Berätta det du berättade här; du litar på henne men detta ger dig en dålig magkänsla. Du får lov att ha osäkerheter utan att det ska vara någons fel eller skuld 🙂 Jag tänker att man kompromissar i en relation och lyssnar in varandra. Var öppen med henne skulle jag säga.

#1: Tack för dina kloka tankar, men det är svårt ibland… man vill ju inte verka ”mindre” än man är eller vad man skall säga. Samt så klart att det i slutändan handlar om ekonomi, antingen har hon en inneboende som betalar merparten av dem rullande kostnaderna eller så kommer hennes mamma att vilja sälja lghn.
Jag skall såklart göra ett försök att lägga fram det i ett samtal, känns dock lite ”blottande” och naket. Men du har såklart rätt i att det är klokt att lägga korten på bordet vad gäller mina känslor. (Tror jag redan vet svaret dock; jag vill inte ha någon annan… Men vet inte om jag nöjer mig med det…)
Mvh Oskar

Jag tycker det är väldigt konstigt att ens sambo bor i annan lägenhet och där skaffar inneboende. Den situationen hade jag aldrig accepterat.

#3: Jag förstår hur du tänker, :-) Men som sagt det är för att kunna ha kvar lghn, som vi tidigare har diskuterat om att flytta till(bor i hus nu) men lagt på is för tillfället…
Jag kanske bara överreagerar och har lite dålig självkänsla men det känns inget roligt just nu, plus att jag har haft personligen ganska så tufft dem senaste åren och håller just på att få en eventuell reumatisk diagnos, då jag har verk som ”vandrar” runt i lederna… känns som jag skulle behöva stödet nu, men att den inte finns där ”på riktigt” genuint alltså.
Jag funderar på om vi kanske har nått vägs ände i vårat förhållande. Det börjar kännas som att varken av oss kanske är den där ”positiva” kraften för den andra längre. Så mkt som snurrar i mitt huvud just nu… Hus, hund och barn. Mkt som står på spel.
Mvh Oskar

#3: Nu vet jag inte hans sits men jag tänker spontant om ens sambo studerar och det blir för mycket pendlande? Att betala för två "hem" kan bli mycket och därför underlättar det med en inneboende.

Edit: hann inte läsa att han svarat

#2: Jag tänker om hon hade haft sådana känslor, hade du inte velat att hon berättade för dig hur hon kände? Jag tror inte du hade velat att din partner går omkring, oroar sig och mår dåligt.

Kommunikation är väldigt viktigt i förhållanden och jag tycker det är viktigt att kunna "blotta sig" eftersom detta är en person man valt aty bli tillsammans med. I ett sunt förhållande kan man vara öppna med känslor och hitta lösningar 🙂

#6: Jag vet inte vad som hänt mig, under dessa 10 år har jag inte känt mig svartsjuk eller haft en sån magkänsla alls, men plötsligt så kom det bara över mig… som när man var i tonåren typ, helt tagen av en känsla… Jag måste göra som du säger så klart, det är det enda resonabla. Men det är också lite utav en tröskel och saken är ju just som du nämner en ekonomisk sak till stor del. Tack för era svar dem har verkligen hjälpt mig att komma ”loss” lite i mitt tänk. Jag tror att hon kanske hade känt samma sak om jag flyttade in med en främmande kvinna med våra barn utan henne, det känns bara lite främmande… Men jag önskar att det inte gjorde det, jag vill inte stänga dörrar för henne att kunna hitta nån bra inneboende och det ligger säkert mycket hos mig att jag känner så här i min egen självkänsla.
Men jag måste komma fram med några tankar eller frågeställningar som hon kan leva sig in i, så går det väll hem eller inte alls.

Hur mycket man än litar på sin partner, anser jag personligen att det är olämpligt
Hade personligen inte accepterat om jag & min sambo hade varit särbo och han hade tagit in en kvinnlig inneboende.

Jag skulle inte ha godtagit att min make hade tagit in en kvinnlig inneboende, oavsett ålder och status. Det skulle kännas helt fel, inte bara för mig men för barnen också.

Det är helt bestämt att det blir en man som flyttar in, då?
Tänker att det kanske annars skulle kännas bättre om det är en kvinna som flyttar in.

Hon kunde ju ha valt en student, en pensionär eller en kvinna i sin egen ålder men nu valde hon en man. En man som är hennes "typ".

Jag tycker att det verkar som om hon försöker göra dig svartsjuk. Kanske ett försök att "väcka" dig och få liv i ert förhållande igen?

#11: Det är en bekants syssling, som behöver ett boende. Men det är ändå en obekant man för mig. Hon bedyrar dock sitt ointresse, men min grundinställning är dock att det aldrig finns nån garanti för någonting… Då känslor kan komma liksom de även kan försvinna.

Säg nej. Ni får för hitta en mer passande inneboende. Du måste våga vara ärlig och sann mot dig själv. Din självförnekelse är inte bra för din hälsa.

En väns syssling… pffftt…