Jag förstår precis vad du säger..JAG har en syrra som är precis likadan..Hon drar igång konflikter och sen är det jag som är boven i dramat för att det är jag som säger ifrån och sätter ner hälarna så det ryker..Det har  resulterat i att min syster och min mamma inte hör av sig alls till  mig nu..

Så jäkla dålig stil så det är sanslöst! Nu har jag inte varit ut för syskon som är på det där sättet, men jag hade det så under gymnasietiden då alla kompisar ville att jag skulle framföra negativ kritik till lärare i diverse ämnen, ingen annan av dem vågade ta upp problemen. Jag, som då inte räds att tala sanning, gick i bräschen för… ja, för vilka DÅ?? När lärarna spände blicken i klassen så var det som att alla var bortblåsta, kvar stod jag, som enda person som inte var nöjd med upplägget. Skittrist!

Att din syster gör så här, är rentav sorgligt! Hade det gällt mig så hade jag bett henne att aldrig någonsin mer lägga sig i vilken typ av relation jag hade till min far, trasig eller ej. Skulle hon ändå göra det, skulle jag be henne vara tyst. Hon har inte rätt att öppna truten om något som rör dig över huvud taget. Men det är min åsikt.

*kramar till både dig och abbi*

Jag bad henne om ursäkt om jag hade trampat henne på några ömma tår och påpekade att det var hon som ville avbryta kontakten, och det enda jag kunde göra är att beklaga och hålla min mailbox öppen om hon skulle ångra sig.

 Jag känner inte att jag har gjort någor direkt fel, utom att säga en sanning som kanske var illa hörd, men inte mindre sann för der. Jag försöker samtidigt se det ur hennes perspektiv, men förstår inte riktigt att hon inte kunde räkna ut att jag skulle reagera negativ på det hon berättade och på vilket sätt hon tyckte att hon skulle hjälpa mig.

 Hon sa t.o.m att det var bra att jag sa ifrån, eftersom hon också tyckte att han behövde höra det jag hade att säga. Sedan när det blir allvar av det, säger hon att jag ska " tona ner mig" eftersom pappa är ledsen och hon inte tycker om att höra honom så förstörd. Jag blir förbannad och menar att hon får ha vilka åsikter hon vill om detta, men hon ska INTE säga till mig hur JAG ska hantera mina känslor.

Nu har ju pappa och jag rett ut det hela, och allt är stabilt mellan oss. Det handlade i grunden om att vi har olika sett att se vår relation på, han trodde att jag inte behövde honom nu när jag var vuxen, och jag har känt mig bortglömd och åsidosatt. Vi har alltså gått om varandra totalt.

 Pappa är den enda i hela min familj som klarar av en dispyt och som står kvar efteråt. De andra vänder och springer så fort det börjar bli jobbigt.

Jag vägrar smyga omkring på tå och vara alla lite lagom till lags för att inte förstöra "familjefriden"!

Det är så tråkigt att inte kunna ha en så pass stabil relation till sin egen syster, att det inte finns plats för lite oväder ibland. Men, efter regn kommer sol…..  

Hemsk tanke, men jag kan inte hjälpa att jag får den… VIll din syster verkligen hjälpa? Eller spelar hon ut sina känslor genom dig, för hon vet att du kommer att bli arg?

Det du beskriver om din syster och hela situationen låter som en bekant jag hade för flera år sen som betedde sig på exat det sättet du beskriver: hon berättade om en person som haed klagat på mig och backade sen när det blev en konflikt av det hela.

#4 Ja, kanske, men hon har  egentligen inte haft någon direkt anledning till att vilja "sätta dit" honom, så jag är lite osäker vad hennes motiv skulle vara isåfall….

 Men jag försöker iallafall att se det positiva i det hela, och det är ju att pappa och jag har rett ut något som legat begravt och pyrt i lång tid, så indirekt har hon ju hjälpt mig, medans min syster satte fälleben för sig själv på något sätt. Men hon reser sig nog så småningom.

 #1 Ja, det är jobbigt när det alltid slutar med att man står där ensam, som "bråkmakaren" och även om man kanske innerst inne inte vill mista kontakten med familjen, så har ju allt ett pris. Precis som med vänner så finns det de som är bra för en, och de som är dåligt sällskap. Man får bara intala sig att man gör det som man själv mår bäst av i längden, och kan de inte ställa upp på det, så får det väl vara så…..tråkigt men sant….

#2 Kommer det någonsin upp någon liknande situation, så ska jag påminna henne om att ju fler kockar desto sämre soppa.

  kermits visdomsord: Den osminkade ärligheten är inte alltid en skönhet att se på, men det är en vän som hjälper dig att växa om du vågar lyssna på vad som sägs.

#5  Fast du skriver ju själv att hon inte brukar stå upp för sig själv? Jag tror hon kan ha underliggande aggressioner, antingen mot dig eller honom eller nån helt annan och det ändå får utlopp genom er två.

#7 Ja…jo….någon gång, på något sätt måste ju det man har samlat på sig genom åren luftas….

Får några år sedan gick jag i terapi, för att försöka reda ut varifrån mina känsloknutar kommer ifrån. Det är svindyrt, rent ut sagt, men jag tycker att det är en investering i sin psykiska hälsa och allt kan inte räknas i kronor.

Syrran var jättenyfiken på det varje gång jag varit där, och jag sa till henne att själva göra likadant eftersom jag tycker man är skyldig sig själv att tvätta bort skiten som andra har smetat ner en med ( läs barndomen), men hon tyckte det var för dyrt.

Jag kan förstå hennes resonemang, och alla andra för den delen som inte tycker det är alltför kul att betala 2000 kr/månad för samtal. Men vad motbudet?

Jo, det är att man utvecklar andra "störningar", i ätbeteende, i sina relationer, i sin roll som förälder, i sin självuppfattning  osv.

Jag gick inte så många gånger, men tillräckligt många för att lyckas visualisera vad det är jag går och bär på, och hur det har kommit dit, och vad jag ska göra för att inte samla på mig mer. Det jobbar jag med idag, och jag jag blir bättre och bättre på det, och jag blir starkare i mig själv för varje gång jag sätter ner foten och säger Nej, det här accepterar inte jag!

Det är synd att terapi fortfarande har negativ klang, och det är synd att det är så många som kan betala stora summor på kläder, gym, teknik osv, men inte är lika intresserade att lägga ner pengar på sig själv, sitt innersta, sin kärna.

Jag tror att alla har något att rensa sig från. Sen är det kanska någon som bara går några månader, medan andra går betydligt längre.

Det är väl bättre att gå till en terapeut, än att låta det gå ut över sig själv och sin familj?

Det känns trist att behöva skriva detta.. Vad skönt det känns just nu för mig att läsa om andras familjeproblem.. För det gör så JAG inte känner mig ensam med alla dessa ASTRÅKIGA tvister som försigår i  våra familjer o släkten.. Tro mig jag vet hur detta känns o bara för ca 30 min sedan var det tårar som föll på mina kinder just på grund av familjetvister!

En sak man kan fundera kring är ju varför din syster agerar mellanhand? Jag tänker som så att din syster kanske egentligen borde säga ifrån till er pappa? Om han har åsikter om dig ska han ju ta upp dem med dig och inte gå omvägen kring henne. Din pappa borde ju prata direkt med dig istället för att dryfta er relation med din syster (om det nu är det han gör).

Om hon kommer med fler sådana saker kan du ju nästa gång prova med att skicka henne tillbaka till "källan" alltså din pappa. Eller gillar hon att vara emellan? Hon vill hjälpa skriver du att hon säger, vem vill hon hjälpa?

Min syster är lite likadan, fast hon är en riktig intrigmakerska som gärna ser till att det blir konflikter (hon håller dock sig själv noggrant utanför…). Hon är oxå en sådan som vidarebefordrar saker som sagts om mig eller "de mina" MEN jag har kommit underfund med att hon även "spetsar" deras uttalanden… alltså slutar det med konflikter mellan mig och andra i familjen som bygger på hennes sätt att förvärra de andras uttalanden. Jag har därför lärt mig att lämna tillbaka bollen där den hör hemma, alltså hos henne. Om familjen har åsikter om mig får de komma till mig, det hon säger är hennes tolkningar av deras uttalanden… inte sanningen, kanske hennes sanning men knappast deras.

En mycket intressant sträng. Efter att ha läst först inlägget, så svarade jag direkt att du hade varit för ärlig. "Att tala är silver att tiga är guld". Sen när jag läst alla inlägg, så verkar det som om du rätat ut en del krokiga linjer med din far. Det kanske var värt att ta upp tråden iaf. Så antagligen tog du rätt beslut, dock verkar du vara ganska impulsiv, som jag uppfattar det. Sen kommer vi tillbaka till en tidigare tråd där vi diskuterade ärftliga anlag /"defekter". Du nämner att pappa är den enda som står rak i familjen och förmodligen gör du det samma, men andra i familjen väljer att "bättre fly än illa fäkta". Jag har också gått i terapi och även deltagit i en inre grupp, men det var länge sen. Jag har också lärt mej mycket fråm möten med andra kulturer och kanske mest av den kultur jag "gifte" mej in i. Här är familjefejder som kärleken dom/den finns alltid, men förmålen växlar ständigt. När vi bestämde var vi skulle bo, så sa min mycket visa hustru:"Inte för nära mitt hem, men inte heller så långt borta, så att jag inte kan besöka min mor, när jag vill". Idag förstår jag varför hon sa detta. Till slut kan jag väl säga att jag inte upplevt stridigheter i min familj, utan vi har skött det mycket diplomatiskt. Dom flesta av oss lämnade familjehemmet i mycket unga år. Jag var bara 15, när jag reste till Sthlm för att sommarjobba. Min äldsta bror var 16, när han drog iväg för gott. Vi har lärt oss tidigt att stå på egna ben.

"Att tala är silver att tiga är guld". Det ordspråket borde jag ta till mig