![[Sajberlena]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Att släppa dåliga nyheter
För att spinna vidare på sorgetemat kom jag på en ny dysterkvist att avhandla. (Vet inte om det är mina nära-döden-upplevelser p g a Helvetesdieten som får mig att inse att man är förgänglig…)
Det kan vara lika jobbigt att behöva tala om dåliga nyheter som att behöva ta emot dem. Ibland önskar man att man slapp möta människor och förstöra deras dag när något hänt.
När vår bror dog samlades hela familjen, och eländet till trots var vi var tvungna att äta något. Maken och jag åkte till pizzerian för att inhandla mat åt allihop. Där satt ett gammalt ex och åt lunch, och han sken upp som en sol när vi kom intravandes. Vi hade inte setts på många år. "Men heeeej, va kul att se dig, det var länge sedan".
Nu hade jag väl tre val:
A) Presentera maken och honom, låssas som ingenting, bara hälsa tillbaka och kallprata och låta honom gå. Han skulle ändå fått reda på det och undrat om jag var som jag skulle i huvudet som ingenting sagt.
B) Presentera maken och honom, släppa bomben, berätta vad jag gjorde där och varför, han hade trots allt varit med några år och kände vår bror. Han skulle reagera med att känna sig väldigt obekväm och inte veta vart han skulle ta vägen, jobbig situation.
C) Nicka kort och gå förbi och inte säga någonting. Han skulle med förvåning konstatera att jag blivit en otrevlig snobb som inte kunde nedlåta mig att hälsa på gamla vänner. Så "inte jag"!
Vad hade ni gjort?
B) Presenterar maken och berättat vad som hade hänt. Eftersom det "inte är du", som du skriver att bara gå förbi, kanske han hade börjat fundera och frågat något. Nu vet jag ju inte hur ditt ex är/var, jag bara spekulerar. Hade det varit jag hade jag nog börjat gråta och berättat. Han kanske tycker det känns obekvämt, men han får åtminstone veta och tycker säkert det är bra bara han får smälta det hela. Istället för som du skrev att han ska fundera om du var som du skulle i huvudet. Han kanske skulle ha läst av ditt kroppsspråk att det var nåt fel ändå. Och sen han har känt din bror så vill han säkert veta.
Jag vet inte när din bror dog, men jag är ledsen att du måste vara med om något såndant hemskt!
Stor kram
Tack!
Ska kanske tillägga att det exet är en väldigt trevlig och sympatisk människa, det kunde egentligen varit vem som helst som stått hela familjen nära, och att det hela är fem år sedan.
Bra svarat, ska se om fler vill ge förslag innan jag avslöjar hur jag gjorde…
Jag hade sakt B. Du sa ju att han kommer att få reda på det ändå.Så då kan väl lika väl du säga det, fast det måste vara väldigt jobbigt. jag hade nog börjat stor gråta.
Om familjen redan visste om dödsfallet skulle jag nog valt alt B.
Alternativ B, ganska typiskt mig att berätta direkt (du skrev ju att han skulle förr lr senare få reda på det ändå o då är ju förr bättre enl. mig) Berättar man direkt slipper man många missförstånd. Kan bara relatera till mig själv då för ett år sen då farmor inte ville att det " skulle komma ut innan dödsannonsen", jag känner tvärtom. Inte så jag gick och skrek ut vad som hänt direkt, men livet måste ju som sagt gå vidare, jag var tvungen att handla etc. o folk vi mötte frågade naturligtvis hur vi skulle fira julen, hälsa L etc, o jag föredrog att berätta, strunt samma om den andra kände sig obekväm, för mig känns det mer ok att vara rak på sak.
Fånga dagen - i morgon kan det vara försent!!!
Det här har du ju inte berättat, Lena. Vad svarade du honom då? Jag hade ju svarat direkt som det var, det är ju liksom inget att behöva dölja.
Sen kan jag ju, om jag får spåra ur från ämnet då, nämna att "N" tyckte att det var fruktansvärt att vi faktiskt under fikat hemma hos oss kunde drista oss till ett och annat skratt under småpratet efter begravningen. Men några av oss hade inte träffats på länge och man kan inte BARA sitta och gråta hela tiden. Alla VAR ju ledsna, men livet går också vidare i alla fall. Nej han tyckte det var dåligt av oss att inte bara sitta och glo i bordet under tystnad medan vi förtärde begravningskaffet. Fast jag tror att jag kanske berättat detta för dig tidigare?
Jag hade också gjort B tror jag. Väldigt svårt iof.. det är lättare att spela "snobb" och bara gå… men tycker ändå att man kan vara schysst och berätta eftersom han var en hyvens kille.
Kul att ni enhälligt svarade B.
Det gjorde jag också…
Så här i efterhand kan vi skratta lite åt det, maken och jag, när vi pratar om det. Situationen blev en aning absurd - han kommer fram och är jätteglad men jag ansåg inte att jag hade något val. Jag sa som det var. Maken brukar berätta hur han skruvade på sig, upprepade "fy fan fy fan" och med en blick på klockan skyndade sig därifrån. Jag tyckte så synd om honom. Det är inte roligt att behöva plocka ner människor på jorden med sådana besked…
#6
Har jag inte det? Jösses, det är ett sånt typiskt exempel jag brukar berätta för alla när man kommer in på ämnen där det passar in.
Sen tycker jag faktiskt att det är en styrka att man kan koppla av och se positivt på saker, även om man befinner sig i vad som kan kallas outsäglig sorg och saknad! För inte tror jag att brorsan hade önskat att vi skulle sitta och gråta hela kaffet igenom inte!
Nä, som jag sa redan vid talet i kyrkan. De stora hål som uppstår inom en när någon dör är till för att fyllas av glada och tokiga minnen! Annars hade det väl inte varit någon vits med att han levt? Sörjer och saknar gör man hela tiden, då måste det väl vara ok att få göra det skojande och skrattande?
#5
Ja, man kan ju undra hur folk skulle reagerat om du svarat att "han mår bra" och låtsats som ingenting, och det sedan stått i tidningen! Precis som i min situation - vad hade han tänkt om jag stått där och pratat på som ingenting och sedan läser han annonsen.
Folk skulle ju tro att man gått in i yttersta fasen av självförnekelse, det blir ju hur konstigt som helst.
Men nog önskar man att man slapp berätta…
Starta ny diskussion