Många människor som känner som du (och det är många - tro inte annat, du är inte ensam om att känna dig udda, utanför) tror att det bara är att flytta och så blir man en annan. Men så enkelt är det inte. För du följer ju med dig själv och du är samma människa.

Men - om du medvetet försöker ändra ditt sätt att vara på och reagera så visst kan du få ett annat liv. Om du frågar dig själv - hur vill jag vara hur vill jag interagera med andra människor, hur vill jag att de ser mig. Det handlar inte om att inte vara du, utan bara om att förändra ditt agerande, för ofta när man känner som du har man liksom blivit "inlåst" i ett beteende som man upplever att omvärlden lagt på en.
Om du har upplevt dig utfryst och utanför så har det sannolikt skapat ett beteende från dig som signalerar att du inte är någon att vara intresserad av, att bli vän med. Ett sånt beteende märks utåt och skickar signaler till andra att du är just ointressant. (Svårt att förklara, men som när man säger att hundar kan "lukta" sig till att man är rädd för dem.)

Många som har flyttat från mindre orter, där man kan uppleva att omgivningen är väldigt intolerant mot annorlunda sätt att vara, kan uppleva en enorm befrielse när de kommer till en större stad, där finna liksom mer utrymme att vara sig själv, mer tolerans.

Det viktigaste är ändå att du lär känna dig själv utan att ta hänsyn till vad andra tror att du är. Gå in på djupet och känn efter vem du är och vad du vill med ditt liv. Våga ta tag även i det som är obehagligt. Du måste acceptera dig själv och älska dig själv för att kunna känna dig fri gentemot andra människor. Du måste också släppa in andra och inte tycka att vissa delar av dig är "fel" så de måste du dölja.
Om du på allvar är intresserad av andra människor och vad ni skulle kunna ha för utbyte av varandra så kommer du säkert att träffa nya vänner. Det finns ju alltid en början med jobb/skola.

Jag har själv flyttat från trång, inskränkt miljö till stor stad och det var en enorm befrielse för mig. Äntligen kunde jag vara mig själv utan att bli värderad och dömd hela tiden. Men jag jobbade också en hel del med mig själv och blev lite modigare i att ta kontakt med andra, jag förutsatte inte hela tiden att de skulle tycka att jag var fel. Det var verkligen jätteläskigt första tiden, men jag lärde mig att tycka att det var naturligt.

Jag tänker att utifrån det du berättar att det kanske inte hjälper att flytta till en ny stad. Flytta ifrån dina vänner och din familj kanske kommer få dig att känna dig mer ensam. Jag känner mig ofta ensam trots att jag har folk runt mig som faktiskt älskar mig. Jag har börjat jobba med mig själv och mitt eget mående. Kanske behöver du prata av dig och få hjälp att släppa dina ledsamma minnen. Att få jobba lite med dig själv för att börja trivas i ditt ”eget skinn”, för du kan aldrig fly från dig själv. Om du mår bra, så mår du bra vart du än befinner dig. Lycka till med vad du än beslutar dig för 🌸

Tack snälla för era svar!
Det är så sant allt ni skriver, jag behöver ändra mig själv och sluta övertänka allt.
Har försökt att prata med psykolog, men jag har nog svårt för att förklara, dem sa att jag har social fobi- men det tycker inte jag. Jag har inte svårt för att prata med nya människor, däremot är jag väldigt "stängd", folk har svårt att förstå sig på mig, eller lära känna mig har jag fått höra.
Här där jag bor är jag rädd att möta folk från "förr", tänker på det tex när jag ska handla, väljer därför bort vissa butiker. Jag vet att dem inte känner mig nu idag, men jag mår ändå väldigt dåligt av alla minnen från förr.
När jag har besökt storstäder har jag känt mig väldigt fri, därför har jag fastnat i att jag skulle vilja flytta.
Får kanske leta upp en ny psykolog som kan hjälpa mig lära känna mig själv, eller acceptera allt. För jag vet inte alls vart man börjar.
Det hade varit skönt att kunna känna sig fri här hemma omkring också!

Du skall inte ändra dig själv - du skall våga vara dig själv, och tycka om dig själv och då kommer du att ändra ditt sätt att tänka och ditt sätt att vara.

Att syssla med teater är ett bra sätt att lära sig att "vara" en annan bland folk. Eller om man kan suggerera sig själv. "Nästa gång jag går och handlar skall jag spela en glad och bekymmersfri person som hälsar på folk, ler och ser dem i ögonen. Som inte bryr sig om ett dugg vad andra må tycka och tänka. Som går rak och stolt med bestämda steg".
Om man lyckas göra det fler gånger så kan man till slut vara så utan att behöva suggerera sig själv.

Jag förstår dig, men tänk att dom personerna från förr är inte värda det, att du mår dåligt pga dom. Börja sträck på dig! Låt dom inte påverka dig idag! Du är värd att få gå i dom butikerna lika mkt som dom! Du är värd att tänka bättre tankar om dig själv! Du har all rätt i värden att börja leva. Gå till dom butikerna om och om igen tills du känner dig bekväm med att handla där. Kognitiv terapi, där du ska utsätta dig för det som är jobbigt så kommer du övervinna känslorna och växa som person 💪🏻

Jag gjorde det. Jag tog mina djur, mina saker, mina problem och allt, stoppade det i flyttlådor och flyttade 65 mil från min hemort. Bara jag och djuren då.

Det var både planerat och impulsivt. Jag hade velat flytta i många år, (samt även haft en dröm sen barnsben om att flytta norrut i landet) kände till orten jag flyttade till och hade även bort där en kortare period så jag visste vad jag hade att vänta mig och vad jag gav mig in på. Däremot så dök lägenheten upp oväntat utan att jag aktiv sökte, men jag gick på magkänslan och tog den.

För mig var det nog det bästa som kunde ha hänt. Det har bara gått tio månader och trots motgångar, problem och elände som uppstått längs vägen har jag inte ångrat mig och jag har inte längtat tillbaka. Jag har saknat min familj lite grann och det är faktiskt en skön känsla. Vi behövde nog avståndet från varandra. Åtminstone gjorde jag det.

I mitt fall handlade det mycket om att jag kände att jag gjort allt jag kunnat för att förändra min situation, men jag mådde fortfarande inte bra och jag hatade platsen jag bodde på. Verkligen hatade och vantrivdes. Det fanns ingenting kvar som jag gillade med den (bortsett från familj och vänner) och jag kände att jag hellre flyttar någon annanstans där jag trivs bättre och möter mina problem på ett nytt stridsfält än att stå och trampa vatten.

Det var så det kändes för mig i slutändan. Jag stod bara och trampade vatten och kom ingenstans och det drev mig till vansinne och tillbaka in i depression igen. Jag har en rätt lång lista med olika anledningar till varför jag flyttade, men jag skulle väl säga att det var huvudskälet.

Så nu fortsätter striden mot mina problem på ny plats, men jag har blivit starkare och växt som person av den här flytten och jag orkar mer än tidigare. Det är fortfarande alldeles för tidigt för att utvärdera ordentligt, men i dagsläget känns det här som det bästa beslut jag någonsin tagit.

Socialt kan jag inte riktigt säga något alls än i och med pandemin. Jag har isolerat mig i stort sett sen jag kom upp hit med mycket få undantag, däribland min enda vän här. Däremot har jag bytt ord med grannar och folk ute på hundpromenader och det har varit riktigt trevligt. I övrigt är jag lite av en ensamvarg, en rätt social sådan, men jag trivs otroligt bra på egen hand och har inga större umgängesbehov.

Det enda jag saknar på den punkten är ett par hundpromenadskompisar. Då hade livet verkligen varit underbart, trots problem och elände! 😀

#0: Jag tror det som skulle hjälpa dig mest, är att försöka se på dig själv på ett annat sätt. Du behöver vara nöjd med dig själv och det låter inte riktigt som om du är det. En diagnos skulle inte ändra på vem du är. Den skulle kunna förklara vissa saker, men även utan diagnos är du okej som du är. Du behöver ingen diagnos för att den du är ska vara okej. Lär dig gilla dig själv så som du är. De saker som gör dig annorlunda gör dig unik. Försök hitta de bra sidorna av de egenskaperna så att du kan uppskatta dem. Lägg inte för mycket energi på att tänka på de sidor av dig som du tycker är svaga. De kan få finnas där i bakgrunden. Koncentrera dig på det du är bra på och betona de egenskaperna.