Jag har 3 biologiska döttrar. Första föddes 6 år efter att vi blev tsm. Min partner då var mycket och då menar jag MYCKET trägen på att skaffa barn. Det blev nån låsning mentalt så hon blev inte med barn. Vi gick till doktorn och fick en plan att följa (ligga var tredje dag) samt röntgade henne och testade mig.
Med det i backspegeln så menar jag att du ska ta det lite lugnt och inte längta ihjäl dig. Ta det lugnt och fokusera på nåt annat. Det blir när det blir. Försök och finns nöje i att du har det framför dig.

#1: Vad härligt att höra att ni fick barn tillslut ändå :)
Tack för tipsen. Ska försöka bara ta det lugnt och ha roligt på vägen. Händer det så händer det.

Hur gamla är ni?

Inte i en relation där man inte känner varandra skulle jag säga. Och det gör man inte när man fortfarande är nykära, för man lever i en bubbla där man låter bli att visa sina sämre sidor.

Vem man skaffar barn med är ett av de allra viktigaste besluten man fattar i livet. Det är mycket viktigare än vem man gifter sig med. Den kan man skilja sig från och aldrig träffa igen. Den du har barn med sitter du ihop med i en väldig massa år framöver, jag skulle säga för resten av livet. Kan ni inte umgås som folk riskerar ni till exempel att förstöra era barns högtidsdagar även sedan de för länge sedan har blivit vuxna.

Ska vi prata i tid så skulle jag säga att relationen ska ha fungerat i i alla fall tre år innan man börjar försöka. Det finns så klart de som har fått barn tidigare och får det att funka, men jag skulle säga att motsatsen är betydligt vanligare.

10 år efter vi blev tillsammans kom första, när jga var 29. Mitt tips är, om möjlighet finns och man faktiskt kan styra, att i alla fall bo en stund ihop först. Bara det är en omställning som kräver sitt. Till på köpet är det först när man bor ihop som man verkligen lär känna varandra. Det kan man ha god nytta av när bebis kommer, för även om jag verkligen älskar att både vara gravid och ha bebis mer än allt är det långt ifrån bara gull och mys. Min första sov inte i 3 månader. Jag stod på nätterna och grät varenda natt för att jag var så trött. Att jag kände min man så väl hjälpte mycket. Han har sett mig som ett ras innan, han vet vad han ska göra för att hålla moder uppe. Han känner mig utan och innan och det var en sådan trygghet när man själv var ganska svag. När förlossningen höll på att gå åt skogen med andra var det han som var min trygga punkt och det var han som hjälpte och stöttade när jag fick infektioner i brösten, infektioner i livmodern. Att känna varandra när allt är på botten… Det tror jag är viktigt… Mitt tips är att faktiskt få ge er relation tid! Med barn är egentid minimalt, tid tillsammans får man stjäla. Testa att ha en vardag ihop och hitta det lunket. Jag tror bara man vinner på det och gör er starkare.

Vi fick vår son efter 4 år tillsammans. Då hade vi bott ihop tre år.

#2: När doktorn sade att "Ni är godkända för insemination" så blev min partner lugn och slutade vara så stirrig och då blev hon med barn direkt, naturliga vägen. Sen ramlade det på av bara farten…haha.

Sen håller jag med Katti(?) om att relationen ska ha fungerat i minst 3 år innan man börjar skaffa barn, hus, hund o bil. Det är en vettig regel tycker jag (vis av erfarenheten).

Jag har inga barn, men jag tänker att barn innebär en enorm förändring med mycket sömnbrist, stress och ett helt annat fokus än man är van vid. Så jag tycker att man bör känna varandra väldigt väl och har "testat" förhållandet i olika sammanhang och situationer, så att säga. Börja med att flytta ihop, bara det kan vara påfrestande. Min tanke är lite att om man vet att man funkar ihop under många typer av omständigheter, trevliga som hemska, så är nog förutsättningarna bra att det kommer funka även med barn. Det är ju en stor förändring att gå från att lägga all tid och uppmärksamhet på varandra för att sedan lägga allt man har på bebisen. Är ni fortfarande nykära kanske det är bäst att vänta. Men ingen annan kan säga åt er hur ni ska tänka här, ni är de enda som kan bestämma och de enda som vet hur ni känner för varandra och hur era förutsättningar är. Lycka till hur det än går!

Ja vi har visat våra sämre sidor för varandra redan och vi är väldigt mogna ihop. Vi klickar väldigt bra och jag tror att vi hade fixat att få barn ihop redan nu. Med nykära menade jag att den där känslan finns fortfarande kvar efter ett år. Man kan vara nykär i många år tillsammans.

Vi är 22 och 25. Ville mer bara veta hur andra har gjort. Jag vill ju gärna att vi flyttar ihop först och kanske reser lite tillsammans först. Vi har bara varit öppna med varandra att skulle vi bli med barn så blir vi och skulle inte göra abort då. Jag kan mycket väl tänka mig att vara fast med denna mannen resten av mitt liv. Så känner jag.

#8: Tack för tipsen och kommentaren. 😊 ja vi börjar med att flytta ihop. Det är bara jag som har enorm barnlängtan just nu 😅

#3: 22 och 25 :)

Jag förstår din barnlängtan. Hade också en jättestor barnlängtan redan från det att jag var 20 år och jag o min man hade varit tillsammans i ett år. Men vi väntade och första kom 6 år in i förhållandet och nu i efterhand är jag väldigt glad att vi väntade och fick all egentid tillsammans. Nu väntar vi barn nummer tre och jag älskar att vara mamma, men det är mycket mer krävande än jag någonsin kunde föreställa mig så jag är glad att vi väntade några år och fick fokusera på bara oss. Så mitt tips är att vänta lite.

Det är också viktigt att tänka på vilka ekonomiska förutsättningar man har hunnit skaffa sig i livet innan man blir förälder. Att man t.ex. hunnit skaffa sig den utbildning man tänkt sig och har en fast och trygg bostads- och arbetssituation. Att bli förälder är att ta ansvar för en uppväxande människas hela barndom och det är så mycket som kan bli fel om det är ett ogenomtänkt beslut.

Jag är inte förälder själv, men jag har genom att ha arbetat som förskollärare i över 30 år träffat väldigt många föräldrar och barn.

Man ska inse att "skaffa barn" är inte som att skaffa ny bil. Ett barn kräver uppmärksamhet 24/7 fram tills de är självgående runt 20 års åldern. Det är en STOR grej och ibland en berg-o-dalbana. Inte bara det praktiska påverkar under lång tid utan även kärleken till barnet. Du kommer fullkomligt att uppslukas av barnet. Det är en form av kidnappning. Det är en av de större händelserna i livet och som påverkar dig för all framtid. Så….var noga i val av vem du parar dig med och att tiden är rätt.

#12: Okej! Ja det låter som en god idé. Jag har barnlängtan men vill också bara njuta av egentid med min pojkvän. Lära känna varandra och bara fokusera på varandra först.
Så jag ska nog börja med minipiller igen och bara njuta av vårt förhållande tillsammans.

Tack för kommentaren :)

#15: Bra med minipiller. Det tar längre tid för "vanliga" p-piller och gå ur kroppen när vi väl bestämde oss för att försöka skaffa barn #1. Vår erfarenhet ialla fall.
Flicka #3 kom trots minipiller - och tur var väl det. Underbar unge fick vi!

#16: aha det har jag inte tänkt på att det tar längre tid. Hur långt in i förhållandet skaffade ni er första? När bestämde ni er för att försöka

När min sambo började köpa barnkläder och sitta o gråta så insåg jag att vi måste göra nåt. Hon tjatade på mig och jag sade först nej nåt halvår men sen så litade jag på henne att det skulle bli bra och då sade jag "ja" och var skitskakis. Det var nog efter 4 års förhållande. Sen slutade hon med pillren (eller om hon slutade lite tidigare?) och dottern kom sen efter ca. 1.5 års träget jobb. Så man kan säga att vi började försöka efter 4 år. Då hade vi "vuxit ihop" så mycket så vi visste att det var hållbart förhållande.
Det som var avgörande tror jag var att hon lugnade ner sig när hon fick löfte om insemination.

Lite kul var det också; Jag hade ju dåliga spermier men det berodde på andra orsaker. Ett krav från doktorn var att när jag skulle lämna spermaprovet så fick jag inte ligga på en vecka men vi kunde inte hålla oss så samma dag som provet skulle tas så låg vi och jag gav henne halva och sen knep jag så jag sparade lite åt provröret. Det jag inte insåg var att en del spermier dog genom den metoden. Haha. Så beskedet från sjukhuset var väl att en del av mina små vänner var halvdöda. Men det berodde ju på annat.

Jag tycker att ni ska se till att gå igenom några rejäla bråk, kriser eller klara tillräckligt lång tid utan att hamna i bråk innan ni bestämmer om ni är de perfekta föräldrarna till samma barn. Barn är det bästa som finns men det är mycket enklare om den andra föräldern är någon man står ut med resten av livet. Det kan bli riktigt jobbigt annars.

Håller med de flesta här inne. Att skaffa barn är att ta på sig ett ansvar för resten av livet.
Innan du skaffar barn, så se till att du faktiskt klarar av att "ha samröre" med den andra föräldern resten av ditt liv.

Ett barn är ett åtagande för livet, oavsett om ni går ifrån varandra och bägge två skaffar nytt och skaffar fler barn i det nya förhållandet, så kommer ni alltid vara tvungna att kunna umgås och prata med varandra, för barnet/barnens skull.

Vi har 9 gemensamma barn, men första pojken var verkligen inte planerad. Vi hade träffats på ett Diskotek, och det hände saker ..Jag bodde i Norge och var på semester i Sverige när jag träffade maken. Jag kom hem och upptäckte, efter 4 månader, att jag var med barn. Jag var bara 16 år.

Nu gick det bra för vår del. Vi har snart varit gifta i 30 år. Men då, när jag upptäckte att jag var med barn, så bodde jag fortfarande hemma hos mina föräldrar och gick fortfarande i skolan. Jag älskar alla mina barn, och jag skulle inte vilja vara utan dem nu, men då, när jag var med barn, så önskade jag att det inte hade hänt. Jag flyttade så småningom till Sverige och maken, vi hade haft kontakten hela tiden och han hade varit och hälsat på mig både före och efter att sonen föddes. Men det var jättejobbigt. Alla våra kompisar var ute och festade, de reste och levde livet.

Så tänk er för, lev lite, känn av varandra och var helt säker på att ni har gjort det ni vill göra innan ni skaffar barn.

Vi hade varit han i 8,5 år. Båda har fast jobb och ska köpa hus. 28,5 var vi när sonen kom.

Bo ihop i några år först så ni lät känna varandras ALLA sidor. Som nykär är man väldigt färblindad och "fjortis". Att bo med någon och veta hur den andra sköter hem, räkningar, ansvar, är en stor omställning!