Tänker att Kvinnor verkar inte alltid gilla de snällaste, smartaste killarna jämt. Ofta vinner den tuffa, och snygga. Kanske får man med ett gott hjärta ofta vara lite ensam?

Men ett tips är ju att om man ändå är ensam kan man lika gärna jobba på sig själv. Att känna sig mindre ensam, utan att vara beroende av något yttre… Som en flickvän.🙂

Du skriver att du försöker vara världens snällaste kille. Snällhet är bra men en kille med några små felaktigheter kan komma längre än en som försöker vara genomsnäll. Det innebär inte att du ska vara elak eller göra ågot dumt men kanske att du inte ska försöka vara på ett speciellt sätt utan vara dig själv.

Tänker såhär också: kanske är det så att tjejer uppfattar dig som lite desperat. Det brukar märkas om en kille som inte haft någon/många tjejer är för "på" så att säga om du förstår vad jag menar. En del tjejer tycker det är obehagligt om någon gillar dem eller blir kär i dem.

Det bästa för dig är att jobba med dig själv så att du känner dig trygg i dig själv, oavsett som singel eller om du träffar en partner. Du kommer må mycket bättre om du verkligen inser och accepterar att ensamhet kan vara lika fint. Ibland tror man att att blir bättre om man bara hade en partner, om man hade sitt drömjobb eller vad som helst men om man kommer till ro med situationen man lever i brukar saker falla på plats ändå och man mår bättre med den man är.

Annars är mitt tips att du försöker hitta tjejer med samma intressen genom att börja med nån hobby där du kan träffa andra med samma intresse.

Jag kommer aldrig att sluta fascineras över personer som verkar tro att "att vara snäll/jättesnäll" är en av dom bästa och mest värdefulla egenskaper en person kan ha. Det är det inte. Det är inte dåligt att vara snäll, tvärtom, men snällhet är en av dom mest grundläggande egenskaperna en person bör ha. Det är ingen dygd eller något att skylta med, utan grundläggande mänsklig anständighet.

Så varenda gång jag hör någon gräma sig över att: "Åh, jag som är så himla snäll och trevlig, varför vill ingen vara tillsammans med mig?" så är allt jag hör: "Åh, jag som uppfyller grundkraven för mänsklig anständighet, varför vill ingen vara tillsammans med mig?" Det låter faktiskt inte så bra som folk kan tro.

Sen så är det min personliga erfarenhet (och jag är säkert inte ensam) att människor som behöver säga och förklara för andra hur snälla, fina och trevliga dom är oftast inte är detta i verkligheten eller när det kommer till kritan. Personer som faktiskt är snälla behöver inte säga det, utan det visas genom deras handlingar.

Det är alltid en dålig idé att hänga upp sitt välmående och självkänsla på en annan person och en fruktansvärd grund för en hälsosam relation. Sådant skriker även desperation och det är oerhört avskräckande och oattraktivt, även när det rör sig om vänskapsrelationer. Det är inte en tjejs jobb att fixa dig, ge dig bättre självförtroende eller få dig att må bättre, det är ditt eget jobb. Du kan inte lägga över ansvaret för ditt välmående på en annan person.

Sen så vill jag fråga det här för det verkar vara ganska vanligt, tråkigt nog. Du har inte blandat ihop "att vara jättesnäll" med "att vara andra till lags hela tiden?" Att vara snäll är bra, men att hela tiden försöka vara andra till lags och göra andra nöjda kan få en person att framstå som en dörrmatta utan egna tankar, åsikter och viljor.

Människor i allmänhet är intresserade av att umgås med vad som i deras ögon är andra intressanta människor. Snällhet är inte intressant, det är för givet och absoluta minimum. Vad är du själv intresserad av, utöver skriva och rita? Vad finner du intressant hos en potentiell flickvän? För det som du beskriver är "någon tjej" och det får det att låta som att precis vem som helst duger, så länge det är en tjej.

Spännande att du har målat upp en bild av att ditt liv skulle vara bättre om du hade en tjej. Oftast är det inte så. Speciellt inte om man råkar bli ihop med fel person, vilket händer typ hela tiden.

Jag har hittat rätt person och jag älskar min man otroligt mycket. PÅ GRUND av att jag älskar honom så står jag ut med att livet är lite svårare tillsammans med honom än ensam. Det är ju ändå en till människa i mitt liv som jag måste alltjämt ta i beaktande och ta hänsyn till. Jag kan inte längre tänka på mig själv och mina behov, utan han måste också prioriteras. Sen om han är på dåligt humör så kommer det givetvis att påverka mitt humör, hans misslyckanden blir mina, hans besvikelser blir även mina och likaså problem etc (plus vice versa). Vi måste även kompromissa en hel del för att se till att vi båda blir någorlunda nöjda i en specific situation osv. Visst har vi ju det trevligt tillsammans också, annars skulle vi inte fortfarande vara tillsammans, men det är inte en dans på rosor. Ibland uppstår bråk som känns jobbiga och mår man inte bra i sig själv så blir det ju värre. Som tur är så är vi ganska vettiga personer och har bra självkänsla så att vi klarar av bråk om de råkar uppstå. Det gäller dock att man klarar av konsten att kommunicera, vilket oftast kommer med erfarenhet.

Skulle det ta slut mellan mig och min man så tänker jag absolut INTE skaffa en ny kille efteråt. Jag älskade att vara singel. Det var en sån otrolig frihet som folk tyvärr tar för givet. Tyvärr kan du ju inte veta det här om du aldrig haft ett förhållande tidigare men snälla komma ihåg, det finns fördelar och nackdelar med allt! Fantisera inte ihop något som inte existerar. Förhållande kräver att man jobbar på det och sig själv. Sen kan även otrohet, gömda beroenden och dylikt hoppa upp och för att inte tala om hela familjen som kommer med på köpet sen då man skaffar partner. Då måste man socialisera med dem och hoppas att man kommer bra överens med dem. Det är så mycket som händer då man blir tillsammans med någon, det är inte bara ETT förhållande utan en massa andra kommer också med på 'köpet'.

Just nu verkar det som om du har en lite orealistisk bild, men jag klandrar dig inte då du inte har någon erfarenhet. Men försök kom ner på jorden och inse att det är inte så svart och vitt, då kanske du börjar bli lite redo för ett förhållande.

Helt bra tips av andra som du har fått, det att du borde jobba på dig själv men jag tycker att det är också viktigt att du börjar få lite mera erfarenheter och lär dig utav det. Då kan dejtingsajter eventuellt fungera, beroende på hur du skriver där förstås. Då jag dejtade så tyckte jag om att vara aktiv på dessa sidor, men kanske just på grund av att jag tycker om att skriva. Jag tyckte om att få och skriva långa inlägg till olika typer. Om du tycker om att teckna så kan du även lägga upp bilder på dina teckningar där, det kan vara något som öppnar upp för konversationer. Det är att använda ens talanger till ens fördel!

Jag tror att du vinner av att gå på din mammas linje - ”kaka söker maka”. Visst kan olikheter till viss del attrahera varandra och självklart kan någon som gått gymnasiesärskola och som inte utbildat sig vidare ändå träffa en läkare. Det KAN hända, men det är inte troligt.
Varför?
Av samma anledning som tjejen du var intresserad av redan sagt till dig - ni är för olika. Man kan ha lite olikheter och olika intressen, men ni måste även ha mycket gemensamt och vara lika varandra till viss del för att ni ska trivas tillsammans.

Mitt råd till dig är alltså att leta efter tjejer i din egen liga. Leta efter någon med liknande livserfarenheter och med liknande intressen som du själv. Ofta träffar man någon för att man delar ett intresse och hittar en människa som är något lik en själv. En tjej som också gått särskola och nu arbetar inom daglig verksamhet kanske skulle vara mer realistiskt för dig att träffa och klicka med. Det finns såklart många fantastiska tjejer som både är snälla och intressanta som delar de erfarenheterna med dig!

#2: Om man som du skriver är väldigt snäll mot någon annan så ser tjejen en som desperat.

Hur ska man kunna få ett förhållande om man inte börjar med att vara snäll mot någon?

Börjar man med att vara väldigt snäll så ser tjejen en som desperat.
Är man för snäll, då fungerar inte det heller tydligen.

#6 Var dig själv. 🙂

Precis som Maria hann skriva innan jag hann skicka: Var dig själv. Försök inte att bete dig på ett visst sätt för att någon ska tycka om dig. Sedan underlättar det om man inte aktivt letar utan mer ser hur det går. Umgås med andra, oavsett hur lika eller olika ni är, och lär känna nya människor. Om du inte finner kärleken kanske du i alla fall hittar en bra vän.

#6 Man ska givetvis vara snäll, men det är skillnad på att vara snäll och att vara "inställsam". Man ska tex våga säga emot om man tycker den andra har fel och våga ha olika åsikter om saker. Det är inte snällt att alltid hålla med eller säga att den andra personen har rätt, om man inte tycker det. Många tror att snällhet är att man måste rätta sig efter en annan person, men snällhet är att vara sig själv och göra det man tycker är rätt för sig själv.

Ja, man måste nog bli vän med sig själv innan man kan hitta ett bra förhållande med någon annan. Men vad vet jag.😊 det bara känns så.

#10: Själv känner jag att jag är bra vän med mig själv.
Jag har väntat och försökt få även vänner i flera år med men det är ingen som varit intresserad.
Alla har fullt upp som de säger.
I 30-årsåldern blir det även svårare att få vänner med då flera har sina familjer att vara med.

#11: Okej, det är ju så klart bra att ha och få vänner. Men tänkte mer i att bli vän med sig själv att man inte har några som helst problem att vara ensam. Därför kanske man då inte söker så mycket kontakt, utan de kommer mer spontant och naturligt av sig själv när de gör det.

#6: du behöver inte försöka vara någon du inte är. Var bara dig själv, så skall du se att allt blir mycket enklare.

Och satsa på en tjej i "dina kretsar" med samma eller liknande problematik.

Jag ville tillägga en sak. Varförhar du inte letat efter tjejer som gått samma sorts skola som dig? De är ju också 'andra människor' och de kommer ju inte att vara precis som dig, de kommer att vara individer de med, med deras egna intressen och hobbyn samt personlighet. Det ni kommer att ha gemensamt är väl skolan då. Det verkar som om du ändå generaliserar här och förväntar dig att de ska vara på ett visst sätt, och det tycks inte passa dig. Så du ger upp där utan att ens ha testat.

Du frågar om du som gått särskola skulle kunna bli ihop med någon som studerat till läkare osv. Varför lockar den biten dig? Varför är yrket eller studierna viktiga? Och tänk om de tänker samma sak som dig? Tänk om de vill ha någon som är lika ambitiös som dem själva?

Om det inte har fungerat hittills att få tjejer som är läkare och vad du nu än söker efter, så är det väl ändå dags att göra något annorlunda.

#14: Kan hålla med i det du skriver här. Men har man inte så bra erfarenheter kanske det är svårt att fortsätta försöka, om det ändå inte verkar leda någon vart.😕

Ensamhet är en av de värsta känslorna som finns och utifrån det du beskriver låter det som att du har haft det väldigt tufft. Jag förstår att du är trött och känner att det är jobbigt!

Det svåra med sådant här är att det inte finns riktiga "knep" på hur man "hittar någon". Min mamma brukade säga att det första steget är att sluta "Leta". Alltså, att inte försöka så hårt och istället låta det ske naturligt. Det funkar självklart inte så för alla: Men det har hjälp mig genom åren. Jag har varit i många förhållanden men under de tider jag känt mig som mest "ensam" har just sökandet inte direkt hjälpt mig.

Det är en cliché, men du måste känna att du kan vara lycklig ensam för att kunna vara i ett bra förhållande. Kärlek är det som driver oss: Men kärleken för dig själv är absolut viktigast. Självförtroende tar dig långt. Jag säger inte att det är enkelt, men det är ett steg framåt. Du kommer hitta någon, jag lovar. Tills dess, ta hand om dig själv och försök hitta ett sätt att känna dig bekväm i att vara själv.

#15: Men har man aldrig ens försökt så vet man ju inte heller? Ts har ju aldrig försökt få kontakt med tjejer som gått i samma sorts skola som honom, som jag nu har förstått det.

#17: Som jag tolkar det har han ju försökt med flera, men alltid fått nobben. Men så klart är det som du säger bra att försöka på flera olika sätt osv. Det kanske jag själv borde ta åt mig av.

#18: Ts skriver:

Min mamma säger att jag borde leta efter tjejer som kanske också gått samma typ av skola. ”Kaka söker maka.”* Grejen är den att jag inte har emot folk som gått särskola, jag vill bara träffa andra människor och inte bara samma människor som är som jag själv hela tiden.*

Med andra ord så har han inte testat dejta tjejer som gått i samma sorts skola som honom. Han tycks generalisera dem och tro att de är likadana som honom och därmed inte intressanta eller unika på sitt eget sätt. Han frågar dessutom om han inte skulle kunna dejta en läkare. Med andra ord tycks han ha höga förväntningar om det är så att han dessutom skulle vilja att tjejen hade gått en högre utbildning och har ett bra jobb. Det är inget vi som gått i vanlig skola kan ens förvänta oss då vi går och dejtar.

#19: Okej, då förstår jag nog hur du menar 😊 men kanske TS bara kände att sådant som jobb, skola, utseende mm inte egentligen borde spela så stor roll i en kärleksrelation? Men jag har ju aldrig "dejtat" så vad vet jag

#20: Det ts skriver är väldigt motsägande. På samma gång som han hävdar att det inte borde spela roll och att han borde väl kunna bli ihop med en läkare, så väljer han själv medvetet bort alla tjejer som gått samma skola som honom. Om vi nu ska gå efter det han skriver. :)

#21: Jo, det är ju iofs sant :)

#20: Det borde inte spela roll, men verkligheten ser ut som så att det spelar roll. Du har störst chans om du letar i din egen liga, även om du såklart kan få till det med någon lite bättre om du har tur.
Jag har många gånger läst om ensamma, tjocka, halvfula, fattiga, ointressanta killar utan hobbies eller intressen, som letar efter en högutbildad supermodell. Föreslår man att de ska leta efter en ensam tjej som även hon är halvful, fattig och utan egna intressen är killarna absolut inte intresserade. De är själva en 2-poängare men nöjer sig inte med en tjej som inte är minst en 8a.
De där rika, ambitösa, högutbildade och snygga tjejerna är sällan intresserade av de ensamma halvfula killarna då de själva söker en snygg och högutbildad kille med matchande ambitioner och intressen.

Även om du kan ha tur så är min poäng att du har större chans om du letar partner i din egen liga helt enkelt. Ha lite självinsikt om vad du själv har att erbjuda en partner och leta efter någon som matchar dig själv .

#23: Jösses vilket ytligt inlägg. Och folk undrar varför jag inte söker partner så aktivt :)

#24: Ja, människor är (oftast) ytliga. Det är exakt det som är grejen. Vissa bryr sig mer om utseende än andra. Själv skulle jag inte kunna vara tillsammans med någon jag inte tycker är attraktiv. Det är väl inget konstigt med det, egentligen? Jag blir jätteglad av att höra att folk är lyckliga av att inte "bry sig om utseende": Men det är inte så för mig. Jag lider inte av att bry mig om både mitt och andras utseende. Jag ser inte ner på någon för att jag inte tycker dom är "attraktiv" och skulle självklart aldrig kommentera att jag tycker någon är "ful".

För 10 år sedan hade jag säkert kunnat "dejta" vem som helst som jag tycker jag faller för. I mitt senaste förhållande gjorde jag slut för att vi var på helt olika nivåer i livet, även fast vi var i samma ålder. Jag vill inte vara med någon som inte har liknande ambitioner och framtidsplaner som jag har.

Hela poängen med vad #23 skrev (Vad jag förstår det som) är att TS skriver om hur han vill ha en typ av tjej som har högre ambitioner / framgång än vad han själv har, men sen nobbar han en hel grupp tjejer som han inte ens försökt med.

#24: Som hoseok säger så stämmer det ju faktiskt. Folk är oftast ytliga. Man vill inte vara ytlig men tyvärr så händer det.

Jag har inte gått efter utseende men däremot vill jag gärna att min partner ska vara intelligent och det måste finnas en attraktion där (attraktion ligger oftast inte i utseendet för mig utan mera i karisman som en människa utstrålar, vilket är orsaken till varför mina ex ser så olika ut). Jag vill vara på samma nivå som min partner och kunna föra intressanta, roliga och vettiga diskussioner. Min man och jag har båda kandidatexamina så vi har en hel del gemensamt då det gäller erfarenheter av studietiden. Han har dessutom ett bra jobb vilket jag respekterar. Han har alltid lyckats hitta ett jobb och han jobbar hårt. Sådant värderar jag väldigt mycket, speciellt då jag själv har hög arbetsmoral och självdisciplin.

Jag har utöver min kandidatexamen även två magisterexamina som jag fått nu de senaste åren men jag jobbar som städare eftersom det är svårt att få ett bättre jobb. Det finns mycket diskrimination mot utlänningar här tyvärr, men jag ser ändå till att jobba hårt oberoende. Inget jobb är 'under' mig så att säga. Därför skulle jag heller inte se ner på någon som har ett liknande jobb som mig eller ingen utbildning, men för att jag ska kunna vara ihop med någon så måste den personen åtminstone ligga på samma nivå gällande intelligensen då, samt ha ett jobb! Jag har väldigt svårt att respektera någon som inte jobbar då jag själv alltid jobbat så hårt (alltjämt pluggat och jobbat fulltid, börjat jobba fem på morgonen och kommit hem 23 tiden under 'studietiden').

Jag känner sen en massa läkare i min mans släkt och de har blivit tillsammans med människor som är antingen smartare än dem eller ligger på samma nivå som dem. Deras partners har inte alltid ett jättebra jobb, men de jobbar hårt och har hög arbetsmoral som dem själva. De har dessutom även andra fina kvaliteter som deras partners uppskattar (samma sorts humor, intressen, värderingar osv).

Så, med tanke på det är vi kanske alla ytliga på ett sätt eller annat. Även ts tycks isåfall vara ytlig på en viss nivå, då han vill ha en som har en högre utbildning och nämner inte ens några egenskaper hos människan som han skulle värdera.

Jag har självt gått en avancerad högre utbildning, men har efter det provat städjobb då detta jobb som motsvarade utbildningen inte passade mig. Nu passade heller inte städjobbet pga min OCD och jag blev sjukskriven… Men jag dejtar hellre en städerska utan utbildning, som är jordnära och inte utseendefixerad och utan ett något uppblåst ego, osv.

Sedan det med utseende. Jag tror det är väldigt subjektiv. Därför är det lite löjligt att dela ut poäng på utseende. Vissa gillar smala tjejer med stora bröst. Andra gillar lite rundare (normalare) tjejer med mindre bröst. Men det är klart att det inte är särskilt stor idé att ha ett sexuellt förhållande med någon man inte attraheras av. Då kan man ju lika gärna vara vänner.

Också, det är lätt att vara snygg och perfekt när man är 30 år. Men jag tror de som har blivit 50, upp emot 60 år inser att det inte kommer att gå att vara supermodell för alltid. Då kanske egot landar lite och man börjar se till andras inre i stället.

Även är det inte alltid att man är tjock pga av lathet. När och efter jag personligen var på sjukhuset några månader gick jag upp ca 30 kg på ett halvår. Jag vägde ca 60 kg innan, sedan gick jag upp till 90 kg. Detta måste varit pga av medicinen som är känd för att kunna ha den biverkningen

TS tycker jag som skrivet borde bli mer vän med sig själv innan han söker vänner och partners för att fylla sin tomhet, och komma på bättre tankar. Men han verkar ha gett upp den här diskussionen :)

Det som är motsägelsefullt är att TS själv aktivt väljer bort tjejer som gått särskola. Väljer man aktivt bort en grupp människor blir ju urvalet mindre och då får man jobba mer. På särskolan finns väl jättemånga olika sorters tjejer, det är inte alla med samma funktionsnedsättning. Precis som TS inte har samma funktionsnedsättning som alla andra killar som gått särskola.

Nä, se till person för personen, inte yrke eller annan ganska oviktig detalj.

#28: Ja det måste ju finnas någon som gått särskolan som också kan passa honom.

#29: Det är svårt att veta var man ska leta någonstans.

Grejen är den att jag inte vill tillhöra den sorten som gått särskola hela livet. Jag vill träffa andra människor också och inte bara samma hela hela tiden.

Jag är trött på att alltid hamn i samma grupp.

#16: Vissa har ju lätt att bli kära och bli ihop med någon direkt. Andra inte.

En tjej jag var kär i 2005 har sedan dess haft 13 olika killar. Så hon kan ju inte må så bra heller.

För mig är det verkligen svårt att skapa relationer.
Många har ljugit för mig och säger att de är upptagna med annat när det egentligen inte är så.
Man blir verkligen besviken.

Jag önskar verkligen att ett mirakel kunde uppstå någon gång. Om bara en jävla sak lyckades….

#23: Det där med att den andre partnern ska ha samma intressen verkar lite konstigt.

Jag har träffat flera par som är väldigt olika varandra och inte har samma intressen alls.
Jag fattar inte hur de sedan har fått ihop det.

#13: Det där med att den andre partnern ska ha samma intressen verkar lite konstigt.

Jag har träffat flera par som är väldigt olika varandra och inte har samma intressen alls.
Jag fattar inte hur de sedan har fått ihop det.

#26: Det där med att den andre partnern ska ha samma intressen verkar lite konstigt.

Jag har träffat flera par som är väldigt olika varandra och inte har samma intressen alls.
Jag fattar inte hur de sedan har fått ihop det.

Tänkte… Har du provat meditation någon gång? Det är ett bra alternativ till att vara less.

#34: Man kan vara hur olika som helst, det finns inga regler på hur liknande man måste vara för att kunna ha ett fungerade förhållande, men något som underlättar det gemensamma livet är om man delar ett par åsikter samt något intresse och värderingar.

#32: Det fungerar mycket smidigare om man har gemensamma intressen och befinner sig på samma nivå. Det är lite svårare att få det att gå ihop om man är helt olika, men inte omöjligt förstås. Det beror också förstås lite på vad det gäller. Är man lite mer likt varandra då det gäller intelligens och utbildning så kan man hålla diskussioner på samma nivå om du förstår vad jag menar. Man vill ju kunna diskutera och ha intressanta konversationer, men det där är väl också individuellt.

Mitt ex och jag befann oss på samma nivå då det gäller både intelligens och utbildning. Vi hade även väldigt många gemensamma intressen och därmed kunde vi även göra mycket tillsammans. Vi gjorde en massa ihop och vi tyckte om att umgås med varandra. Orsaken till att det tog slut var för att han valde att spela istället för att jobba eller studera vidare. Det visades sig att han hade ljugit för mig om hans studier. Under den tiden satt han tydligen bara hemma medans jag jobbade och studerade. Så, där föll allt ihop.

Min man och jag är väldigt lika varandra i den aspekten att vi båda jobbar väldigt hårt. Vi har ambitioner här i livet och liknande mål. Däremot så har vi inte riktigt samma intressen vilket innebär att vi måste jobba mycket mera på den biten. Vi kan inte ens se på film eller serier tillsammans då vi har så pass olika smak. Oftast ser vi på filmer och serier ensamma. Istället försöker vi hitta olika brädspel som vi kan spela tillsammans, utforska nya ställen här i landet, roadtrips och dylikt. Det kan man dock inte göra alla vardagar, ibland vill man ju bara slappna av göra ingenting vilket innebär att vi får göra saker och ting på egen hand istället. Så även om min man och jag passar ihop på vissa nivåer väldigt bra, så måste vi jobba lite extra hårt på det där med samma intressen. Vi får oftast kompromissa ganska mycket.

Så det beror nog lite på det där men av erfarenhet så kan jag personligen säga att det är så mycket roligare och lättare om man har samma intressen. Det går så mycket smidigare. Men man kan ju inte få allt här i livet. :)