Jag är väldigt social och har lätt för att anpassa mig.

Privat umgås jag bara med folk jag trivs med, då kan man ju välja ;)

När jag gick i skolan var det precis tvärtom, jag var väldigt blyg och beroende av mina kompisar.

Jag är en sån där socialråtta….(jmfr dammråtta).. Jag bara finns där helt plötsligt och hänger med på allt kul… Visserligen brukar jag kunna ge mina kollegor både huvudvärk och örsprång eftersom jag är så jä**ig på att surra..:)

Jag är väldigt blyg och tystlåten av mig så folk kan nog ta mig för kylig när de först träffar mig tyvärr.

Men hur väl jag passar in beror nog mycket på människorna runt mig, märker jag att  de är ganska lika mig eller att vi iaf har lite intressen gemensamt så kan jag våga mig på att prata. Har vi däremot inget gemensamt blir det mycket svårare för mig.

#2

Haha, ungefär som jag. Jag snackar mig in i de flesta sammanhang, vare sig folk vill eller inte.

Nackdelen med det är att jag plötsligt, utan att egentligen veta hur det går till, är engagerad i lokala föreningen, lokala politiska partier och i lokala tidningsredaktioner. Visst tycker jag det är roligt, men jag har ju inte TIIIIIID.

Men det ger också ypperliga tillfällen att lära känna ännu mer människor!

Jag är väldigt social av mig. Tycker om att lära känna andra, Men jag känner också av om det finns dom som inte tycker om mig. Dom ger mig dåliga energier.

#4 Precis! Det är ju underbart! Man känner alla i byn som påminner en om allt…och om man glömt vad man gjorde i helgen så finns det alltid nån vänlig själ som påminner en…

#6

Javisst! Det är så skönt att slippa behöva hålla reda på saker själv!

Men faktum är att det kan vara så i större städer också… I min förra hemstad kunde jag under mina år som egen företagare aldrig gå krogen och släppa loss t ex. Och jag kan vara ganska "loss" om jag går på krogen…

För nog satt det någon liten ettrig kund vid något bord och höll reda på vad man gjorde. Ständigt på min vakt, alltid uppföra mig så man inte märktes. Fick åka till andra städer för att leva ut!

#7 Det är fördelen om man lever och verkar i den stad man är uppvuxen… Man känner 70% av befolkningen och de där 30% vet vem man är så dom är inte förvånade… Har också försökt med storstad en gång i tiden..problemet är att jag aldrig kan smälta in och gå obemärkt förbi…he he..

Jag anser mig själv ha bra social kompetens och tar mig ganska lätt in i nya sammanhang. Brukar dock medvetet hålla lägre profil i början (dvs se till så att de märker mig, men inte så att jag tar all fokus). Vett & Etikett, att anpassa sig lite till de normer och rutiner som finns.

Finns inget värre än när det kommer en gapig jäkel och dunkar en ryggen och är hur bra polare som helst första gången man träffas. Eller andra.

#9 He he… Jag har ju inte träffat dej på nån firmafest än så… Men jag brukar vara ganska trevlig och skötsam i olika sammanhang…..:)

Det beror helt på. Jag är en social person, men om jag märker direkt att där finns människor som ogillar mig så sluter jag mig rätt fort och blir tyst. Men jag jobbar med mig själv hela tiden och jag har bestämt mig för att köra mitt race oavsett om någon ogillar mig. Jag kan inte vara nervös för att nån inet ska gilla mig resten av livet…

Jag har social kompetens i de flesta sammanhang även om jag mår skit. Men det är oftast ett spel och inte människan jag är.

Tja, jag brukar sällan behöva anpassa mig till min arbetsplats. Det brukar oftast bli tvärtom. =) Jag är alltid glad och skämtsam, pratar mycket och vill ha kul FASTÄN att jag är på jobbet.

Så jag kan säga att mången arbetsplats är det där de gått som zombies genom tillvaron innan jag dök upp och satte sprätt på stället. Jag tror mig ha en bra inverkan på människor; från att de suttit halvt tysta vid fikarasten, så sitter alla till slut o babblar i mun på varann, för att jag fått igång det. Det har hänt på nästan alla ställen jag jobbat på. =)

Det har mest med att göra att folk har svårt att bjuda på sig själva, medan jag inte alls har svårt att bjuda på mig själv. Det gör i förlängningen att andra vågar blomma upp. Och det finns inget som gör mig gladare än när jag ser att människor får leva ut den de verkligen är!

Det lår som om marnyman beskrev mig också när han ändå höll på. =) Skriver under på det.

#13 Låter härligt :)

Jag är tystlåten och avvaktande tills jag känner att jag kommit in i gruppen. Sen brukar jag tjöta och ge mina kompisar sår i öronen

USCH sådant här gillar jag ej.
Sätter alla i fack direkt , sen sätter jag mig på mitt kontor och HOPPAS de håller avstånden. Tar med mig min sallad och sätter mig på kontoret. Sen hoppas jag ingen vill följa med ut och gå . Speciellt inte när det är soligt. DÅ vill jag mest gå för mig själv och svära åt alla som har det bra. FY fan för solen, kollar ngn på mig säger jag VA fan har ni aldrig sett en människa förr era skitstövlar. Kommer jag sen in och de råka fråga mig fall solen sken SÄGER jag snäsigt. Din jvla sopp råtta du ser väl för fan det snöar ute. Ta med dig snowjoggers imorrn och hellyhansen overall din surpuppa!

Dag 2 tar jag med mig Tunnbröd och öppnar en burk surströmming vid KÖKSBORDET. Då frågar de mig är det sutrströmming . NEJ din jvla idiot du ser väl det är raggmunk ditt as.

Sen går jag in till chefen SÄGER upp mig och säger DETTA var den sämsta jvla arbetsplats jag ngnsin stött på.
Sen när jag kommer hem tar jag min jvla sandsäck slår av mig aggressionerna mot alla och tycker syn dom mig själv!

Missy du är ej skytt va ?

Skit bra no prob smälter in direkt.

#18 Hehe, nä. Fast jag är jävligt pricksäker!

Får jag förresten fråga, varför du undrar?

inte alls men det löser sig ändå..

Jag har alltid varit tyst och blygg och vill alltid känna efter med människor först.
Men när jag väl lärt känna dem och börjat prata med dem kan jag prata hur mycket som helst och är med i mitten av allt.

Nu vet jag egentligen inte.. har växt till mig något enormt och fått bättre självkänsla.. på jobbet pratar jag inte alls med folk, men de kan bero på att dem jobbar för sig och jag med mina blommor. Och desutom är dem otrevliga, hälsar inte ens:P
När jag träffar nytt folk på fester brukar jag nu för tiden faktist snacka en hel del direkt. Tycker de är skit kul.. men de beror lite på människorna ändå. När jag prata en massa var vi bara tjejer.. men är de mycket killar kan jag bli lite mer tillknäppt.. vet inte varför faktist. Och är de desutom ens sambos vänner blir de sån stress att ge ett bra intryck .. så då blir jag skit blyg (förr i tiden)

Så jaao.. är nog en blandning:) och som sagt, just NU vet jag inte.. träffar inte mycket nytt folk.

ja, tyvärr så e jag ganska så snygg så tjejerna brukar bli avensjuka, för alla killar dras som flugor till sockerbit efter mig. och ja e ju söt som socker kanske, hihi.

men efter ett tag på mitt nya jobb så e jag kompis med nästan alla, jag brukar ta me dem ut på party o ha skoj, alltid gladast. och ja tror de är glada att jag jobbar där. jag lyser nog upp deras dag. trivs jättebra o de e inte lika jobbit nu när killarna insett att petter e min =)