen. Blev lite bättre ett tag men sen blev det plattfall igen.
Han har varit min enda trygghet..
Han har ställt upp och varit stöttande men för att sedan skuldbelägga..

Det är så otroligt svårt.
Fortfarande så växlar värme och kyla konstant..
Man funderar ju ibland på om man själv är galen.Eller så otroligt svår att leva med..
vissa dagar har man mer insikt i att det nog till större delen inte är så..
Jag är inte perfekt men jag försöker..Trots att det vissa dagar inte verkar spela någon roll vad man gör..

När vi vill ha något kan vi alla sätta upp ett skyltfönster - en bättre version av oss själva. Naturligtvis finns inga drömmänniskor, vi har alla våra plus och minus, men tyvärr verkar din sambo ha fler av det ena, och dessutom vara en väldigt labil och osäker person - inte någon som ger dig trygghet.
Många människor som är osäkra och har dålig självkänsla är mästare på att "flytta över" allt det till en annan människa. Till en receptiv person med långa känselspröt och mycket empati. Det är inte ovanligt och du är inte konstig på något sätt.
Jag hoppas verkligen du kan hitta tillbaka till dig själv, till din egen styrka. Det är lite kul att bo själv och känna sig fri och besluta allt.
När jag bröt upp från ett förhållande för många år sedan så var det olycka och ensamhet till en början, men oj så stark jag blev och så mycket jag klarade.
Det dröjde tio år innan jag träffade min man och det var så klart underbart och vi har haft över 30 fantastiska år, och jag vill på intet sätt byta, men ibland tänker jag tillbaka på lägenheten jag hade och hur jag levde och kände på den tiden. Jag längtade inte direkt efter att träffa någon heller, tyckte jag hade det så bra.