Visa honom vad du har skrivit här😉

#1 ja det skulle vara nåt :)
Skämt åsido, jag har nästan panikattack av detta, han är i jobb hela dagen och hemma först ikväll. Jag skulle bara vilja reda ut detta bums nu.
Jag är så rädd att han börjar tröttna på riktigt. Jag förstår inte heller varför det är så svårt för mig att föreslå något, jag tycker ju det är supermysigt att vara tillsammans bara vi två. Men vardagen med två småbarn kommer ivägen antar jag. Jag har svårt att be om hjälp, och att be mina föräldrar sköta barnen några timmar så att vi kan göra något tillsammans känns så svårt på nåt vis.

#0: Hur gamla är barnen? Jag tänker att eftersom just den här diskussionen kom upp först för ett år sedan efter en då 10år lång relation så låter det inte som att han tycker du alltid har varit den som "bjuder till" mindre? Min tanke är att han kanske hade lite andra förväntningar på livet med två småbarn när den första spädbarnstiden var förbi?

Av #2 låter det som att du tar en större del av barnansvaret (min nyvakna hjärna hittar inte rätt ord här) så att säga och tycker det är svårt att be om avlastning, gäller det även från din partner?
Kan du sätta fingret på varför det tar emot att be om hjälp med barnen? Är det svårt att lämna ifrån dig de små eller är det den där fula "skuld och skam-demonen" som hackar på dig?
Kan du/ni prata med dina föräldrar (och även hans om de finns tillgängliga) om de skulle kunna ha barnen hos sig iaf ett par timmar/vecka?

Tolkar jag det rätt att du gillar det ”tråkiga” hemmalivet, medan han vill aktivt mer göra saker?

Måste man göra sakerna tillsammans? Kan han åka iväg och göra mer saker själv eller med sina vänner och du för vara hemma?

Så tänker iaf jag när min fru väldigt gärna vill göra något jag är ointresserad av. Blir bättre upplevelse för båda.

Men man vill så klart inte alltid göra saker på egen hand.

#3 barnen är 5 och 2,5.
Sen vi fick barn är det nog min sambo som har varit den som föreslår aktiviteter, och jag förstår att det blir tungt i längden. Och jag skäms och är ledsen över hur jag åter igen gjort honom besviken över detta.

Till viss del har jag väl nog en större del av barnansvaret, han jobbar ganska långa dagar ibland. Jag tror att orsaken till att det är så svårt att lämna ifrån barnen är väl att jag känner mig som en dålig mamma då. Att jag "besvärar" någon annan att ta hand om barnen så jag får vara egoistisk och ha egentid med sambon. Fastän jag vet att de har det superkul hos mina föräldrar så vet jag ju att det är intensivt för mina föräldrar att ha barnen en dag eller två, och där känner jag väl lite skuld.

Jag vill bara få min sambo att förstå att det inte borde hänga upp sig på antal aktiviteter man har per år som indikerar om förhållandet är bra eller inte. Men för honom är det så svartpåvitt, alltid antingen eller. Jag älskar honom varje dag fastän jag är dålig på att visa det.

#4 tack för kommentaren. Trevligt att få synpunkt ur en mans perspektiv också.

Jo jag trivs bra hemma, jag behöver väldigt lite för att vara nöjd. Men sambon kräver mera, han vill göra saker tillsammans och anser i princip att ett förhållande är dåligt om vi inte kan göra saker och ting ihop.
Självklart tycker jag ju om att göra sakee på tumis med honom, dock har vi gjort det så sällan under småbarnsåren så jag har nästan glömt bort hur man ska "vara" när det bara är vi två.

Vi är båda två såna som träffar kompisar ganska sällan så hemmalivet blir ju fort rätt innehållslöst då, så jag förstår hans poäng i detta. Känns som att felet ligger hos mig då jag sällan föreslår något, fastän jag ju gillar att göra saker på tumis med honom. Lite konstig ekvation dedär.

#5: Sluta klanka ner på dig själv. Du är inte en dålig partner för att du inte är den som föreslår aktiviteter lika ofta som han och du är inte en dålig förälder för att du ber om avlastning från barnen. Om så vore fallet skulle världen bestå av en skrämmande stor del dåliga partners och föräldrar.

Om din partner blir rastlös hemma så är det väl inget som hindrar honom från att, precis som Johan nämner, hitta på något själv eller med sina kompisar?
Om dina föräldrar skulle tycka det blir för intensivt med barnen så skulle de väl säga ifrån? Om inte annat får du säga till på skarpen att de måste göra det om det blir för slitigt för dem.

Du känner att du har gjort din partner besviken men borde man inte vända på steken och säga att det är han som gör dig besviken genom att skuldbelägga dig här? Som sagt, vill han hitta på mer saker så är det bara han som sätter stopp för sig själv där.
Ni har varit tillsammans så pass länge att han borde veta att ni har olika behov här.
Är det så otroligt viktigt för honom med gemensamma aktiviteter så tycker jag han också får bära mer av ansvaret att föreslå sagda aktiviteter men såklart också respektera när inte energi eller inspiration finns från din sida.

Förstår känslan där att du bara vill få reda ut det här på stubben men om han är trött efter en lång arbetsdag ikväll så försök vänta med det till imorgon. Att ta en diskussion när man är trött och lite grinig redan i starten blir sällan lyckad. Tycker Marias förslag i #1 var bra, visa honom vad du skrivit här.
Tillägg: Låt honom gärna då också läsa vad vi andra har skrivit.

#7: Tack för fina ord. Han tar det här verkligen jättehårt, och jag tycker faktiskt att han överdramatiserar hela grejen. Men det är tydligen så viktigt för honom att vi hittar på saker tillsammans.

Igår var han nästan gråtfärdig och sa att det är ju ingen vits att han bor här då det är bara han som försöker, typ. Detta kom som en bomb för mig då jag tycker vi haft det bra. Igår på dagen satt vi och skrattade och hade trevligt, på kvällen svänger det till detta.
Jag skulle vilja att han ser även det vardagliga som vi gör, och inte bara fokuserar på vem som föreslår aktiviteter.

Hans andra synpunkt var ju att om jag älskar honom så mycket varför är det då så svårt att föreslå något att göra ihop.

Jag blir så matt för vi är på helt olika våglängder här. Jag vill ju försöka förklara detta åt honom, på ett hyfsat lättvindigt sätt, men ändå respektera hans känslor. Jag vet att han kommer att gå i "försvarsläge" när jag försöker förklara. Jag vill bara få honom att inse att det inte enbart handlar om vem som föreslår vad och hur många aktiviteter vi gör per år. Det är ju det dagliga livet tillsammans, men för honom tycks inte det vara tillräckligt.

#8: Det här är bra mycket lättare sagt än gjort, speciellt när man börjar bli frustrerad i en diskussion men försök att formulera dig i "jag"-meningar, tex:
"Jag känner så här…", "Jag upplever händelse/situation/diskussion så här…", "Jag mår så här…", "Jag tolkar/upplever det du sa/gjorde så här…". Det är så jäkla lätt att falla i "Du gör, du säger, du tycker…" och så går den andra direkt i försvar och kontrar med "Men du då! Du gör, du säger, du tycker…" och så är pannkakan ett faktum.

Om du och din partner skulle tycka det är okej så kan det vara suveränt att ta hjälp av en tredje part i såna här lägen, tex någon typ av familjerådgivare eller parterapeut.
Att få en utomståendes input kan vara en ögonöppnare och kan hjälpa folk att "tala samma språk" så att säga.
Av det du skriver så låter det som att han är bättre på att dela ut kritik än att hantera den när den riktas mot honom och att du lite för ofta blir den som viker sig och är den som får ta, eller självmant tar på sig, skulden till konflikten? Bara min tolkning.

Föreslå för honom att dina föräldrar kanske kan ta barnen en stund och så åker ni på spa några timmar. Då gör ni något ihop, något annorlunda än att gå ut och äta mat eller gå på bio. Då ägnar ni all tid till varandra.

Som du beskriver honom tycker jag din partner verkar vara en ganska kritisk och krävande person. Efter 11 år borde han ju känna dig så pass väl att han vet hur du funkar. Att du trivs med det vardagliga hemma. Att det inte måste vara en massa aktiviteter inbokade hela tiden för att förhållandet ska vara bra.
Jag är så himla glad att jag har en partner som funkar som jag. Som tycker att det är trevligt och behagligt att bara se en film tillsammans hemma i soffan, ta en promenad i skogen, eller bara sitta och prata eller spela ett spel. Eller till och med att städa ihop kan vara hur kul som helst för oss, för då kan vi samtidigt prata. Det måste inte vara att fara iväg på en massa aktiviteter hela tiden. Och sedan pandemin har vi knappt hittat på en enda aktivitet utanför hemmet. Och vi har inte tråkigt för det.
Som fler har sagt - visa hela den här tråden med alla svar för din partner.

#9: tack för goda råd, jag tar till mig dom.
Jag är bara så livrädd att han börjar vara på gränsen att lämna, det skrämmer skiten ur mig och jag har gått runt med panikattack hela dagen. Det är det sista jag vill.

Jag vill ju bara väl, jag vet med mig själv att jag är en genomsnäll typ. På nåt vis har jag bara så svårt att få fram det, visa det åt honom. Vi har ju varit tillsammans 11 år så det är ju inte denhör samma rusande kärlek som man hade i början. Nu är det på ett djupare plan tycker jag. Jag hoppar inte i famnen på honom så fort han kommer hem men det betyder ju inte att jag inte älskar honom.

Jag är rädd att han tappar tron på att jag ska kunna "bättra" mig, eftersom jag har sag innan att jag ska bli bättre på att ta initiativ. Och det går ju bra i början men efter någon månad eller två är vi tillbaka i vardagen igen.

Ja han kan vara ganska kritisk, vilket jag har poängterat åt honom. Det är bara hans sätt att vara. Han är ingenjör och det märks i hans tankebanor, det finns ingen gråzon allting är svart eller vitt, antingen eller.

Men jag mår så dåligt just nu för jag är livrädd att jag sabbat något som jag inte kan få tilbaka.

#11: Ja man skulle ju tycka det, och jag har många gånger påpekat åt honom att jag är en sådan som trivs hemma. Det bara stressar mig att ha mycket aktiviteter inbokade.

Han menar ju inte att det är bergsvandringar och dylikt som vi borde hitta på, utan helt enkelt vardagliga promenader (vi har inte varit på promenad på flera år…), Ut och äta, plocka bär eller något annat smått. På nåt vis har jag "gått i lås" sedan vi fick barn och jag tycker det är lite omständigt att börja leta barnvakt bara för att vi vill fara ut och t.ex plocka bär. Men jag vet att det vore ju trevligt! Och som sagt så gillar jag ju att göra saker med honom, såndet är inte så att jag försöker undvika det. Men han tolkar ju det som att jag inte vill göra något med honom.

#12: Som jag ser det ligger inte problemet i att du inte "bjuder till" eller att lösningen är att du "bättrar" dig. Av det du skriver låter det som ni har helt olika förväntningar på varandra och väldigt olika behov av "guldkant" kontra vardagsliv.

Jag fortsätter rekommendera att prata med någon utomstående för att få ventilera, bolla tankar, få hjälp att kommunicera och hitta en gemensam väg framåt.

Och nu efter att ha läst din tidigare tråd "Negativ och sur sambo" så tycker jag än mer att det är hos honom problemet sitter och inte att det är du som ska "bjuda till mer" eller bättra dig på något sätt.

Jag tolkar det på samma sätt som #14! Inte du som är problemet, kanske inte nödvändigtvis han heller (mer än att han gnäller). Ni är olika helt enkelt, vilket han måste acceptera. Men det har du ju redan fått mycket kommentarer om.

En annan tanke som slog mig är om ni kan ha någon återkommande aktivitet som ni alltid går på? Typ någon kurs, sport eller liknande som ni kan gå på båda två en gång i veckan eller sådär. Då får ni avsatt tid för en aktivitet tillsammans, samtidigt som det inte blir att någon hela tiden måste komma på och föreslå nya saker.

Vi hade ett litet snack nu om detta. Vet inte direkt om det blev bättre eller sämre men åtminstone fick vi sagt en del. Dock håller han fast i att problemet ligger hos mig i princip. Att jag inte hittar på något indikerar på att jag inte vill göra något med honom. Jag förklarade ju såklart att så inte är fallet, men ja…
Jag känner att jag får ta skulden för det mesta, för att inte göra honom mer upprörd "accepterade" jag att det i stort sett är jag som är problemet. Han tog upp detta med att en gemensam aktivitet vore bra för oss, det håller jag med om. Han förstår inte varför jag gör saker så svårt, just det här med barnpassning osv, men det är typ det första jag tänker på om han föreslår något, vem ska kolla barnen under tiden liksom. Jaa får se vad det blir…

Tycker det låter hemskt att du får ta på dig skulden för det mesta för att inte göra honom upprörd. Ungefär som att du är lite rädd för honom och inte vågar stå på dig.
Men jag kanske har tolkat det helt fel.

#18: Ja alltså, ibland känns det lite lönlöst att ens argumentera. Han är expert på att få saker och ting till sin fördel så att säga. Han lyckas ofta hitta något hål så att jag blir den skyldige. Låter ju lite brutalt men så uppfattar jag det ibland. Givetvis inte alltid.
Jag tycker själv jag är skitdålig på att "gräla" och undviker det så gott det går.

#17: Nu ska jag inte dra det här på för stora växlar utan att veta mer men sånt här ger mig så otroligt dåliga vibbar. Man är två i en relation. Att kommunicera och hitta lösningar och kompromisser är A och O men det är aldrig okej att det alltid är den ena parten som är den som får vika ner sig. Speciellt inte med motiveringen att den inte vill göra sin partner mer upprörd.

Ta och fundera på det här; om en av dina närmsta vänner, eller ett av dina barn som vuxen skulle skriva det du har skrivit här på forumet om sin partner och relation, skulle du tycka att det lät som en sund, balanserad relation?

Nu tycker jag verkligen ni ska söka hjälp, för det här låter inte alls bra.
Tillägg: Det bästa vore nog om du fick gå och prata med någon ensam också, utöver parrådgivning, du låter så tilltryckt och nästan kuvad i hur du ser på dig själv i relationen.

#20: Ja, jag förstår att det låter helt sjukt egentligen. Jag är grymt konflikträdd och vill bara att alla ska vara glada och nöjda. Får en sån jäkla panik när han börjar prata om allvarliga grejer för det känns som att han är på väg att lämna då, och det är en stor rädsla jag har. Det är ju honom jag vill vara med, men jag håller med dig om att jag är aningens kuvad i relationen, vet inte riktigt hur jag borde vara då det känns som att allt jag gör ändå blir fel.

Jag är väldigt godhjärtad och tänker ofta på andra och lägger mig själv sist. Att få höra hur jag borde göra annorlunda gällande si och så, jag borde inte ha gjort det och det.. ja det blir ju till sist att man är nästan rädd att göra något alls.

Häromdagen surade han på att jag hade lämnat gammal mat i kylskåpet. Ingen hade ätit av det och ibland lämnar saker helt enkelt i kylskåpet.
En annan gång surade han över att jag hade slängt mat som var några dagar gammal, "jag hade ju kunnat ta det till jobbet" lät det då.

Nåja lite off topic, men javisst finns det att jobba på… Att söka parterapi känns lite skrämmande för det låter så allvarligt då, men kanske borde ta en ordentlig funderare på det ändå.

Jag vet egentligen om något av det jag skriver kan hjälpa, ditt inlägg fick mig mest att reflektera. Din man låter lite som min man, förutom i just det här med att göra saker. Här är det jag som vill göra saker :) Men han är väldigt svart eller vit i hur han tänker, han kan bli jätteupprörd om han märker att det är intorkat kladd under barnstolen och säger att "Nu får vi faktiskt börja torka upp ordentligt" vilket jag alltid gör när det är jag som matar sonen men det märker ju inte han. Vi har också varit tillsammans i lite över 10 år och det är först nu på senare år som jag har lärt mig att ta hans små utbrott med en nypa salt. Innan blev jag ledsen och kände mig kritiserad varje gång men nu försöker jag tänka att det förmodligen är något annat han gått och varit upprörd över (på jobbet, med vänner etc.) och det här lilla som händer hemma bara är det som får det att rinna över. Vi har alltid haft väldigt svårt att förstå varandra för vi är på heelt olika våglängder. Han är uppväxt i en väldigt utagerande familj (verbalt, absolut inte fysiskt) där de alltid tagit upp allt på en gång och kunnat bråka och skrika men sedan är det liksom bra, ingen är långsint och då är saken utagerad. Jag är tvärtom, min familj har aldrig bråkat eller knappt höjt rösten åt varandra så jag blev ju helt förstörd i början när han blev arg på mig eller på något som hände. Vi tänker helt olika också, jag vill tänka igenom saker när jag är upprörd och vänta med att prata tills jag lugnat ner mig medan han är tvärt om och vill "få det överstökat". Han har tyckt att det är jättejobbigt att jag inte kan uttrycka mig när jag är ledsen eller upprörd utan bara vill sitta tyst och få vara ledsen ifred. Jag gråter när jag blir upprörd, han blir arg när han blir upprörd så vi krockar verkligen där. Det är först nu vi har börjat förstå hur den andra fungerar, jag har insett att jag verkligen måste prata och beskriva hur jag känner och han har insett att han måste kunna ta ett steg tillbaka och ge mig utrymmet till det. Jag har liksom alltid antagit att han förstår hur jag tänker bara för att det är så självklart för mig men han behöver verkligen få det förklarat, "jag känner såhär och såhär när du gör sådär". Om jag ska jämföra det med din situation så kanske "Jag tycker att det känns jobbigt att lämna bort barnen men jag förstår och respekterar vad du menar med att vi borde försöka göra saker tillsammans. Kan vi försöka hitta en lösning som känns bra för båda?" och samtidigt vara noga med att stå upp för det du känner. "Jag kan inte stänga av min stress, vill du snälla hjälpa mig hitta ett sätt som vi kan hantera den tillsammans så det blir bra för oss båda?". Vill han inte hitta ett sätt som får er båda att må bra så skulle jag börja oroa mig för relationen, det krävs ju att båda engagerar sig för att en relation ska fungera och vad är han egentligen för en partner om han inte vill att hans respektive ska må bra?

Går det att försöka tänka att du egentligen låter dina föräldrar ha barnen för dina föräldrars skull? För att ge dem en möjlighet att skapa en djupare relation till sina barnbarn? Kan ni göra något åt dem samtidigt kanske, typ om de har hund så kan ni ta en promenad med deras hund medan de har barnen? Eller kanske åka och storhandla både åt er och dem på samma gång medan de har barnen och kanske ta en fika tillsammans med din man innan ni åker hem igen? Eller åka och plocka bär och ge dem hälften av bären som tack för att de passade barnen :) Alla de här förslagen är bara om du känner att du skulle kunna må bra av dem, ditt välmående går först, men jag tänkte att det kanske skulle kunna vara bra kompromisser för både dig, din man och dina föräldrar :) Förlåt om inlägget blev väldigt rörigt, jag skrev ner allt samtidigt som det dök upp i huvudet. Hoppas allt löser sig för er! <3

Känner igen mig i delar av vad du skriver, eller om det hur jag tolkar det kanske.

Jag är också så där att jag kan verkar avvaktande och lite ointresserad när min fru föreslår saker för jag direkt funderar på hur fasiken man ska få till barnvakter och det praktiskt, speciellt nu under pandemin. Det känns liksom då helt onödigt att börja planera något man vet kommer vara svårt eller osannolikt att ro i land.

Jag fattar heller inte varför det är du som ska planera aktiviteter när det verkar uppenbart att han är mer intresserad av dom.

Kan väl delvis förstå att handlingen kan ses som att se vad som är viktigt för den andra, men ändå.

Stå på dig. Tycker inte det låter som du gör något fel.

Det här känns bekant men bara det att jag är i din mans situation. För mig är det viktigt att umgås med min partner nu som då. Det betyder inte att det behöver ske varje dag, inte alls, men 1-3ggr i veckan känns jättebra för då har vi tid att ha roligt tillsammans och connecta med varandra igen. Det behöver inte vara något avancerat för oss, utan mest det där med att se på film tillsammans, spela brädspel och diskutera med varandra, gå på en promenad med barnen i naturen (gör så gott för själen bara det, plus att vi har då tid att verkligen diskutera medans barnen njuter av promenaden) Vi har två barn, en 1,5 årig pojke och en 3-årig tjej, så det är faktiskt väldigt svårt att lämna hemmet och hitta på något på tumis. Vi har en barnvakt (svärföräldrarn) och använder oss av dem 1-2ggr om året för att gå ut och äta.

Ett par gånger om året så åker vi utomlands och tar med hela familjen (inklusive katten). I oktober 2021 åkte vill Tyskland och hyrde ett hus via airbnb. Vi åkte till stranden, diverse djurparker och hade det hur roligt som helst och även barnen älskade det! Min dotter protesterade då vi kom hem igen och såg vårt hus. Hon ville inte hem igen för hon hade haft det så roligt. Så det är inte bara vi föräldrar som får något utav det här med att vara aktiv nu som då, utan även barnen. Det var förstås mycket jobb och planerande men oj så värt det. Sen då man kom hem så är man nöjd i många månader för det känns jätteskönt att bara vara hemma. Det bör kanske nämnas att vi bor i Belgien så vi åker med bil och har lätt att åka till olika länder nu under pandemin. Ni kanske kan åka ett veckoslut någonstans inom sverige?

Vi alla är olika och bara för att du ser på saken annorlunda jämfört med honom betyder inte att hans känslor ska förminskas. För honom tycks det vara viktigt att hitta på något för att känna att han mår bra i ert förhållande. Mår han inte bra och känner sig inte nöjd så givetvis går det dåligt i ert förhållande då, även om du känner att du är nöjd och glad med att bara vara hemma. Ignorerar du hans känslor och tycker att aktiviteter inom ett förhållande inte betyder något så kommer det inte att fungera. Du måste försöka förstå hur mycket det betyder för honom. Går det inte att komma till en kompromiss och det är bara han som måste föreslå saker och ting och han är inte nöjd med den situationen, så kommer det inte att båda gott för framtiden. Mår du sen inte bra att göra saker ihop på tumis eller som en familj, så kanske ni inte passar ihop? För det är ju inte meningen att du ska lida heller!

Sen igen förstår jag dock inte varför det betyder något vart idéerna kommer ifrån, om det är från dig eller honom. Om det nu inte är så att du ratar alla hans idéer? Ännu en grej, varför kan ni inte alla hitta på något som en familj? Det är hur roligt som helst även om det krävs att man planerar lite extra, men då slipper du fråga dina föräldrar att vara barnvakt.

Jag tror dock inte att det är ok att sätta skulden på någon av er i ert förhållande och det är inte rätt att han börjar anklaga dig. Det hjälper inte någon i det här fallet. Ni måste helt enkelt kunna kommunicera med varandra och börja förstå varandra. Kanske ni behöver en bättre balans där hemma? Du säger att när ni fick barn så gick det utåt och då är det ju något där som inte står helt rätt till. Man ska kunna fortsätta att umgås med varandra och ha roligt trots att man har barn, även om det inte kanske sker så ofta som tidigare!

Försök fundera på vad som känns tungt och varför du inte vill hitta på något med honom. Var är det som skon klämmer egentligen? Är det så att det är faktiskt väldigt tungt hemma med barnen och du känner att han inte tar sitt ansvar?

Min man och jag delar på ansvaret om barnen, oberoende på vem som har de längsta dagarna. Vi gör ingen skillnad på det eftersom vi båda har valt att ha barn. Det kan vara väldigt tungt och krävande att ha barn (speciellt för oss som måste stiga 5-7ggr om natten……) så det är viktigt att man känner att det finns en balans.

Det här blev en wall of text. Ursäkta! Jag hoppas dock att ni kan klura ut hur ni båda kan må bra i förhållandet så att det inte blir att en måste gå omkring och känna att det går dåligt. Man måste jobba på ett förhållande, tar man inte hand om det så kommer det inte att hålla, tyvärr. Men ni måste börja kunna kommunicera på ett vettigt sätt med varandra, där ni försöker komma underfund med var skon egentligen klämmer.

Du har fått många och tänkvärda bra svar i tråden, nu menar jag inte att vända på alltihop men det är lätt hänt att vi här på forumet "dömer" din man fast vi ju bara har halva bilden.
Med andra ord, det tipsas om lösningar som kanske inte passar er båda två. 🙂
Jag håller med om att parterapi låter som en god idé och tipsar om Svenska kyrkan! Jag är själv inte ett dugg religiös men vet många som har fått hjälp där. Det är inget "gudsdravel" överhuvudtaget utan vettig hjälp och goda råd. 👍
Din partner kan nog behöva inse att ni får jobba med det här, inte bara du!
Och om det skulle sluta i en separation till sist så kan det vara bra med parterapi ändå, för att få en bra relation efteråt. Det kan det vara värt när man har barn tillsammans, annars är det kanske skit sak samma.

Vad gäller barnen, kan ni göra något tillsammans som familj? Du och din partner behöver säkerligen göra saker på tumis också men även familjegrejer kan stärka banden.
Dessutom så vinner även barnen på att vara hos mor- eller farföräldrarna (förutsatt att det funkar bra mellan dem). Lite extra uppmärksamhet, lite guldkant på tillvaron kanske? Och dina/era föräldrar uppskattar förhoppningsvis att få rå om barnbarnen ibland.
En annan aspekt som kanske gör det lättare att be om barnpassning - se det som en investering i er familj! Funkar det bra mellan dig och din partner så gynnar det förstås barnen också.
Därmed inte sagt att du/ni inte är bra föräldrar även om det är "gnissel i maskineriet" ibland men just för att dämpa det dåliga samvetet vad gäller avlastning? Om inte mor- och farföräldrar är tillgängliga, finns det någon annan som kan passa barnen ibland? Någon god vän, annan släkting etc?

Jag känner igen mycket av mig själv i dig även om vi inte är i samma situation. Du kanske måste "lära dig att våga ta plats"?
Det är läskigt och det är svårt men kan vara oerhört givande om man törs. Dock så är det förstås en påfrestning för de olika relationer man har, att man inte längre viker ner sig utan står upp för sig själv. Tar man vanligtvis liten plats så är det klart att det blir bökigt innan man fått en större andel så att säga.

Jag tycker att eftersom det främst är din sambo som önskar att ni gör mer aktiviteter bara ni två utanför hemmet så då är det också han som får ta mer initiativ till det. Så länge du inte alltid dissar hans idéer till aktiviteter så kan det väl inte spela någon roll att förslaget kom i från honom och inte från dig. Aktiviteten blir ju ändå av.

Och att lösa det där med vem som ska passa barnen är ju inte bara upp till dig det heller. Om det är en aktivitet han väldigt gärna vill att bara ni två ägnar er åt så kan ju han också engagera sig i hur ni ska göra med barnen. Det är inte bara upp till dig menar jag.
Sen är det väldigt taskigt av honom tycker jag att säga att du inte "bjuder till" bara för att ni är olika och gillar olika saker.

#23: Han tolkar det lite som att jag inte är intresserad av att spendera tid med honom eftersom jag så sällan föreslår något. Men det stämmer ju inte, jag spenderar gladeligen tid med honom.
Han vill väl få känna sig "överraskad" ibland antar jag. Men jag tycker också att hans fokus är för mycket på VEM som föreslår något, huvudsaken är väl att vi gör något.

#24: Tusen tack för ditt fina svar.
Det är viktigt för honom att vi hittar på något, både på tumis men även som familj. Han resonerar att i ett bra förhållande gör man sånt och det borde inte vara svårt att föreslå aktiviteter. Han säger också att det inte behöver vara stora saker, utan enkla saker som vi kan göra tillsammans.

Jag vet egentligen inte varför det är så svårt för mig att föreslå något för jag tycker ju det är jätteroligt när vi gör något bara vi två. Jag är väl för lat och bekväm av mig kanske 🙂
Han stör sig också på att jag "gör det så svårt" när han föreslår något. Min första respons är oftast "men hur gör vi med barnen, vem kollar dem" osv… Han förstår inte varför jag bara kan säga ja eller nej.

Jag förstår inte riktigt heller varför det så viktigt vem som föreslår något, men för honom är det väl lite av en bekräftelse att jag gillar att göra saker med honom om jag föreslår något. Jag har sagt många gånger åt honom att jag gillar när han föreslår saker så han borde ju nog ha det på klart.

Han är jättebra på att hjälpa till hemma, med städning, matlagning, skotta snö, leker med barnen osv.. han jobbar ganska långa dagar ibland så då har ju jag det lite större ansvaret med barnen.

#26: Jag försökte nämna det åt honom när vi pratade lite om det igår, att han kanske kan ta det lite större ansvaret att föreslå saker, men det gillade han inte. Han tycker att i ett bra förhållande så "ska" det komma naturligt från båda håll att vilja hitta på något.

Jag vet liksom inte vad jag ska börja kontra med i diskussionerna då allting ska vara enligt hans tankesätt.

#29: Hur mycket iniativ tar han för sådant som du tycker är viktigare än han gör? Oavsett vad det är.

Ska man ha krav, tycker jag det är rimligt att man också är balanserad och ger lika mycket som man förväntas få.