Ska jag flytta med?
Hej!
Har ett så jobbigt dilemma och behöver ventilera och få input.
För 3 år sedan började jag dejta min nuvarande sambo. Vi hade känt varandra i 10 år innan dess men inte umgåtts så mycket.
Vi klickade direkt och ingen av oss har någonsin haft det så lätt med någon som med varandra (vi är inga krångliga människor men tyvärr tidigare dragits till människor med problem). Vår vardag är lugn och rolig, inga onödiga bråk, vi har både gemensamma intressen och separata. Vi älskar varandra djupt såklart. Allt är verkligen tiptop utom en grej.
Min sambo har barn (ej planerat, tjejen låtsas använda preventivmedel) från tidigare förhållande i en stad 30 mil bort, barn kommer hit eller så åker han till dit varannan helg. Jag förstår verkligen att det är jobbigt att träffa sitt barn/sin förälder så sällan.
Nu pratar han om att flytta dit. Jag förstår honom helt! MEN jag vill inte vill inte vill inte. Jag har hela mitt liv här. Förutom honom om han flyttar då.
Jag har ett väldigt speciellt jobb som jag inte kan ha någon annanstans, älskar det verkligen och även mina kollegor och chefer. Jag har hela min familj och mina vänner varav 1 väldigt nära vän som jag träffar flera ggr i veckan.
Jag kommer väldigt bra överens med hans barn och skulle säga att jag älskar hen (dock kan man ju aldrig jämföra med ens förälders kärlek). Men jag kan inte flytta. Jag vill inte. Jag får ångest bara jag tänker på det. Jag mår alltid lite visset när vi är där, det är verkligen en stad som är "svår att trivas i". Hela stället känns deppigt, jag försöker se det positiva och vi åker på utflykter (mina initiativ) men det finns inte mycket.. Folk vi möter är deppiga eller kriminella, ser aldrig en människa som ler där.
Jag har sagt till min sambo att jag aldrig någonsin kommer stoppa honom från att flytta och att alltid ska sätta sina barn i första hand. Jag har sagt att jag kan tänka mig distansförhållande och att vi verkligen kan ge det en chans. Men redan innan vi blev tillsammans har jag vart tydlig med att jag inte vill flytta ifrån allt jag har byggt upp här.
Visst, jag hade kunnat testa att ge upp allt.. Jobb, umgänget, huset.. MEN jag tror tyvärr att jag bara hade blivit bitter även om jag hade gjort allt för att trivas i den nya staden. Det är svårt att få jobb (och de jobb som finns är så långt ifrån det jag brinner för och mitt nuvarande jobb), öppettiderna på det lilla som finns att göra är dåliga, det mesta är nedstängt. Det är mycket inbrott och kriminalitet, droger mm. Kranskommunerna är lika tråkiga och längre bort tappas syftet med att flytta (att ha barnen varannan vecka).
Det är allmänt känt att det är svårt att få vänner och komma in i gemenskapen.
Min sambo vägrar att flytta utan mig och känner en enorm press som står ivägen för hans och barnets lycka. Jag älskar ju dom och vill deras bästa även om jag kanske förlorar min kärlek. Men jag vill hellre att det slutar fint, att vi provar som distans eller att jag kanske inser att jag vill flytta efter efter en tid ifrån varandra än att jag lämnar allt och blir förbittrad. Jag har kollat på att ta tjänstledigt men jag kan max ta 6 månader och får inte hyra ut lägenheten i andrahand mer än ett år. Lämnar jag för att prova kommer jag ha svårt att komma tillbaka till det som var.
Tror också att det kommer ta mer än ett år att skapa ett liv där.
Jag har pratat med psykolog om allt eftersom jag kände att det var för stort för att deala med själv. Psykologen avråder mig från att flytta förrän jag själv känner mig redo. Tycker inte heller att det är mitt ansvar att göra valet. Jag tycker att in sambo ska flytta om han vill och så får vi lösa det. Han har alltid mitt fulla stöd!
Finns massa som jag inte får plats att skriva här men ni får fråga för mer info. Vill mest ha input, reflektioner, någon som varit i samma sits etc.
Inga dömande eller elaka kommentarer nu. Det förflutna kan vi inte ändra.
#0: Jag håller med din psykolog helt! All cred till dig som stöttar honom, är villig att testa distansförhållande och verkligen har gett din ev. flytt en ordentlig fundering.
Sen tycker jag det är riktigt fult av din sambo att lägga hans beslut i ditt knä. Vill han flytta närmare sitt barn så ska han såklart göra det, men det ska inte vara din huvudvärk huruvida hans flytt blir av eller ej, om du förstår hur jag menar? Att måla ut dig som the bad guy när det är hans slutliga beslut är bara fegt.
Hade jag varit i dina skor hade jag inte flyttat men absolut kunnat tänka mig att ge distansförhållande en chans.
// Harley
- Redigerat 2021-08-28 18:35 av Herveaux
Hur gammalt är barnet? Vid en viss ålder åker dom lätt själva. Sen flyttar dom hemifrån kanske till en helt annan stad. Då bor du nånstans du inte vill. Jag är alltid för kompromisser men här tycker jag att det är du som förlorar allt, känns inte som en bra idé. Mår du inte bra så blir ju förhållandet inte bra heller. Det kanske tar slut pga flytten och då kanske du inte har nån möjlighet att flytta tillbaka.
#2: snart 7 år. Så det dröjer lite innan man åker den långa sträckan själv och jag tycker det är lite oschysst att låta barnet åka själv med.
Jag tycker också att jag "förlorar" mycket på flytten och risken är att jag blir bitter eller deppig som sedan påverkar förhållandet.
Mest är jag inne på att få sambon att prata med en psykolog och komma fram till vad han vill. För nu velar han så. Han vill inte bo utan mig, och jag tror han är lite rädd för att vara ensam, och det ska inte vara anledningen till att han undviker flytten tycker jag.
Som jag bor idag är jag stark att stötta honom, energi till att busa och komma på roliga aktiviteter med barnen och vara en härlig flickvän, vän och bonus"mamma". Vid flytt är jag rädd att jag deppar ihop och tappar det där.
Sambon säger själv att han inte kan se sig själv trivas i staden men hoppas på att umgänget med barnet varannan vecka ska väga upp det iaf.
Om jag hade flyttat med hade vi iaf haft varandra även om jobb och ort är kass. Jag tycker inte det är livskvalité. Och en deppig förälder.. Är det är vettigt umgänge? Måste jag flytta med så barnet slipper ha en deppig far att hänga med varannan vecka? Blir galen av alla tankar som snurrar och får ingen struktur.
#1: Det är precis så jag tänker också! Tror inte han menar att lägga allt på mig utan det är nog förtvivlan tat behöva ta ett så stort och svårt beslut. Mår han skit där är det ju inte schysst att flytta bort igen mot barnet. Då har hen ju vant sig vid att ha sin far varannan vecka från varannan helg. Då får han ju bo där i typ 11 år till. Han är nog också rädd att tappa mig också men jag tycker att jag bara ska vara sekundär. Barnet är nummer 1 och mig ska han bortse från i såna här livsval. Även om det är lättare i teorin än i verkligheten.
Men om man ser det här från barnets sida - hur reagerar en sjuåring som hela livet bott hos sin mamma och haft ETT hem på att plötsligt vara tvungen att byta miljö varje vecka? Är det verkligen en förbättring?
Eller är det din sambos dåliga samvete som förälder som kommer fram här?
Jag förstår mycket väl ditt dilemma, och du skall ha all cred för att resonera som du gör, att sätta sambon och, framförallt, barnet oi första rummet.
Det har inte varit funderingar på att mamman kanske skulle kunna flytta närmare er ? Det låter som om det är mycket kriminalitet och droger döär de bor nu. Jag skulle nog, om jag hade möjligheten, ta med mig barnen och flytta därifrån.
Vem var det som flyttade från början, när det tog slut ? Mamman eller din sambo ?
#5: Den aspekten har varken jag eller sambon tänkt på. Bra att ta hänsyn till! Tack!
Det blir ju en stor förändring för barnet i så fall och en del nya rutiner även om de skulle försöka ha det så likt som möjligt.
#6: Mamman vägrar flytta eftersom hennes familj bor i staden. Vi har pratat om att flytta halvvägs var (vilket hade funkat för mig även om det hade blivit lång pendling) men det vill hon inte, vilket jag kan förstå till viss del eftersom hon har mycket umgänge med sin släkt. Det väl inte staden jag själv hade velat bo i med barn även om jag hade haft jobb, familj och vänner där, just med tanke på kriminaliteten.
De har egentligen aldrig varit ihop "seriöst" och hade varsin stad från början.
Barnet var enbart planerat från hennes håll (hon slutade med p-piller när hennes kompisar fick barn, min sambo var bara den hon dejtade för tillfället) men min sambo har vart med och betalat underhåll och umgåtts med barnet från start, de var ju ändå två i "processen" även om han hellre hade väntat 10 år med barn (de var 18 båda två).
#0: Jag hittar inte om du har ställt någon fråga. Min tanke är att det i första hand handlar om din sambos val. Du har gjort klart var du står och med de förutsättningar du räknade upp tror jag att ditt val är riktigt. Du ska inte ta ansvar för hans barn så länge som det inte bor hos er. Han och hans ex får göra upp.
Har din sambo ordnat allt som går för att kunna kommunicera med sitt barn så enkelt och ofta som de vill? Bra videosamtal till exempel.
Hur gammalt är barnet?
![[ghostdoggy]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
frågan jag ställer mig är..får han mer tid med sitt barn om han nu flyttar närmare,blir det delad vårdnad osv för annars sitter han i samma sits iallafall oavsett flytt el inte.
och håller med din psykolog..om du inte är redo att flytta så avstå..d ska kännas att det är rätt och inte påtvingat..att din sambo sen lägger ansvaret i ditt knä är lite oschysst kan jag tycka..är trots allt vuxna individer som har eget ansvar,även han måste göra vad som känns rätt för just honom utan att du ska vara bådas ryggsäckar som du ska bära,känns mer som att du är en mamma i förhållandet just nu till allting som händer och allt är under ditt ansvar hur det ska bli..stå på dig..allt har en mening
Starta ny diskussion