Jag och min kille träffades för fem år sedan, blev blixtkära och skilde oss från våra respektive ex. Han blev kvar i sitt gamla hus och jag flyttade till nytt. Vi väntande ganska länge med att blanda in barnen i vår relation för att de skulle få landa i det nya, nästan ett år, vilket var möjligt eftersom vi har varannan veckabarn och bor i olika städer, 50 mil emellan. Vi åker fram och tillbaka mellan de två husen så gott det går men eftersom det nu har passerat lång tid känner jag att vi borde komma vidare och fundera på hur vi vill ha det framöver, ha gemensamma planer. Hans barn har nu flyttat ut och mina är i övre tonåren, gymnasieåldern.

Jag känner att jag mer saknar ett gemensamt liv och boende tillsammans. Eftersom vi växelvis bor i hans hus där han och hans exfru bodde under tjugo år så känns det mera som jag är gäst eller direkt tagit hennes plats. Och den känslan växer.

Jag tjänar mycket bra och kan enkelt försörja mina barn och vårt liv så det handlar inte om en ekonomisk trygghet utan om ett gemensamt liv där vi delar på vårt, gör våra planer och som är vår gemensamma bas - inte vara ensamstående mamma.

Har försökt att ta dialog om hur jag känner och vad jag önskar men han kan inte möta mig utan tycker att detta är vad vi kan göra just nu och försöka så gott vi kan. Det går inte att planera framåt enligt honom. När jag ändå framhärdar att vi borde kunna planera framåt för att veta att vi har samma tänk och önskan så känner han sig pressad och hamnar i försvar.

Senaste året har det påverkat mig oerhört mycket och jag känner mig pga att detta mindre attraherad och kär. Blir kall och distanserad eftersom detta mal i bakhuvudet hela tiden.

Han låtsas som ingenting eftersom han inte mäktar med dialogen. Skämtar och babblar på om allt möjligt för att undvika att komma in det som han ser gör mig ledsen och låg. Det sårar mig.

Senaste veckorna har jag funderat allvarligt på att bryta men är samtidigt så oerhört orolig att göra fel, bli ensam, ångra mig. Börjar tänka i banor att börja om och hitta någon annan man som vill samma sak som jag.

Någon som känner igen sig eller kan komma med lite stöttande råd?