Syskonkärlek
Jag har en syster som bor hos mig, halva veckan. (De separerar.de har barn därför halva veckan) Jag är såååååå trött på henne, men eftersom de har jobbigt, vill jag inte klaga. Men nu är det så att jag hellre stannar borta från mitt hem än går hem och umgås. Vi har aldrig vara nära, men jag har alltid sett upp till henne då hon är min storasyster.
Vad göra?
Jag vill bara säga till henne; snälla kan du inte sova någon annanstans. men så vet jag samtidigt at hon inte har så många vänner här i stan.
Varför detta är ett problem är för att hon går mig på nerverna och jag blir ett miffo på jobbet. hon pratar från morgon till kväll ( ibland vill man bara ha tystnad) Jag känner mig som en kass lillasyster som inte vill ha henne här.
Men vad ska jag göra. Är van vid karln min som inte pratar i onödan
haha vi är nog inte skapta för att bo ihop med våra syskon..
Jag har oxå blandade känslor för mina syskon och helst min lilla syster som försöker sätta mig på plats var gång vi ses.. Så vi har våra despyter men när det väl gäller så är blod tjockare än vatten.. Jag och Monalisa hade klöst ögonen ur varandra om vi hade bott under samma tak några få dagar…
Berätta helt enkelt hur du känner, finns ju inget annat sätt eller hur?!?
Jag försöker säga i från, men antingen är jag för otydlig eller så vill hon inte fatta
men förhoppningsvis löser det sig.
Hur är era relationer med era syskon?
Det är typiskt syskonskap att "inte" vilja fatta….
Min lillebror är en riktig charmör och tyvärr träffas vi syskon allt för sällan och när vi väl gör det så har vi trevligt..
Här har ni en bild på min underbara lillebror Mattias lika egenkär som sina övriga syskon ligger nog latent i släkten*ler*
Starta ny diskussion