Glömde säga förresten: Jag har en liten pojkbebis själv. Jag kom faktiskt på nu efteråt att jag hoppas att han aldrig växer upp och hamnar i den depression och meningslösa tillvaro som jag ser dessa män ha fått. Jag tänkte väl att det fanns något mer som engagerade mig i frågan: Min egen lilla pojke så klart! <3

Det är ju rätt allmänt att män med tiden blir sämre att ta hand om sin hälsa det blir mycket tv och dator och att bara sitta ner och göra ingenting egentligen, det blir man trött och nere av. För att få energi måste man ge energi genom att röra på sig. Titta på gym, friskis och svettis och många andra motionsställen när det kommer till de som börjar bli lite äldre är majoriteten Kvinnor. Min man är lite sån med ibland fastnar han flera dagar i soffan vid datorn och han blir så seg och orkar ingenting och mest bara vill vila. Jag är dock lite bossig så när jag inte jobbar brukar jag slita med honom på promenader, gratisgympa vid vattnet på sommaren, vattengympa, svampplockning mm. och det brukar faktiskt bli bättre då + jag stoppade i honom D-vitamin förra året och han har redan börjat fråga om det inte är dags för D-vitamin. Tyvärr kan inte du fixa andra människors liv de gör sitt egna val men vet man att personen nån gång gillat en sport kan man ju kanske föreslå att han börjar igen eller bara ta med honom på en långpromenad. Till ditt egna barn är väl det bästa att få in tänket att röra på sig varje dag och uppmuntra intressen där man rör på sig, gärna i vardagen inte att man bara kan röra sig på gym.

Nu vill jag inte kasta på män en offerkofta men det är f-n inte så lätt att vara man i dagens samhälle. Med det sagt menar jag absolut inte att Kvinnor lever på en räkmacka! Mer att den giftiga maskuliniteten (toxic masculinity) inte bara kommer från andra män.

Ingen ska bli slagen i sitt hem, oavsett kön. Det känns dock som att en man som blir slagen av sin fru inte tas på samma allvar som när det är en kvinna som råkar ut för samma trauma. För ett antal år sen läste jag en artikel om ämnet där en man som satt blåslagen på akuten fick höra av den kvinnliga sköterskan "Idag gick hon ju iaf inte loss med grytlaggen och det får du väl vara glad för, haha!", hade någon sagt samma sak till en kvinna hade det varit rubriker dagen efter i pressen.
Återigen, menar inte att förminska våldet mot Kvinnor, bara att våld mot män bör belysas mer.

Tafsande eller att få ovälkomna nakenbilder skickade till sig är inte okej, oavsett kön. Det känns dock som att män förväntas gilla och uppskatta ett nyp i rumpan eller inkommande nakenbilder i mobilen. Det känns som att det blir lite "Dags att ni får smaka på er egen medicin!"-tänket från Kvinnor om någon man säger ifrån. Det kändes som att män var bannlysta från att dela med sig av sina egna trauman under #MeToo, tex.
Återigen, menar inte att förminska sexuella ofredanden som tafs och dick-pics etc. som Kvinnor utsätts för.

Min uppfattning är att nästa "förgiftning" är lite mer generationsbundet. Hur en "karl" ska vara. På jobbet (hästgård) har jag flera gånger hört Kvinnor i 50-60 års åldern beklaga sig över att "Dagens män inte är några riktiga karlar längre. De kan inte meka med bilen, de kan inte snickra, de kan inte fixa avloppet osv., osv. De är ju f-n som kärringar numera!"
Min fd man tycker om att gå klädd i kjol ibland. På jobbet (myndighet) var det bara en grupp som var negativa eller småelaka ang klädvalet. 50 år+ Kvinnor. De tyckte det var både löjligt och opassande. De som var absolut mest positiva och imponerade över hur modigt det var att klä sig annorlunda var de manliga vaktmästarna som annars har en ganska så typisk macho-jargong sinsemellan.

Min egen uppfattning är att det är smått förbjudet att må dåligt som man. Dels pga den gamla unkna "Bit ihop och var en man"-attityden från andra män men likväl från en hel del Kvinnor. Män är priviligierade, överbetalda, våldsamma kvinnomisshandlare som f-n inte har något på fötterna när det kommer till att må dåligt, inte om man jämför med livet som kvinna, typ.

Nu kan jag inte hitta artikeln men jag läste för ett tag sen om ökningen av män i 40+ åldern som får behandling för låga testosteronvärden. Några av de vanligaste symptomen är trötthet, depression och stingsligt humör. (Jag är transkille och känner själv av tydligt när det är dags för mig att få en ny dos testo.) Det är såklart ingen rikstäckande åkomma men jag tror det kommer bli en vanligare behandling framöver.

Nu ska jag avsluta min klagosång. Intressant ämne!

Från de män jag själv känner så kan jag helt hålla med om att det är en stor press att vara man idag. Flera män jag känner har blivit sexuell antastade på jobbet men får bara höra att de "borde gilla det" eller att de bara är "mesar". De har delat detta med mig för att de litar på att jag inte dömer dem eller trycker ner dem. Jag ser dem inte som män eller Kvinnor utan jag ser dem som människor. Det tror jag vi har tappat som mest i dagens läge. Vi gillar att sätta alla i fack men vi glömmer att vi alla är människor.

Oj. Tack! Det var faktiskt första gången i mitt 45-åriga liv som jag hört någon, man som kvinna, uttrycka sig på det sättet om män.

Jag tycker att från jag gick i högstadiet och sedan mer och mer för varje årtionde så framställs speciellt heterosexuella vita män som roten till de flesta sociala och ekonomiska problem.

Doris Lessing har uttryckt detta bäst:

Jag känner igen mig jättemycket i det du beskriver. Lite som att man definierar lycka som "inte olycklig i alla fall" och glädje är mer synonymt mer som "nöjd".

Jag kan inte riktigt påstå att något saknas. Jag har en fin familj. Bra ekonomi. Trygg uppväxt.

Men jag kan sällan komma på saker som jag längtar efter eller som gör mig genuint upprymd och glad.

Jag har absolut inga självmordstankar eller något i närheten. Men kan ha svårt känna någon djupare mening, förutom att vara viktig och bra för dom närmaste mig.

Men jag känner inte att det är någon yttra faktor som förnekar mig lycka eller aktivt försvårar för mig att vara glad. Jag vet bara inte vad det är som skulle göra mig genuint glad, harmonisk och lycklig.

#5: Jag menar absolut inte att förminska dina tankar och känslor men kan det inte vara lite så att man förväntas vara mer eller mindre glad för att inte säga lycklig? Såvida man inte har en konkret anledning (sjukdom, trauma, diverse livshändelser) att inte vara det?
Jag tror att väldigt många, både män och Kvinnor, lever i någon slags "jaha-vardag", de är inte lyckliga precis men inte heller olyckliga. De bara… är.

Sen är det naturligtvis en annan sak att känna att man går omkring i en lerig grå sörja utan att vara direkt deprimerad. Det är säkert inte ovanligt men heller inte något som man bör normalisera - det är inte ok att behöva ha det så.

Utan att gräva ner mig för mycket i olika könsnormer, vem som är privilegierad och så vidare så tänker jag att män på något sätt har hamnat i kläm när det gäller vissa saker.
Karlar ska vara karlar och får "klagomål" för att de inte kan prata om känslor eller säga att de mår dåligt psykiskt - men hur bemöts en man som gråter och tycker att livet är skit? Jo, han är svag och det ska en man inte vara.

#3: Jag gillade din kommentar, så du vet. Du behöver absolut inte vara rädd för att jag ska döma dig eller känna mig förminskad som kvinna, jag skrev det här inlägget just av omsorg för män. Det pratas redan så himla mycket om kvinnors psykiska ohälsa och olycka överallt, så det behövs inte ännu en tråd om det. Jag känner mig lite träffad av din text, för jag har tidigare delvis varit sån där själv mot män, och jag har jättedåligt samvete för det idag. Jag kallar mig inte ens feminist längre, jag tror fan att jag är antifeminist nu. För feminismen gjorde mig aldrig gladare själv, tvärt om. Den fick mig att skylla mina egna misslyckanden på "patriarkatet" (inövade fraser från andra), och jag blev en sämre människa av det. Förlåt mig. Just Me Too blev faktiskt en vändpunkt när jag inte längre stod ut med den hätska stämningen och sa bara fuck off till alla galna feminister, men egentligen hade jag tvivlat redan sedan Fi gick upp som en sol och ner som en pannkaka. Det känns bra idag.

Ja män som är händiga med teknik som vi fruntimmer inte fattar är det hetaste som finns. Min sambo är en sån riktig fixare, det räddar min dag. Vi vill ha räddare i nöden, vi vill att männen ska vara våra hjältar. Men tacka fan för att män inte längre får lära sig vad som förväntas av dem, och vad vi Kvinnor FAKTISKT uppskattar hos män. För inte fan är problemet att män är för mycket män, även om de verkar få lära sig just det. Tycker inte vi ska ha någon prinsessbehandling, men få hjälp med tekniska saker som vi inte begriper eller känna oss beskyddade är bara så…. <3 <3

Vad gäller våld i hemmet så är jag själv lite komplicerad, jag har skrivit en tidigare tråd om det här. Jag kan vara lite svår att ha att göra med, jag kan vara uppkäftig och arrogant när jag inte borde, så min sambo och jag har beslutat att han får lov att örfila och smiska mig när jag inte är tillräckligt respektfull mot honom. Domestic discipline kallas det på engelska. Och det är helt och hållet mitt initiativ medan han är den som tvekat och varit rädd för vad andra ska tycka, för jag känner att jag behöver det för att vara snäll och blir trygg av det. Låter kanske jättekonstigt, men ville bara nämna det i förbifarten, för det jag kommer skriva nu kommer verka motsägelsefullt mot min tidigare tråd annars.

Kvinnors våld mot män ja. Och tafs. Och drinkar över huvudet. Som till och med verkar helt normalt i filmer numera fast det motsatta aldrig skulle få förekomma. Det är så vidrigt. Är det den verkligheten dagens män känner av? Att Kvinnor faktiskt får lov att behandla dem så?! Vilket deprimerande öde alltså. Jag är masochist själv som sagt, men om det motsatta var norm med våld även mot alla Kvinnor som inte var som jag känns ju bara fullständigt verklighetsfrånvänt i ett land som Sverige. Det är det som gör mig så irriterad på feminister: De ropar om jämställdhet, jämställdhet, jämställdhet, men det handlar bara hela tiden om jämställdhet på kvinnans villkor. Ojämställdhet som drabbar män är tydligen inte intressant. Och det samtidigt som alla män får höra att det är deras mansroll det är fel på. Och alla stackars män som blir slagna men aldrig skulle slå tillbaka mot en kvinna för de har lärt sig att då är de mycket värre…jag skulle bra gärna vilja gå fram och slå tillbaka åt dem om jag såg det hända. Återigen, jag är lite speciell själv, men jag tycker absolut tveklöst att män ska få lov att slå tillbaka om kvinnan slår först. Och jag tycker att män ska få bemöta tafs med en örfil, det ska verkligen inte vara någon könsskillnad med sånt. Särskilt inte i "världens mest jämställda land".

Vill också bara säga att när jag själv var en sån där knepig feminist så slog eller tafsade jag själv aldrig på någon man. Men jag tog det inte på allvar, vilket jag borde ha gjort. Och som många fler Kvinnor borde vakna upp och göra. Mvh antifeministen Emelie

Ni andra får svar i dagarna när klockan inte är läggdags :)

#8: Tack, vad skönt att höra att mitt inlägg tolkades på rätt sätt. Känns som en svår balans att få häva ur sig samtidigt som man inte vill att läsaren tror att man gosar ner sig i en offerkofta.

Oh ja, jag kan relatera. Jag har en liten hycklare på axeln som viskar saker i örat ibland så man studsar till eller tittar en extra gång när man läser om eller ser en man som går utanför den där tvångströjan till mansnorm. Det blir aldrig mer än just en hastig tanke, men att jag ens tänker tanken gör mig smått förbannad på mig själv. Är man så pass hjärntvättad?! Gah!

Jag ser mig själv också som något av en anti-feminist. Så fint som Tismon skrev i #4: Jag ser dem inte som män eller Kvinnor utan jag ser dem som människor. Utan att lägga ord i Tismons mun här så ser jag det som självklart att jämställdhet går åt båda hållen.

Just det! Jag tyckte ditt nick var bekant. Jag skrev ett svar i din andra tråd om domestic discipline. Min åsikt står fast där, ni sätter era egna regler för er relation. :) Så länge alla inblandade är med på noterna, kör på.

#6: Jo, jag håller med att du har en poäng. Tänker ganska ofta på att det är väl toppen om man känner sig nöjd och att inget är aktivt dåligt.

När man väl får det dåligt, blir sjuk eller något dramatiskt händer skulle man ge vad som helst för att bara vara ok och leva tråkigt och odramatiskt. Då skulle till och med bilkö vara att föredra.

Men det är sorgligt när man inte direkt känner en längtan efter något konkret, eller har målbilder av vad man vill uppnå och en förnimmelse av hur det skulle kunna kännas om det blev av.

Det kanske egentligen är en fantastisk förmån och gåva, men jag kan ibland känna att det är sorgligt att det som gör mig mest rädd eller ledsen för att att dö, är att det skulle göra andra mer ledsna än mig själv. Men det kanske är mer ett tecken på att jag har ett rikt liv och lyckas bidrag med något positivt…

#10: Jo, jag håller med dig också, man borde åtminstone ha livsglädje även om man inte är "lycklig" jämt.
Jag menar absolut inte att du är "konstig" eller lider av psykisk ohälsa men några snäpp längre upp på skalan tror jag att man kan ha som normaltillstånd. Att det går upp och ner här i livet är en sak, men att hela tiden leva lite jämngrått - jag tror att man på något sätt inte mår helt bra då.
Inte så att du behöver söka hjälp men på något sätt hitta "något" som lyfter dig lite? Lätt för mig att sitta här och skriva, jag har ingen aning om vad det skulle kunna vara men jag önskar dig verkligen att du hittar något som gör ditt liv värt att leva för dig, inte för andra!

#11: Läste inte som att du tycker jag är konstig. Snarare tvärtom att jag är helt normal. :)

Jo, jag funderar på det ibland. Har du sett filmen "Yes Man!"? Ibland tror jag att det är ungefär så man skulle behöva göra för att ta sig ur sina gamla mönster och upptäcka något nytt som visar sig vara kul. :)

#4: Det är så sjukt så jag saknar ord. Jag skulle inte vilja bli tafsad på ens av om det så var av Brad Pitt. Om jag inte har bjudit in till det så är det ett förnedrande övergrepp vem det än kommer från. Män kan bara inte känna så himla olika än oss om samma sak, det går inte ihop. Män klagar bara inte lika högljutt, och därför tas inte deras rättigheter på allvar. Och när de väl klagar så kallas de vita kränkta män, privilegierade och allt annat skit. Jag undrar hur det blev så här. Jag är förskonad som kvinna, men även jag blir deprimerad av att män ofta behandlas så respektlöst. Vi lever ju i samma samhälle, det funkar bara med ömsesidig respekt. Tänk om männen får nog, bara tappar det och slår bakut en dag, då kan det nog bli riktigt obehagligt. En rasande man med sin muskelstyrka är ju det läskigaste som finns. Inget jag vill bidra till att trigga igång.

#5 Hjärtskärande att höra att ingen har sagt något liknande till dig förut. Jag har fått den kärleken genom hela mitt liv. Det är sånt som gör att jag inte kan kalla mig feminist längre, det skaver när det går omkring en massa män som tror att ingen bryr sig om dem. Hoppas iaf att du har en förstående och stöttande fru. Och se till att dina barn, vare sig de är söner och döttrar, även de får lära sig att män är precis lika värdefulla som Kvinnor och behöver precis lika mycket kärlek och respekt. Vilken mardröm det hade varit om inte män fanns och var just män. Kriminella män ska i fängelse, men resten ska inte behöva få skit för vad en liten minoritet av alla män gör. Och män ska verkligen inte få skit för att de jobbar hårt på sina karriärer, klart vi är naturligt bra på olika saker! Min sambo är företagare och drar in mycket deg som vi lever gott på, ska jag då gå omkring och vara bitter på honom för att han tjänar mer än mig? Tydligen, om man frågar många feminister. De har redan dragit med mig i sin bitterhet tidigare i mitt liv, de ska inte få göra det igen.

#7 Jag vet. Fruktansvärt. Män är inte som oss Kvinnor. Jag tycker vi måste vara bättre på att uppmärksamma typiskt manliga signaler. Jag är själv väldigt kramig av mig, så jag brukar krama alla som ser ut att behöva en kram vare sig de "pratar känslor" eller inte (förutom nu när det är speciellt med pandemin så klart, men jag har själv fått mina två sprutor och kollar efter om en kram är välkommet). Och så säger jag till folk att jag finns om de behöver någon som lyssnar. Då behöver de (främst männen) inte "erkänna" att de har det jobbigt, utan då bekräftar jag dem ändå. Och jag tror generellt att det är ett lättare steg för oss Kvinnor att ta eftersom social omtanke är lite typiskt kvinnlig styrka - bara vi vill och blir ödmjukare. Jag har blivit det. Jag hoppas fler Kvinnor kan bli det. För jag tror som sagt att särskilt vi kan göra mycket mer än vi tror, männen får redan höra hela tiden om vad de själva kan göra bättre. Dessutom mår man så mycket bättre själv av att sprida kärlek till andra, det blir som en slags självterapibonus :)

#13: Har också svårt att kalla mig feminist, även om jag har väldigt många typiskt feministiska värderingar. Men jag tycker för många uttrycker sig som att målet inte är jämlikhet, utan att det är dags för Kvinnor att ha alla privilegier som män historiskt haft och att det mest rättvisa vore att bara vända på vem som har vad.

Att saker och ting ska vara exakt lika/samma tror jag inte på, men däremot att man ska ha samma möjligheter, rättigheter, skyldigheter oavsett vem man är ligger djupt rotat i mitt DNA. Vad man kan och vem man är som person är viktigare än alla medfödda attribut.

Och ja, både min fru och mina döttrar är måna om mig och min fru uppmuntrar mig att göra mer saker jag tycker är kul och ger mycket stöd och kärlek. Det är inte hon som begränsar mig, utan att jag inte vet vad jag skulle tycka är aktivt kul och inte bara ok eller "inte dåligt". Jätteknepigt.

#13: Japp visst är det. Visst finns biologiska skillnader mellan Kvinnor och män men det ger oss bara olika attributer, lidandet förblir detsamma. En rasande man är i lika mycket smärta som vilken annan person som helst och det jag finner hemskt är inte vad han kan åstadkomma i sin vrede, utan att han är en person som lider men ingen ser honom och ingen bryr sig.

Vad jag finner ännu tråkigare är att män förväntas bli rasande. De får inte bli ledsna. Så de blir arga. Men en arg människa får inte sympati utan en arg människa ses istället som våldsam och "ett problem". De har inget sätt att ventilera hälsosamt men när bomben exploderar målas de bara upp som skurkar istället för människor som lider. Man kallar det "toxic masculinity" men vägrar inse att kanske är Kvinnor en del av problemet också.

Jag är också anti-feminist och har aldrig vågat erkänna det öppet, rädd för att bli påhoppad och kallad sexist. Helt ärligt tycker jag att feminism inte enbart målar upp män som skurkar, feminism är också otroligt anti-kvinnor. I dagens feminism hatar man femininitet. Man tar makten ifrån Kvinnor genom att säga att de är offer för patriarkatet. En känslig, feminin kvinna är en dålig förebild för kvinnliga attributer ses som svaga. Men män är inte bättre för de är bara galna sex-maskiner som inte kan tänka för sig själva. Feminism är bara så full av hat för alla

#9: inga ord i min mun, helt rätt! Jämställdhet går båda hållen :)

Personligen tror jag inte att män, eller Kvinnor för den delen, mår sämre idag än förr. Skillnaden är att de som mår mindre bra idag kan, tack vare digitaliseringen, synliggöras på ett annat sätt.
Tar man, som exempel, fenomenet "Incel" så är detta helt säkert inget nytt men från att ha varit anonyma individer så bildar de numera grupperingar. De möts i den digitala världen, helt enkelt, och "plötsligt" är det en rörelse som existerar.

Så, nej - även om förväntningar och krav kan upplevas högre idag så mådde nog många män dåligt förr också. Sedan är det, väl, klart att det politiska samtalsklimatet (även det genom digitaliseringen) förändrats en hel del.

Vill poängtera att det är min personliga åsikter som jag återger.

Jag läser vad ni skriver och inser att ni har rätt när ni skriver att många män inte når upp till existensminimum när det gäller lycka.

Det är förfärligt att det är så. Samtidigt vet jag inte vad vi ska göra åt det. Jag brukar säga att livet är en aktivitet, inte en händelse. Man ska leva det, inte överleva det. Jag har (nästan) aldrig haft svårt för att trivas och hitta mening i livet. Mitt problem är snarare det omvända, att jag har för mycket roligt att göra så jag stressas av att inte hinna med det. Jag ser roliga saker att göra överallt.

Samtidigt tror jag inte att det är en slump att det är så. Jag har någon gång bestämt mig för hur mitt liv ska vara och sen sökt efter det. Nu går det med automatik. Jag behöver inte aktivt leta för det är som ett eget sinne som genast upptäcker alla bra tillfällen som kommer i min väg. I stället borde jag bli bättre på att sortera. Jag kan inte göra allt.

Jag önskar att jag kunde dela med mig av allt bra och roligt i mitt liv. Att det fanns en formel som jag kunde lära ut till dem som inte har det jag har.

Nä det finns nog ingen formel och man måste nog själv ta tag i sitt liv ingen annan kan ju fixa nån annans liv det enda man som utomstående kan göra är att peppa och stötta ifall de gör det. Min man som jobbar med IT har ju fastnat väldigt lätt i soffan nu under coronan och har inte haft ork med nått. När jag sökte en utbildning nu under hösten gick det upp för honom att man ju faktiskt får studera som äldre och vi pratade lite och han kläckte ur sig att han skulle ha velat läsa teologi och även bli präst så jag sade vad hindrar dig. Så nu har han sökt in på teologiprogrammet 50% blir han klar präst är han över 60 den dagen men han har fått en nytändning i livet och nått han ser fram emot ifall han kommer in och får nått att aktivera sig runt det är värt mycket med han har faktiskt börjat få så mycket energi av bara själva iden att göra nått nytt att han har föreslagit att vi satsar på nån motion typ vattengympa eller linedance nu under vintern annars är det mera jag som tvingat honom till sånt tidigare år.

#18: Vad roligt att höra!