Oj, vilka frågor. Har du själv sådana frågor och tvivlar över din egen relation så är det ju något som inte står rätt till tycker jag.

Jag är snart 35 år gammal och har varit tillsammans med min man i 8 år.

1. Det där beror på… Jag känner inte direkt att jag saknar honom men nu har han inte varit hemifrån på länge så det är därmed svårt att svara på den frågan.

2. Kyssar, nej tack. Sånt tycker jag inte om. Jag gillade det i början, typ det första året eller första halvåret. Men jag har aldrig varit sån som tycker om sånt, varken med min nuvarande partner eller med mina ex.

3. Min man och jag har alltjämt något att prata om. Vi känner att vi har alltför lite tid över till att faktiskt prata med varandra.

4. Nja, attraktionen har svalnat, speciellt efter att man har två små barn som springer omkring. Det är något vi båda är medvetna om men vi älskar varandra inte mindre för det.

5. Haaah, pirr i magen. Nej, nej, sånt har jag inte känt av på flera år och är väldigt tacksam för att slippa sånt nu då jag är äldre. Sånt brukade ju nästintill göra ont och det var väldigt tröttsamt då ens energi hamnade till sådant. :)

6. Nej, jag tvivlar inte på den relation vi har. Vi är kärleksfulla mot varandra och visar att vi bryr oss om varandra. Vi håller varandra i handen, kramas, busas osv. Det känns helt enkelt rätt.

7. Jag har flyttat till hans hemland, vi gifte oss, köpte hus och skaffade barn. Allt kändes rätt, förutom det där att flytta till hans hemland, men det är bara för att jag saknar mitt eget land. Annars har jag aldrig tvekat eller känt att något har varit fel. Det har nog bara varit bra feelis där.

8. Jag vet att jag älskar min man för jag trivs i hans sällskap och vi kan kommunicera väldigt bra med varandra. Vi vet vart vi har varandra helt enkelt. Han gör dessutom allt för mig vilket får mig att uppskatta honom ännu mer.

Jag är nu 59 år och har varit med min sambo i 4 år men har ett 23 årigt tidigare förhållande i ryggen också. Kan bidra med mitt kanske..

Ibland känns det skönt o ha ensamtid. Ingen att ta hänsyn till. Kan börja sakna när man sätter sig själv och ska äta eller ska lägga sig. Oftast lagar jag nåt onyttigt (som jag får bannor för om hon är hemma) och det känns ganska ok faktiskt. Detta sker ju inte så ofta, att vi är ifrån varandra.

2
Ingen åsikt. Känns bra med närhet överlag.

3
Nej, ibland är det tyst och det är inte besvärande. Avkopplande

4.
Attraherad? En mjuk fråga. Säg så här; Jag känner mig aldrig anti-attraherad av henne. Är jag alltid attraherad då?

5.
Sällan. Ibland vid intimare stunder.

6.
Tvivlar inte.

7.
Stora grejer har ofta komponenter med jobbiga känslor och stunder med i bilden. Allt är inte rosenrött. Bara i reklamen.

8.
Tolkningsfråga. Definiera "kär" för mig. Jag vet att jag skulle göra allt för henne om hon råkar ut för nåt eller blir sjuk. Är det å vara kär?

Jag är 38 år. Träffade min man när jag var 21. Gifte oss - 15.

1) saknar honom bara han åker till jobbet.
2)kyssar. Hans gåva.
3)ja absolut. Men vi njuter även av tystnaden.
4)ja det gör jag. Arbetskläder eller skjorta har ingen betydelse.
5)varje dag. Kan bara titta honom och det pirrar i hela kroppen.
6)nej aldrig
7)vi har 2 barn, gifta, hus, stuga. Var bara en självklarhet för oss
8) kär. Jag är löjligt kär, förälskad i honom. Det pirrar i hela kroppen när jag ser honom.

Jag är snart 31 år
Vi har varit tillsammans i 14 år (minus 3 månader när vi var separerade)

1. Saknar han när han eller jag är på jobbet
2. Jag älskar att kyssas.
3. Nja nä det har jag inte med någon. Ibland vill man bara inte prata.
4. Ja det skulle jag väl säga
5. Pirret och fjärilar i magen är inte dagligen men nästan i alla fall, i perioder mer i perioder mindre, helt naturligt.
6. Nej
7. Vi har ett barn, bor tillsammans. Djur. Genomgått mycket genom åren. Skulle aldrig vilja vara särbo.
8. Man bara vet. Vill inte vara utan honom. Vill ha honom nära. Han finns där när jag behöver honom. Vi har varit tillsammans så himla länge med nu

Precis som alla andra här har sagt, även om min man och jag har alltid något att diskutera så betyder det inte att jag inte värderar att ha egentid. Vi har stunder där vi båda är hemma men håller på med något utan den andra. Ibland behövs den där tiden för en själv och där vi båda känner att vi inte behöver umgås och prata med varandra. Det handlar dock om egentid för min del, för sen då vi väl pratar kan vi prata i flera timmar innan vi inser att vi måste gå och lägga oss. Så det där beror på.

Man ska kunna känna sig bekväm med tystnaden också precis som övriga har skrivit här, väldigt viktigt faktiskt.

Jag är 43 år och har varit tillsammans med min partner i 20 år. Svaren på dina frågor skiljer sig nog mycket från person till person, hur man är som människa och vilken personlighet man har tror jag. Det här låter kanske lite knäppt men jag tänker så här - om man är med om eller upplever något speciellt och partnern inte är med och tänker att, det här måste jag göra om med min partner eller det här måste jag tala om eller visa hen, så tycker jag att det är ett tecken på att man är rätt med sin partner. Att man trivs och har roligt ihop är ett annat. Vissa perioder i livet har man det tufft och då kan det vara svårt att känna sig kär, men man kan känna känslor som älska och tycka om. Är man arg så känner man inte de känslorna just då i stunden.