Ett ganska långt inlägg men har försökt vara så tydlig som möjligt. Så tacksam om ni orkar läsa och komma med ngt råd…

• • * Jag har under flera år levt i en otrygg relation tillsammans med en man med narcissistiska drag. Det har varit svårt att lämna honom mest p g a rädsla för att det inte ska funka med barnen eftersom han ofta uttryckt missnöje över att ta ansvar för dem samt att han ofta beter sig som ett offer och saknar filter när han pratar inför barnen. Han är också väldigt oberäknelig i sitt humör.
• • Jag har med mig en del separationer av viktiga personer från tidig barndom som påverkat mig på så sätt att jag alltid varit rädd att mista personer jag tycker om. För övrigt är jag en självständig person som kan ta hand om mig själv men med en sviktande självkänsla.
• • Jag har under många år förträngt min hemsituation och i takt med att barnen blivit äldre (14 och 18 år idag) gjort mycket på egen hand fast det inte uppskattats av barnens pappa.
• 
  Sedan ca 1,5 år tillbaka har jag haft en man i mitt liv som från början var en bekant till både mig och barnens pappa. Han bor väldigt nära och vi började prata mer och mer och jag kände att det fanns något mer än vänskap mellan oss. Han blev en otroligt viktig ventil och kär vän. Till slut närmade vi oss varandra och vid två tillfällen hade vi sex. Jag kunde inte stå emot eftersom att jag hade utvecklat starka känslor för honom.
• • Efter andra gången pratade vi om att det inte går att träffas på det sättet ifall det skulle komma fram i grannskapet och till mina barns pappa samt eftersom jag inte flyttat än. Han verkade precis som jag tycka att situationen blivit jobbig. Detta påverkade dock inte mina känslor för honom.

Nu har jag äntligen bestämt att jag ska flytta till en lägenhet i början av sommaren. Detta har varit på gång ett tag och det är den här mannen som från början peppat mig och till slut hjälpte mig via kontakter att få den här lägenheten.

För en tid sedan fick jag veta att han inlett ett förhållande med en annan kvinna. Detta kastade omkull hela mitt liv. Det kändes som om en stor trygghet plötsligt ryckts bort.

Förtvivlan och starka känslor inombords samt rädsla att se dem tillsammans och tydliga bilder av vad de kan tänkas göra tillsammans. Samtidigt har han inte lovat mig ngt och jag har ju fortfarande inte kommit ifrån barnens pappa…

Jag saknar honom så mycket. Vi har pratat en gång på sistone. Han vet hur mycket jag tycker om honom, han säger att det är ömsesidigt och att jag kommit under hans skal mm. Men jag törs inte besvära honom nu, vill dock inte mista honom som vän.

Han säger att jag måste reda upp mitt liv och landa i mig själv först och jag vet att han har rätt men han har berört mig så mycket och jag vill så gärna ha honom kvar i mitt liv.

Känner mig rädd för hur framtiden ska bli. Vill tro på mig själv och känna glädje över lägenheten och chansen att starta ett nytt liv men saknaden efter min ”vän” och oron för hur det ska bli med barnen när jag flyttar tar över allt i mitt liv.