En ensam tillvaro

Jag är lite av en extremist när det kommer till relationer oavsett slag. Alltid varit, sedan innan jag kunde gå, och alltid har det bringat någon form av problem.
Jag är introvert och det tar mycket på mig att orka vara social, därför trivs jag med att ha få men nära vänner och att ge mig själv tiden att vara ensam med eller utan mina djur, behöver det och när jag väl umgås med en person jag har en relation till så vill jag finnas där till 100%, ställa upp, vara intresserad, visa omtanke, umgås vid tillfällen. Skillnaden är bara att det aldrig varit så tillbaka till mig.
Jag blir inte vän med vem som helst, är det inte 100, är jag hellre utan. För den som blir lidande i slutändan är jag. Något jag snappat upp genom åren. Ett 'trauma' med en vän och flera besvikelser därefter som ung har gjort att jag gärna och ofta avbryter relationer när jag känner osäkerhet. Jag ingår/behåller inte de relationer jag inte tror på.

Jag gick i många år ensam/själv i skolan, det gjorde att mitt fokus låg rätt på studierna - men andras osäkerhet kring mitt avstånd ledde till att de sade saker om mig och de val jag gjorde i och med det. Socialt har jag med jämngamla tvingats bli väldigt osäker, något jag inte längre är på det viset, men det är nog för att jag inte längre ser mig själv med dem på något sätt. Ett stort avståndstagande och integritet. Alltid trivts bäst med vuxna vänner, sedan jag var ett litet barn. Där finns oftare inte intrigerna, osäkerheten, snacket, tyckandet. De har en stadig plats i livet, vet vad som är värt och inte, vilka de är.

Men nu bor jag inte längre hemma. Mina hobbyer är inte längre i samfund med andra, utan på hemmaplan där jag har och sköter de själv. Var arbetslös en tid, fick sedan arbete som har skärrat mig socialt på ett sätt jag inte tidigare varit med om. Lyckats isolera mig själv ganska bra nu, även om jag vill öppna upp för mer.
Men något blev väldigt tydligt här, något jag tidigare anat från närmre vänner men tyckt att det skulle vara självupptaget att tänka.
Folk i min omgivning är avundsjuka på mig. Jag har haft väldigt tur i mitt liv utöver den sociala biten.
Bott i de finaste områdena i stad, fått det mesta jag önskat, haft dyra hobbyer, fått mycket hjälp av föräldrarna, haft höga betyg/omdömen, haft stora drömmar jag kunnat uppfylla på väldigt kort tid tack vare tur och stöd. Ofta faller sig livet på plats för mig. För att vara så ung som jag är lever jag ett väldigt rikt liv, även om jag inte har pengar i överflöd. Jag har kört på och inte hållit tillbaka - skulle jag dö imorgon skulle jag ha levt för en livstid innan jag ens blivit riktigt vuxen. Glad för mitt liv.
Men andra kan inte ta detta. Jag är inte skrytsam med det jag har, tvärtom, men det det omfattar är ju en stor del av mitt liv - hela min livsstil, helt enkelt. Jag märkte det på de jag kallade mina närmsta vänner först. De ställde/ställer aldrig några frågor om vad som hände i mitt liv, hur saker som hände i mitt liv gick, osv. Förväntar sig efter att jag bytt län att jag ska åka till dem för att träffas, inte haft minsta intresse att besöka mig i mitt nya hem och liv. Pratade vi i telefon och jag slutade fråga och prata om dem och deras liv, blev det helt tyst. Om jag nämnde något som hände för mig var det bästa jag kunde få ett grymtande, sedan tillbaka till dem och deras. När jag bad om hjälp fanns den inte där att få.
När de behövde hjälp var det självklart ja från mitt håll, jag erbjöd den innan de hann fråga, öppnade hem och plånbok. Inte ens ett tack, det mesta jag fick var kritik för att jag hade fel mat i kylskåpet och att det var taskigt av mig när jag ströp hjälpen jag blivit utnyttjad för. Som jag ställde upp, utan minsta tacksamhet. När jag till slut sade ifrån, att jag inte kände mig sedd eller tillmötesgången blev svaret ett nedlåtande ifrågasättande om att behöva förändra sig som person för min skull. Men hon kom iaf fram till att hon skulle försöka. Efter det hörde jag aldrig från henne. Var en vän sedan 9 år tillbaka.
Ny dag, nya tag. Naturligt blev att skaffa bekantskaper på arbetsplatsen. Inte kom detta att bli lättare. Återigen, noll intresse i mig och mitt så fort det framkommer att jag lever som jag gör och har de möjligheterna. Men de pratar gärna gott och länge om sig själva och sitt. Frågorna slutar ju ganska omgående efter att de fått reda om grunderna om mig och mitt liv, berättar jag bara spontant om något särkilt kul eller positivt som nyss hänt i mitt liv vill de flesta inte ens lyssna, vissa har till och med lämnat konversationen eller kritiserat bakgrunden för det.
Mina framgångar, inställning och värderingar tycks vara som grus i ögonen för många. Hur svårt kan det vara att vilja varandra väl? Jag blir glad för andras skull när de lyckas på sätt jag själv både gör och inte gör, oavsett, andras framgång och lycka ska väl vara min också? Vill inte vänner och bekanta varandra väl?
Nu har det utvecklats till ett omvänt beteende, när någon mot förmodan lyssnar mer än tre meningar av det jag säger och har ett intresse ligger det undermedvetet att ingen vill höra vad jag har att säga och jag håller mig kort och avslutar fort med att rikta om fokus till dem.

Summa kardemumma, jag är och känner mig väldigt ensam och vet ärligt talat inte hur eller vart, om jag överhuvudtaget kommer få genuina vänner. Tanken gör mig sorgsen och nedstämd. Tidigare haft sämre psykiskt mående, dock under värre omständigheter, men jag är rädd att över tid falla dit igen. Så isolerad och socialt utsatt både privat och i yrket jag varit nu under en längre tid har jag aldrig varit förut. Nu har jag endast närmsta familjen - väldigt få personer. Jag vill ha vänner, riktiga sådana vill säga. Jag skulle gärna ha en intim relation, något jag inte heller haft. Aldrig varit älskad eller prioriterad utanför familjen. Men i och med att min tillit och lojalitet är så utnyttjad skulle jag aldrig släppa in vem som helst, efter allt som varit är jag/det värre än någonsin. Även intimt är jag extremt selektiv, under hela min livstid har jag bara träffat en person jag känt mig helt rätt med på alla sätt och fallit för. Men vad jag fick sagt var att det inte passade i tiden för denna person, och det respekterar jag såklart, oavsett om det var det eller ett snällare sätt att avvisa mig på, även om det skär i mig då jag är så "romantiskt" lagd för livet att jag kan ge upp mycket för det jag tror på, oavsett om det skulle vara kärlek, hobby, livsstil, vägval i livet.

Kände bara att jag behövde skriva av mig.
Ursäktar långt inlägg om någon orkade ta sig igenom. Vill ni berätta om upplevelser ni haft/har eller perspektiv så är det väldigt välkommet.

_Fisken

2021-10-28 07:15

Jag har läst hela ditt inlägg. Har jag några råd? Du ska vara dig själv och inte låta andras beteenden påverka din vänlighet. Om du känner dig utnyttjad så får du begränsa dig så inte du blir helt utarmad. Du lär ju spara dig till dem som är verkligt behövande. Jag tror att möten med människor leder både till glädje o sorg. Det hör till sakens natur.

Jag tycker du skulle ta dig an nåt ideellt. Där möter du både tacksamhet och vänner tror jag. Mina döttrar tog sig an, via kommunen, människor som behövde nån o fika med ett antal gånger i månaden. De träffades, promenerade lite, fikade, handlade etc.

Niklas

2021-10-28 09:40

#0: Jag tror inte du ska dra för långtgående slutsatser av de dåliga relationer du haft. De flesta människor är enligt min erfarenhet goda och vill väl. Utgå ifrån det men fortsätt att rensa bort dem som inte ger tillbaka det du ger. Jag vet inte var du hittar dina bekantskaper. Kanske ska du söka vänner på andra ställen. Ideella sammanhang är ingen dum idé. De som känner glädje i att ge finns ofta där. Har du allt du behöver rent materiellt kanske du också har gott om tid för oavlönat arbete. Människor som behöver stöd finns det överskott av.

Vänliga hälsningar, Niklas

Sök information om Sveriges adelssläkter för din släktforskning

[Devya]

2021-10-28 16:50

Tycker inte alls att det låter som avundsjuka faktiskt. Det låter som om de är egocentriska och bryr sig väldigt lite om andra. Jag har haft en del 'vänner' som har betett sig likadant och jag kan försäkra dig om att det absolut inte handlade om avundsjuka då de hade det mycket bättre än mig vid det skedet. Det känns som om du har väldigt höga tankar om dig själv, åtminstone så låter det inte särskilt bra i textformat just nu….

Jag har inga vänner här där jag bor för ju äldre jag blir desto svårare blir det att skaffa vänner. Mina gamla vänner har försvunnit iochmed att jag flyttade utomlands för 5 år sen. Jag har inte haft några nära vänner på 5 år nu men jag bryr mig faktiskt inte. Jag har en som jag kan kalla för min vän som bor i mitt hemland. Vi pratar ungefär en gång i veckan via text. Sen har jag ett par ytliga bekanta som jag textar med nu som då.

Vid något skede kommer man till en punkt då man inte ens bryr sig att man inte har några nära vänner. Det är faktiskt inte så jätteviktigt i min värld längre. Däremot så har ju jag en man och två barn så jag är ju aldrig ensam. Min egen nyformade familj är viktigast för mig då jag inte ens har en nära kontakt till min egen mamma och mina syskon (pappa har varit ute ur bilden hela mitt liv).

Försök vårda kontakten du har till din egen familj för det är oftast de relationerna som hålls livet ut. Alla andra såkallade vänskaper kommer och går.

Kanske inte det bästa rådet men under mina 35 år här på jorden har jag bara lärt mig att se annorlunda på det här fenomenet vänskap och blivit bra mycket mindre ensam. Jag har tre viktiga personer i mitt liv som räcker mer än väl.

hon

2021-10-29 14:19

#1: Det har jag länge arbetat för, även om det just nu är aningen utmanande. Låter som en trevlig idé att göra något ideellt. Ska kika på det, tack :)

#2: Klok tanke. Har väl lite för mycket utrymme i min isolering att grubbla och är lite övertänkande som person. Alltid något att arbeta vidare på. Det är just den biten, vart jag ska vända mig. Men kanske har jag inte kollat tillräckligt brett för att finna de potentiella områdena.

#3: Blir väl summeringen när det varit ett återkommande mönster särskilt efter att mitt liv fått en vändning för det bättre och jag funnit min egen lycka i det. Innan dess var det ganska stabilt med vännerna, även om vissa personers beteenden kunnat anas även då. Å andra sidan har jag haft möjlighet att ställa upp mer nu och fått mer perspektiv med händelser och avstånd, och kontrasten blir väl större när det inte bemötts något.
Har med tiden (många år) funnit självförtroende och integritet där jag är säkrare på mig själv, men några höga tankar vet jag inte. Alltid kämpat med osäkerhet, dåligt självförtroende, självförakt, mobbing. Förstår att det kan komma fram på det sättet i skrift, alltid en tolkningsfråga och svårt att få fram känsla och bakgrund i skrift på ett någorlunda kortfattat sätt när man får en skriv-impuls sent på kvällen, haha, men det är inte så det är menat. Skulle jag ta med hela historian och all bredd skulle texten nog inte få ett slut, det är mycket som gjort att jag socialt och fysiskt hamnat där jag hamnat. Det mesta tänker jag sällan på, men små hintar här och där från andra håll gör att man börjar fundera. Jag har haft tur / positiva händelser med mycket på senaste, och flera andra har tryckt ned mig för det.
En del av problemen är ju även på mig, att jag är den jag är, hellre avstår än att vara någon jag inte är. Trivs bättre i små grupper/en och en. Inte har den där extroverta sidan som anpassar mig efter gruppen jag egentligen inte hör hemma/känner mig bekväm i. Är även väldigt lillgammal, så intressena ligger sällan i fas med jämngamla/+/-3-15 år. Att mitt sätt att se på en vänskaplig relation sällan matchar mina vänners, samtidigt som jag själv inte vill trappa ned då jag vill lyfta och kunna bidra till mina vänner och att stänga av den biten känns onaturligt för min del. Som jag även sagt till dem, jag kan inte lägga det på dem för att jag inte blivit bemött på samma sätt och kan inte förvänta mig samma sak i retur, de har ju inte ens frågat efter min hjälp flera gånger. Men det rinner till slut över när man inte får minsta gehör, ett enkelt tack, får frågan hur man mår eller hur det går när något större event i livet hänt, när man talar i flera timmar eller träffas regelbundet. Finns där något tycke för mig över huvud taget?

Jag har kunnat finna ro även i min situation utan vänner, men så isolerad jag varit nu blir det något för uppenbart, även för mig som är ensamvarg. Inte blir det bättre när man läser artiklar om att min prognos på livslängd av ensamhet är den av en rökare - för en som aldrig rökt ;) Skämt åsido, att bara kunna prata allt och inget med någon, hitta på något roligt eller vardagligt med sällskap, dela intressen, saknar jag.
Familjen har kommit att bli viktigare och närmre, men vi bor alla i olika län med sysselsättningar som gör att vi ses sällan även om vi pratar relativt ofta.

Det låter härligt att ha kommit till den punkten där du har de viktiga personerna i ditt liv och insikt med det du mår bra utav. Det tror jag på och kan bara önska att jag själv hamnar där i framtiden.