Kommer jag någonsin få en kvinna, eller är det bara att ge upp?
Man över 30 med sjukersättning pga aspergers syndrom, generaliserat ångestsyndrom och utmattning vid för hårda ansträngningar. Låg inkomst av förklarliga skäl. Normalbegåvad, men vissa svårigheter med det sociala samspelet. Litet socialt umgänge. Men uppfattas åtminstone som trevlig och lojal, och vid god fysisk hälsa.
Har själv inte hur låga krav som helst på flickvän, utan vill att även hon ska vara vid god hälsa, normalbegåvad, se helt okej ut, och ha en allmänt fin insida. Dessa saker bedömer jag kunna leva upp till själv. Och så att vi ska funka i personkemin, så klart. Några andra krav upplever jag mig inte ha, hon behöver inte ha styrkor som jag saknar förutom att vara kvinnlig. Iofs, om hon inte har en neuropsykiatrisk diagnos själv så får hon gärna ha en viss anpassningsförmåga och förståelse.
Finns det någon chans även för mig att någonsin hitta kärleken? Hur stor chans är den ärligt talat, om vi ska vara realistiska här? Jag håller helt på att ge upp hoppet. Jag ser framför mig att jag kommer vara ensam livet ut. Och jag är ärligt talat tveksam om jag verkligen skulle stå ut med det tills jag blir gammal.
Har ni några hoppfulla, men ändå realistiska reflektioner på det jag precis skrev?
Alla kan hitta kärleken, även du. Var, hur och när går inte att säga.
Ge inte upp hoppet. Alla kan hitta kärleken, men man kan aldrig veta när, hur eller var.
#2: Ja det har jag, men där blir jag mest vänsterswipad. Får några träffar ibland, men har inte vågat säga som det är på min profil. Då blir jag väl ännu mer vänsterswipad. Har testat betaldejtingsajter också, men jag har redan begränsad ekonomi, och det kändes som bortkastade pengar. Tveksamt om dejtingsajterna verkligen är rätt för mig.
Kommer och kommer, det beror väl på vad du gör åt det?
Är du aktivt ute och gör något där du kan stöta på någon, eller använder du internet mycket?
Jag hittade min partner av en slump på en internetsida (ej dejting) och efter att ha snackat ett par veckor började han bo hos mig tors-sön tills dess att vi flyttade ihop ett halvår senare. Ingen av oss var just då ute efter en relation, men allt stämde.
Jag vet inte hur mycket jag tror på dejtingappar, bättre är det väl att försöka prata med en tös, snacka med på nätet till exempel
Bloody but unbowed I stand tall at the oar And I'll climb their scaffold once they bring me back to shore I'm master of my fate, I am captain of my soul And I'll ride this boat, all the way, to hell
#5: Å andra sidan kanske han inte hade mina bekymmer. Hade du kunnat tänka dig att ge en man med sjukersättning pga asperger en chans?
#6 Jag lider av PTSD, Dissociativ störning UNS och Bipolär typ 2 så att jag tror inte på att ens problem står i vägen på det sättet. När jag mötte min man (som förövrigt har atypisk autism) så hade han aktivitetsersättning.
Det spelar väl ingen roll var man får soin inkomst för. Jag kan inte rå för att jag är sjuk, lika lite som min man kan rå för att han har autism. Så ja, uppenbarligen.
Bloody but unbowed I stand tall at the oar And I'll climb their scaffold once they bring me back to shore I'm master of my fate, I am captain of my soul And I'll ride this boat, all the way, to hell
- Redigerat 2022-07-09 13:33 av Magrat
![[Livsfrågor]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Du skriver att du är trevlig och lojal så jag tror att du kommer hitta någon. :D Det viktigaste är ju att man kan connecta vilket det låter som att du kan.
- Redigerat 2022-07-09 13:39 av [Livsfrågor]
#6 Se det som en tillgång att du har fullt med tid och en egen personlighet😉
/Maria
#6: Skulle hävda att det finns gott om personer som inte bryr sig. Både jag och min partner har olika diagnoser. Vi fann varandra i ett spel, började sedan prata utanför, träffades ett antal gånger och blev därefter ihop. Vi båda har just ingen möjlighet att flytta och det är 4 timmars bilfärd mellan oss, men vi lyckas ändå träffas regelbundet och få relationen att fungera. Ingen av oss letade efter något utan det var ren slump att vi träffades genom ett gemensamt intresse och båda visade sig ha känslor.
Det jag vill visa med detta är egentligen att varken diagnoser eller distans behöver vara ett större hinder. (Obs! Man bör alltid vara försiktig när man träffar någon online.)
Starta ny diskussion