Min teori är att du inte är så nöjd med ditt liv eller dig själv. När du hittar attraktion hos en annan person känns det som lösningen. Du projicerar en massa önskade egenskaper och känslor på den personen.
"Om bara den personen som har så mycket plus och jag som har så mycket minus skulle vara ihop så skulle det gå jämnt ut." Men. Så funkar det inte.
Och antagligen projicerar du en massa talanger och egenskaper som den personen inte har.
Kanske såna du själv skulle vilja ha?
Bättre självkännedom och bättre självkänsla skulle jag rekommendera.

#1: Det känns som att det är uppmärksamheten man får av personen som skapar dessa känslor. För övrigt jobbar jag mycket på mig själv varje dag, och tar också stora steg framåt varje dag.🙂

#1: Förresten, tänkte på det. Du som vet så bra hur sånt här funkar kanske kunde berätta det för mig?
Fast jag antar…att du inte vill🙂

Vad vill du att jag skall berätta?

"Om bara den personen som har så mycket plus och jag som har så mycket minus skulle vara ihop så skulle det gå jämnt ut." Men. Så funkar det inte.

Du skriver att det inte funkar så. Då antar jag att du väl vet hur det funkar också..?

Nej, det fungerar inte att du tror att en annan människa skall ge dig så din livsluft, din livsvilja, ditt livsalibi.
Ni måste båda ha plus och minus som på något sätt fungerar ihop. Ibland är det likheter, ibland olikheter som gör att människor fungerar ihop.
Och viktigast av allt, det måste finnas en ömsesidig attraktion, en spänning. Finns inte det kan inte ena parten skapa det för båda.

Något som är värt att tillägga när det gäller förhållanden är att det krävs kommunikation.

#6: Ok, tack måste nog fundera på detta.

Du skriver också:

Bättre självkännedom och bättre självkänsla skulle jag rekommendera.

Jag undrar, på vilket sätt har jag dålig självkänsla/självkännedom för att jag börjar gilla någon lite som jag haft rätt mycket kontakt med i sex år?
Är inte det rätt naturligt ändå. Hela världen är ju full av människor med förhållanden, så det borde väl vara så dessa börjar 🙂

Det känns i vilket fall inte som din teori prickar riktigt i detta fallet. Men du känner ju inte mig, så det blir ju bara just din egen teori.

#7: Denna person vet nog mer känsliga saker om mig än någon skulle jag nästan säga, så mycket som vi skrivit med varandra. Så tror det inte är något fel på kommunikationen… Men det är ju en bra sak att ha i åtanke.🙂

#8 Det handlar om kommunikationen för att få saker och fungera. Att bara berätta känsliga saker för den andra är kommunikation. Men det är inte den typen av kommunikation jag menar, utan den som krävs för att man ska dela tankar, åsikter eller om någon tycker att något är orättvist med hemsysslor m.m.

#9: Okej. Det skulle jag säga att jag nog kan göra till denna person. Men det kan bli lite "tröttsamt" att mest få höra att man tar saker personligt när man tar upp något, eller att man inte ska ta varandra som så viktiga. Därför känner jag att jag inte orkar bry mig så otroligt mycket… :-S

#9: Tack förresten för dina vänliga inlägg.

Det behöver inte ligga någon djupare mening i det. Vissa människor blir lätt förälskade, andra inte.

Man behöver inte agera på all förälskelse. Man kan njuta av den i hemlighet.

Jag önskar att jag var en som lätt blev förälskad.

#12: Ja, exakt. Jag brukar tänka att jag blivit "bra på att älska på avstånd". Det är ändå rätt skönt att kunna tycka om någon, utan att göra ett problem av det.🙂

Just denna situationen verkar ha löst sig iaf. Nu förstår jag saken mycket bättre.

Så bra :)

#0: En tjej jag var kär i år 2005 har sedan dess haft säkert uppemot 12-13 olika killar. Nu är hon ihop med en igen.

Hon måste ju bli lätt kär med.

#15: Jaså, hon blir i alla fall tillsammans med någon då 😉 men vet inte om det är en för- eller nackdel.

Nu drar jag saker till sin spets verkligen, men det finns lite olka diagnoser som gör att man lätt blir kär, eller känner sig nästan beroende av en viss människa. Tex jag själv har Borderline, vilket gjorde att jag som ung föll för allt och alla hela tiden eftersom mina känslor var "förhöjda", det vill säga starkare redan från början. Absolut inte säkert att du har just Borderline eller en annan diagnos, men tänk lite på det här jag sa om förhöjda känslolägen i all fall. Kanske är du en person som lättare går upp i en känsla snabbt och på så sätt lätt upplever starka känslor snabbare än de som är lite "långsammare" att ändra känsloläge. Försök känna efter om det är fler känslor än förälskelse du snabbt reagerar på elle reagerar väöldigt starkt på. Tex om du blir väldigt arg fort eller kanske extra ledsen för något du inte borde bli så ledsen av.

Förälskelse kan vara väldigt jobbig särskilt om den inte är besvarad men det är ändå en fin sak att han nära till denna känslan. Hellre älska lite för mycket än inte alls brukar jag tänka. Och som nån sa, all förälskelse behöver man inte agera på utan ibland är det fint att känna att man kan älska på avstånd också.

#17:

Jo, jag har ju någon diagnos redan. Schizofreni, och även en OCD-diagnos. Men jag skrev ett längre inlägg om det och lite annat här… Om man är intresserad (se inlägg # 8 för översättning). https://andligutveckling.ifokus.se/discussion/1544435/en-del-av-min-historia

I vilket fall. Kanske har jag från och till haft lätt att få olika känslostormar. Men med hjälp av t ex meditation som jag gör varje dag, kan jag oftast låta dessa bara komma och gå utan att agera så mycket på dem.

Men när jag var yngre kändes det ibland som att jag blev förälskad bara en tjej tittade på mig 😛 Men nu är det inte så illa i alla fall, som tur är. Det krävs nog några års kontakt, och att man delar mycket för att jag ska få sådana känslor nu för tiden.

Ajjemen! Jag har EIPS (Borderline, som någon nämnde här uppe) vilket gör att jag har väldigt svårt att se skillnad på vänskap och romans. Mina platoniska känslor för en kompis kan misstas som romantiska (från min sida). Det har varit ett problem sen tonåren (Jag är snart 30 nu) och det har lett till att jag förlorat kontakten med väldigt många vänner. Det har även lätt till att jag slängt in mig i förhållanden för att sedan göra slut fort, vilket inte heller är optimalt.

En grej man kan fundera över är: Är jag förälskad i personen eller förälskad i idéen av personen?

Visst kan man vara förälskad i en bild, idé eller föreställning man har i huvudet av en person. Sen kan man ju också börja tycka om det personen faktiskt skriver, vad den uttrycker hur den är, om den är bra på att lyssna, vad man delar gemensamt även om man inte ens har träffats. Och om man har skrivit mycket under åratal så får man en rätt bra bild över hur en person är (om den inte ljuger i alla meddelanden).

Men det är klart, har man träffats och umgåts i flera år då vet man ju hur den ser ut, vad den tycker om att göra, om den lämnar toalocket uppe eller nere, vad den ser på TV osv. Men jag vet inte om det nödvändigtvis ger en mer äkta kärlek än det jag beskrev ovan.