#0: Jag hade funderat på varför hon gör så.

Du hanterar säkert inte omgivningen utifrån hur andra tänker utan man utgår från sig själv.

Hennes agerande har inget med dig att göra mer än att du startade ämnet.

Hon är sådan och det går bara att ändra om hon vill och förstår sig själv.

Du har kommit lång och börjat observera ett mönster.

Fundera om du har någon annan du kan ventilera all ”skit” du har inom dig.

Missförstå mig nu inte med att jag skriver skit.

Man behöver kräkas ut ibland och man behöver kanske varken få goda råd (som mina) eller en tävlan i vem som har det värst.

#1: Jo jag har funderat på detta varför hon göt så. Det har varit så i många år men känns som om det bara blir värre och värre.
Vet att hon inte menar nåt elakt men det är jobbigt när hon kontrar med sitt hela tiden.
Jag ville bara hon skulle lyssna på mina problem. Kanske kunde fått lite förståelse…men det blev bara kontring från henne och så fick jag höra hennes som var ännu värre.

Jag ska inte ta sånt här med henne längre utan jag får prata med nån annan av mina vänner.

#2: Klokt beslut - det blir komplexa relationer inom familjen. Å ena sidan är alla vuxna men många av tidigare relationer finns kvar.

Du har troligen kommit längre medans din syster är kvar i det förgångna.

Spill inte tid på att rota idet utan försök att finna nya vänner som du kan få prata ut hos men även som du kan lyssna på.

Vissa verkar ha något behov av att alltid vara "värst", så som du beskriver. Jag har en vän som är sådan. Jag känner att det beror lite på hur det läggs fram. Vissa säger det som om de menar att förminska en, på ett otrevligt sätt liksom. Andra säger det mer skämtsamt, eller som att de menar att säga att det kunde varit värre. Det senare är ju trevligare förstås (och det är så min vän gör) men jag tycker ändå det är lite störigt för det känns som att de bara vill sno åt sig "rampljuset", att de bara vill prata om sig själva. När det händer brukar jag bara säga typ "jaha" och sedan gå vidare med min berättelse. Med min vän händer det inte jätteofta längre, så det stör mig inte, men förr kunde det störa mig då det hände oftare.

Jepp, låter väldigt bekant. Istället för att bara ta sig tid för att lyssna på dig så måste hon inflika allt sådant som hon har på g och det ska jämt vara värre än det du går igenom.

Kanske dags att sluta prata om bekymmer med henne eftersom du ändå inte får något utav det. Kanske försöka berätta om sånt som går jättebra för dig och se hur hon reagerar på det? :)

#4: Hon säger det på ett allvarligt sätt. Som om hon har det myyyyycket värre. Inte det minsta skämtsamt.
Tar det som förminskade då jag känner att hon tycker att jag inte ska tycka att jag har problem/bekymmer ibland då hon alltid har det värst.

Kommer inte prata med henne om sånna saker i framtiden.
För hon lyssnar inte. Kör bara på om sej och sitt.

#5: Exakt. Hon ska bara ha fram sitt.
Så det får vara nog nu.

#7 Jag tänker att du kan göra på ett helt annat sätt.
Sluta att prata om negativa saker som uppenbarligen drar ner dig. Du känner ju din syster.
Ett annat sätt är att tala om för henne hur jobbigt du tycker det är så kanske hon tänker till.

Det här är en jobbig process och inte alls ovanligt något min familj fått erfara med en person i vår bekantskapskrets och vad andra än säger är hon värre oavsett det är positivt eller negativt så bär hon behovet av att vara värst.

Det brukar bottna i dålig självkänsla, att ha behovet av att lyfta sig själv och vara värre än andra oavsett det är positivt eller negativt. En väldigt frustrerande situation men ändå jobbigare när det är en nära anhörig för med bekanta och vänner kan man lättare bryta kontakt något man önskar slippa när det rör sig om närstående.

Vi har vart inne på bruten kontakt men jag är god vän med hennes make så det skulle bli en mycket komplicerad situation så istället väljer vi att enbart föra ytliga samtal med damen i fråga aldrig fördjupa oss eller berätta om något som går bra för mig eller min familj något som fungerar hyfsat om än inte perfekt för vi blir begränsade och får tänka hela tiden på vad vi säger så vi inte sätter igång henne.

Det här är personer som har ett enormt stort behov av att kort och gott vara värst med sitt vilket i sin tur måste vara oerhört jobbigt för den som beter sig så och det måste ta stor kraft att hela tiden ha behovet av att hävda sig och sitt.

Jag skulle vilja föreslå att du talar med din syster så ytligt som möjligt, ge henne ingen ammunition att behöva hävda sig som värre än dig men samtidigt som du redan fått råd om i tråden att förklara för henne hur du upplever för det är viktigt att hon känner till det och kanske kan det lösa sig så enkelt att hon förstår och kan stanna upp och lyssna men här krävs också ömsesidighet att ni båda kan ge varandra utrymme att kunna lyssna på varandra så båda två får utrymme med sitt.

Ena svärdotterns mamma är likadan. Hon spelar på sonen och hans frus samvete. De mår jättedåligt båda två.

Det går ingen nöd på henne, utan hon vill bara trycka ner sonen och hans fru får jag intryck av. jag sa faktiskt åt henne (mamman) på skarpen för ett tag sedan. Eftersom hon trycker ner både min son och sin dotter.

Hon lugnade sig ett tag, men nu är hon igång igen.

Nu har jag inte läst de andras kommentarer, men min spontana tanke är att det hade varit värre om hon sa hur BRA hon själv har det jämfört med dig när du berättar sådana saker. Att det bara är du som har motgångar, medan hon hela tiden har medgångar med allt. Det hade inte varit särskilt upplyftande.

#11: DET händer det med.
Jag hjälper min mamma ganska ofta med diverse saker. Jag har mycket eget att ta hand om också men ofta får jag släppa det då det tar tid att hjälpa andra.
Givetvis ställer jag upp på min mamma. INte tal om annat.
Men IBLAND räcker inte min ork till.
Jobbar 75% inom primärvården, vart sjuk i utmattning och stress och är absolut inte frisk från detta. PLus fibro och muskelreumatism på detta.
Hjälper min son också som har en ganska jobbig psykisk ohälsa.

När jag då ber min syster om hon kan hjälpa vår mamma så får man då höra hur eländigt hon har det. Men de är en hel familj. 3 vuxna barn plus 3 halvvuxna och de själva. Jag är ensam.
Man tycker ju att någon utav hela denna stora familj skulle någongång kunna hjälpa till. Hon säger ju: bara säg till om du behöver hjälp.
Men när man gör det så är det tvärstopp.

Men…nu ska jag bara prata om ytliga saker med henne för det är inte lönt att prata om sånna här saker eller fråga om någon annan kan hjälpa till för en gångs skull.
Jag får ofta ta ledigt från jobbet utan betalning för att köra både son och mamma till olika inrättningar och möten.
Det kostar både i förlorad lön och bensin. Men det är det ingen som tänker på.

Hhahaha
Nu har hon både sms:at och ringt och sagt HUUUUR mycket de har att göra i sin familj.
Pratade med henne på telefon nyss och jag sa då att jag orkar inte med att ens hjälpa mej själv många ggr och att när jag åker hem från jobbet så är jag slutkörd och mår jättedåligt. Jobbar inom primärvården och ensam på labbet.

Då säger hon: "Tänk då hur jaaaaag haaaar det. Är oftast inte hemma förrän 19 på kvällarna och då har jag barnen också."
Hhahaah kunde fasen inte låta bli att skratta.

Jisses……!!!
Jag lade ner all konversation med henne och sa att jag måste avsluta samtalet.

#13 Måste du berätta om hur slutkörd du själv är? Kan ni inte prata om annat roligare? Känns som om ni försöker överträffa varandra i trötthet.

Hon kanske rentav tycker att du är den jobbiga som hela tiden pratar om hur trött du är och att du har det körigt.

Ni verkar ha kommit in i en jobbig spiral.

#14: Nä så är det verkligen inte.
Det var hon som började prata om detta att hon har så mycket.
Jag vill helst inte alls prata om det.

Och hon har ju tagit upp det i sms hon skickat. Jag har bara skickat tummen upp och inte gett henne något.

Vet att jag kunde hållt käft men det är inte alltid så enkelt.

Och ofta, ofta har jag varit tyst när hon dragit upp detta ihop med andra. Det är liksom något jag inte tar upp annars med andra. Men ibland behöver man prata av sej med någon. Speciellt när det är vår mamma som behöver hjälp ofta. Men det är mestadels bara jag som hjälper henne.

#15 OK, det var bara en tanke.

Behöver bara skriva av mej lite nu.
Mamma blev sjuk…ordentligt sjuk….så hon fick läggas in en vecka på infektion och sedan på kirurgen.
Det var jag som fick åka in varje dag för att hälsa på.
Min syster hade inte tid.
När mamma väl var hemma igen så var det jag som fick hjälpa henne. Min syster hade inte tid.
Nu har min syster semester och jag jobbar…Jag har fått gå ner i tid för att orka (utmattningssyndrom igen). Mamma behöver hjälp och frågar då min syster. Min syster har inte tid så hon ringer mej.
Jag säger att jag egentligen inte orkar men får väl hjälpa henne ändå. Ja för min syster skulle åka till kusten över dagen.
Men det visar sej att min syster är hemma hela dagen. Hon sket i att hjälpa till bara!!

Dagen jag skulle hjälpa mamma så messar min syster och frågar om jag skulle hjälpa henne. Ja det ska jag svarade jag. Skrev också till min syster att egentligen orkar jag inte då det är mycket på jobbet så jag har blivit yr i skallen.
Då tar min syster det som att jag klagar på henne…fastän jag klagade på jobbet.
Försvarsställning?
Jag fick då förklara för henne att jag inte har några resurser att ta av…att det minsta lilla gör att jag blir sjuk.
Men oj oj….hon tar det som kritik mot henne.
Och då skiver hon att min son skulle ta hjälp av LSS. Han är ju vuxen.
Fast det var ju inte det som vart frågan i detta!!!
Jag blev jätteledsen när hon skrev så.
Hon begriper inte alls att jag orkar ställa upp på min mamma och min son när det inte är så mycket på jobbet. Som jag bir sjuk av.
Vi som har varit i utmattning har inte de resurser kvar innan som en frisk människa har.

Då kan säga till henne att sätta in hennes adoptivson på instution när hon klagar på honom.
Eller säga till mamma att ta hjälp av hemstjänsten. Hon är ju vuxen.
LIka jäkla illa.

Så nu har jag fått nog av folk (även inom familjen) som inte fattar hur jäkla illa det är att hålla på så här och inte hjälpa till. Så snacka med syrran är det slut med nu.
Min mamma tycker likadant men säger inte så mycket om det. Hon vill ju vara lojal oss bägge.

Nu har jag gnällt av mej lite.

Du säger att din mamma tycker likadant men kan din mamma då inte tänka sig att försöka ta hjälp av hemtjänst? Hon måste ju märka hur trött du är.

Jag tänker också att hemtjänst vore det bästa. Åtminstone för en del av hjälpinsatserna. Så att du orkar med

Var det inget vårdplaneringsmöte innan hemgången från sjukhuset? Som vårdgivare har man ett ansvar att se till att det fungerar på hemmaplan efter sjukhusvistelsen.

Nu tänker jag att din mamma tillhör "de äldre".

#17: Det bästa vore ju isf att se till att din mor kanske kan få hjälp av hemtjänsten. Det är inte rätt att du skall slita ut dig bara för att din syster är lat ?
Att du vill hjälpa din mor är ju inte alls konstigt, men det är bättre att lösa det så du kan hjälpa henne när du kan och orkar.

#20 Man brukar ha SIP ( Samordnad Individuell Plan) -möte med patient och anhöriga, samt kommunen och vården, om läkaren anser att personen har blivit klart försämrad och inte kan klara sig själv hemma. Men bara om patienten inte nekar.

Min mamma kunde vara exakt likadan när jag var yngre. Berättade jag om något jobbigt och tungt berättade hon om något jobbigare och tyngre. Jag blev rejält illa berörd av det och vi hade rätt taskig kommunikation i några år (inom alla ämnen).

Sen kom det sig när jag blev äldre att jag förklarade hur jag kände och vad jag tänkte när hon alltid gjorde så. Att det kändes som om hon ville tävla om vem som hade det "värst". Visade sig att det ALDRIG var så hon menade och hon blev helt ställd över hur dåligt vi kommunicerat. Mamma delade med sig av sina egna erfarenheter som ett sätt att säga "du är inte ensam, och om andra kan ta sig igenom detta, så kan du det också". Hon gjorde det alltså i syfte att stötta och vara som ett levande bevis på att hon hade gått igenom liknande situationer men hon fanns kvar och hade ett bra liv trots de hemska saker hon varit med om.

Jag säger inte att det är så med din syster, för du känner ju henne mer än vad jag gör, men ibland kan dålig kommunikation från båda parter (jag var inte direkt duktig på att kommunicera med henne heller som ung) leda till att situationer helt spårar ur när det inte behöver bli så illa.

Min mamma förstod t:ex inte fören jag var över 20 att ibland behövde jag bara någon som lyssnar, men jag sökte inte råd eller svar. Hennes sista år i livet bestod många gånger av att jag ringde henne och babblade på i typ en timme medan hon spelade spel på sin iPad och lyssnade med ett halvt öra. Hon visste att jag inte behövde någon vidare respons och att det var skitsamma om hon kom ihåg ens en bråkdel av vad jag sagt. Jag behövde bara prata av mig. Och de gånger jag faktiskt behövde att hon lyssnade så sa jag det innan och då gjorde hon såklart det noga och kom med råd och sådär.

Det ena alternativet kan ju vara att just din syster är inte en person som bara kan lyssna utan att känna sig tvingad att komma med råd eller tips eller kommentarer. Alla kan inte det, en del vill ju väl och förstår inte riktigt just det där konceptet om att man bara behöver tjattra ur sig lite känslor men inte behöver mer än "jaha oj" eller "okej" till svar då och då typ.

Andra alternativet är att förklara för henne att du behöver inte säga ett ord, räcker att du hummar ibland, jag vill bara prata av mig.

Sedan gällande din mamma tycker jag det låter som om det vore klokt att faktiskt se om ni kan få någon hjälp från någon utomstående om du själv inte orkar och din syster inte kan/vill/orkar/whatever.

En spontan tanke kan kanske vara att det är hennes sätt att visa förståelse för dig. Att hon, även om det är på ett klumpigt sätt, vill visa att du inte är ensam om att ha det svårt. Negativitet speglar lätt av sig på andra. En del människor har svårt att säga att "jag förstår att du upplever det jobbigt nu, vad kan jag göra för dig?" och går istället lite i försvar om att alla har det svårt i perioder. Som att de helt utan att tänka på det gärna vill visa att de förstår din känsla men att de visar det på ett osmidigt och framföraltt inte genomtänkt sätt.

Kanske tänker hon inte ens på att hon framstår som väldigt negativ? Ta en dag då du känner dig stabil i ditt eget mående och fråga henne. Påtala rent sakligt utan att anklaga eller skylla på henne att du känner som du gör och att du tycker det påverkar er relation negativt.