När det gäller människor i sorg brukar jag ställa upp och visa att jag finns om de vill vare sig det är ytliga eller nära, för de flesta ställer upp precis när nåt hänt men "glöms bort" när de verkligheten behöver stöd och hjälp…

Riktigt, ofta blir det massor av uppbackning i början, sen glöms det bort… Men det är nog då många verkligen behöver stöd, när den förändrade vardagen tar över.

Jag har nog inte riktigt varit i den sitsen, som tur är. Så jag vet inte hur jag skulle göra.

Jag kan ju bara relatera till mig själv men jag tycker folk i allmänhet uppträder hemskt mot såna som nyligen mist sin partner (lr annan närstående)! Men folk ursäktar sig med att de inte vill tränga sig på (med mitt humör i kombination med sorgen så konfronterade jag vissa o undrade vad f-n de höll på med…) Jag behövde ingen som satt o ömkade mig lr kontaktade mig  utan jag ville bara synas…
Jag menar när vi (barnen o jag var o handlade t ex) o mötte ngn så upplevde jag det som vi inte fanns/syntes, eftersom de inte hälsade som vanligt.  Folk undvek oss o låtsades inte se oss, vände sig åt ett annat håll etc. det smärtade både mig o barnen. Jag hade inte krävt att de skulle stanna o prata men just den vanliga hälsningen när man möts samt kanske ett muttrande om blåsten/ kylan , vad som helst, men att de skulle vara som vanligt. Expediter etc. var oxå nån annanstans o inte fullt närvarande i kundmötet med mig.  
Jag omvärderade många av våra bekanta under denna tid. Vissa som vi egentligen inte alls haft speciellt nära kontakt med hörde av sig. Ett halvår innan min man avled hamnade han på sjukhus o blev kvar där i över 3 mån innan han var hemma i 2½ mån. Många började "undvika" oss redan under denna tid, de kontaktade inte L en enda gång under sjukdomstiden!
Som lite OT vill jag ändå passa på att skriva om den för mig okända kille som ringde mig (visserligen lite lullig under fossingarna) på nyårsafton o presenterade sig vid namn o som en tidigare granne o kompis till L. Han ville prata med mig en stund, sa själv att nyårsaftonen måste vara pest för mig o barnen men att han var glad att jag tog mig tid att prata med honom. Han ursäktade sig för att han inte ringt medans L levde men att han pga av olika saker mådde jättedåligt i samband med sjukhus o sjukdom. Han ville gärna gå på begravningen även fast det skulle vara en tung bit o undrade om jag tyckte att det var ok att han kom trots att de inte haft kontakt de senaste 12 åren. Givetvis var han välkommen, o efter begravningen på samlingen i församlingshemmet så satte han sig en stund med barnen o pratade lite om vad han o deras pappa upplevt tillsammans. Han visade även en del kort från nån semester på Gotland. Uppskattat kan jag säga. Några veckor senare kom kopior på korten med små texter på baksidan. Det var en jättefin gest tycker jag.

#4 Det var en "redig" man det där, den gamla vännen som tog sig tid att visa semesterbilder för barnen. Delvis för barnens skull men också för hans eget sätt att bearbeta sin sorg. Och även om man inte haft kontakt på många år, så har man ju ändå någon gång haft någon slags relation till varandra. Ja, jag måste säga att hans agerande var oerhört fint och förnuftigt.

Själv vet jag inte, här där vi bor så har vi inte märkt att folk undvikit oss i samband med dödsfall.

Det där är verkligen svårt. När jag är min yrkesperson möter jag sorg. Då har jag en uniform på mig, ett skydd, en roll och en blandning av medmänskligt och professionellt sätt att möta människan som sörjer.

Privat är det svårare eftersom det är en mer långsiktig process som man ska delta i. Man står närmare och påverkas på en hel massa olika och ibland svåra sätt. Ärligt deltagande tror jag är det enda raka. Man deltar så mkt eller lite som man känner att man orkar och kan.

#6 träffar oxå på mkt sorg i mitt arbete o håller med dig om att det då blir en mix av medmänsklighet o professionellt sätt att bemöta det hela.

Privat känner jag att det inte behövs så mkt så till vida att man inte är mkt delaktig genom att man har en nära relation till den sörjande. Det jag efterlyste var mer att det skulle vara så mkt som möjligt det vanliga. Ytliga bekanta som man kanske inte direkt umgås med men pratar när man träffas ska åtminstone kunna fortsätta hälsa/ vara som vanligt. Jag kände inte behov att s a s älta vad som hänt o allt runtomkring men jag var/ är till mångt o mkt samma person som innan. Jag finns, alltså vill jag ha samma bemötande som tidigare. Ett enkelt hallå (dialektalt för hej här söder)/ en nickning, whatever men bara att man fortsätter som tidigare.

#7 Det där med ytliga bekanta är det allra svåraste tycker jag. Nära vänners sorg deltar man ju i. Men när det handlar om personer man inte står nära, personer man känner flyktigt…grannar, barnens kompisars föräldrar osv då blir det knepigt. Ska man stanna och prata och beklaga eller låtsas som om allt är som vanligt och bara hälsa sådär som man brukar? Sådana situationer ger osäkerhet hos mig.

Det är nog det som oftast blir problemet - omgivningen känner sig osäkra och väljer den smala vägen; ignorerar och vänder sig bort.

Men samtidigt - om man gör som den gamla vännen som #4 berättar om så finns risk för att man blir avvisad. Nu gjorde du en helt riktig bedömning och det blev helt rätt hela vägen, men någon annan kanske hade sagt Nej tack, vill inte ha ditt stöd.

Och kan det vara så att man själv, i sitt sorgearbete, glömmer att tala om att man behöver sina vänner? Att man är så uppe i allting så omgivningen tolkar en fel och tror att man inte vill?

Personligen är jag en sådan som "kan själv" i alla lägen, jag travar på och är nog ganska tydlig i min utstrålning att "jag behöver ingen". Det är också en form av försvar, för med den attityden slipper man bli sårad… Bjuder man inte in kan ingen tacka nej. Samtidigt kan jag bli irriterad över att folk inte ser igenom och fattar att saker kanske inte alltid är vad de ser ut att vara. Snacka om att man är konstig…

Jag har nyss flyttat och en av mina förra kompisar som bor kvar är jätte ledsen. Hon har deprimation eller vad det heter, helatiden har hon det. Hon tänker alltid på mig och ser mig fast jag inte är där. Hon säger att det känns som om allt bara dras förbi, hon säger att hon inte vill leva längre. Hon har inga vänner, alla bara går ifrån henne. Jag var den enda hon kunde lita på och den enda som lyssna.

Hon saknar verkligen efter mig, men jag finns även jag inte bor så nära henne säger jag, men det hjälper inte så långt. Hon säger att hon inte vill leva längre och skulle hellst vilja ta självmord, jag blev jätte ledsen när hon sa det. Jag pratade i telefon med henne idag, hon grät jätte mycket, jag hörde knappt vad hon sa men jag lyssna så gott jag kunde.

Jag bodde granne med henne förr och när jag var påväg att flytta kännde hon inte igen sig själv, hon vågade inget, hon sa inget och hon bara stod still när jag kom. Hon brukar göra saker som vi gjorde tillsammans förr och har suttit en lång stund på stolen jag suttit på och gråtit.

Det var ungefär ½år sedan vi träffades sist och på lördag ska vi träffas igen. Jag vill verkligen inte att hon ska försvinna och ta självmord, känns som om inget går att göra. Hon har varit till massor olika psykologer och varit på sjukhus för att försöka få bort deprimationen men det har inte funkat så jätte mycket.

Vad kan jag göra?kan jag göra något?

Jag frågar oftast folk om dom vill tala om det och väntar sen på att dom själva ska ta upp det. Kanske så hintar jag lite ibland men märker jag att h*n inte vill prata så byte jag samtalsämne. Jag har själv inga problem med att lyssna på folk som vill gråta ut, det är nog dom själva som känner sig "dumma" eller så.

Sen när det gäller depressioner och sådant, jag har lite svårt för detta pga min egen depression och känner ofta (inte alltid) att jag måste undvika personer som är negativa.

Inget taskigt, men jag vet hur känslig jag är. Förhoppningsvis kommer jag nån gån att må så bra att jag kan ta det mer…

Men sorg och depression känns olika för mig och mina problem med att lyssna eller vara där har nog mer med personen ifråga själv än vad dom har för problem.

Har funderat lite fram och tillbaka och vad jag tror att jag själv hade uppskattat mest om jag mådde dåligt hade varit om man sa; "Jag vet att du varit med om något jobbigt, vill du prata om det eller låta bli?" precis som Zeretki skriver.

Tyvärr är jag som sagt dålig på det själv, jag är nog ingen bra "trösterska", men jag önskar att jag vore…