Vargör skulle du inte kunna leva som förr?

Att vara i ett förhållande ska inte vara ett fängelse. Man ska inte ändra sig för andra. Umgås du med dina polare som du vill, försöker din partner begränsa dig och hindra dig från dina aktiviteter och dina kompissträffar låter det snarare som ett ohälsosamt och kontrollerande förhållande

Du får väl vara tydlig med att det är något du brukar göra och något som är viktigt för dig.

Problemet uppstår nog mer om ni i början som nyförälskade hänger hela tiden, men efter ett tag blir det mer vardag och man återgår till gamla vanorna. Då kanske det tolkas som att man tappat intresset för partnern.

Men om man vet om det från början och vet att det är något man kommer fortsätta med är det nog enklare att acceptera och vara okej med.

Det bör inte begränsa dig. Sedan hjälper det alltid att prata och vara tydlig redan från början så minskar man risken för att någon misstolkar något eller blir missnöjd. Allmänt är det bra att ta upp dessa funderingar och rädslor när sin partner (jag vet att du inte är i ett förhållande än) då man på så vis dels inte går och oroar sig i tystnad och dels även ens partner vet vad som försiggår i en.

Det är helt klart okej att spendera tid med vänner även om man är i ett förhållande. Var öppen och ärlig med din eventuella partner om att du spenderar tid med vänner på det här sättet och att du inte vill sluta med det bara för att du har en partner.

Jag förstår helt och hållet känslan av att vara instängd i ett förhållande, även om min orsak är annorlunda än din. Min lösning är att inte ha förhållanden även om jag är intresserad av någon romantiskt. Jag låter istället relationen utvecklas naturligt och alla inblandade är med och väljer hur den ska se ut.

Det finns ingen färdig mall över hur ett förhållande ser ut som alla måste passa in i. Genom att prata med varandra så kan man utforma en relation som alla parter är med på och som passar er. Det minskar risken för missförstånd över oskrivna regler som den ena tycker att man måste följa men som den andra aldrig funderat över. Kommunikation är viktigt.

Det är inte ett problem förrän din partner förväntar sig att ni ska träffas varje dag medan du förväntar dig att kunna spendera några dagar med en vän. För där kommer risken att din partner känner sig oönskad och du känner dig kvävd. Prata med varandra.

Så länge partnern får minst lika mycket uppskattning bör det inte vara ett problem.

När man går in i ett förhållande får man anpassa sig lite, och måste förstå att livet ändras till viss del.

Tex dom i ditt exempel så kanske din nya partner är med vissa av gångerna du är med din vän, eftersom du förhoppningsvis gillar din partner och vill involvera honom i viktiga saker i ditt liv.

Jag har aldrig känt mig låst eller instängd i mina förhållanden. Vi har gjort det vi gillar tillsammans med varandra och med våra vänner. Jag har aldrig haft behov av att umgås med vänner exklusivt utan mina killar har naturligt blivit en del i umgänget.

Skulle en partner ha behov av att flera dagar i veckan, hela dagar, umgås med en kompis utan mig, hade jag inte kännt att det var ok. Så att man har samma syn på saker är bra och fungerar bäst.

Man blir ju 2 i ett förhållande och singellivet måste uppdateras när man har en till att tänka på.

Kanske har man fördomar, hur ett förhållande ska vara. Som skrevs så finns det ju egentligen inga bestämda regler.

Ps. #5: det är ingen honom som kommer bli min partner, utan en henne 😉 inte så viktigt, men nämner det ändå.

#0: Var tydlig med din partner hur ditt liv ser ut, och jag anser inte att du skall behöva "ge avkall" på vad du brukar göra. Din partner har förmodligen också saker han /hon brukar göra, som kanske inte inbegriper att ni två skall umgås just då.

Jag har levt med samma partner i 33 år, gift de senaste 30 åren. Vi har under hela vårat förhållande och äktenskap ALLTID haft "egna" kompisar som vi har umgåtts med utan partnern 🙂

#7: Det tycker jag låter sunt. Så har nog mina föräldrar varit hela min uppväxt också. Full förståelse för att ge den andre eget utrymme.
Jag kan till och med tänka mig att vara särbo, det kan nästan vara ett plus, i alla fall ett långt tag i början.😊 jag trivs ju där jag bor nu, mm, och trivs med vad jag gör på min fritid.
Sen förstår jag att det så klart blir annorlunda om man har ett förhållande. Någon skillnad måste det väl bli, annars kunde man ju lika gärna vara kompisar…

Eftersom vi gled in på att ha/inte ha ett förhållande med motsatta eller samma kön som en själv så reflekterade jag lite om hur det är (eller har varit) personligen för mig i ämnet.😊

Orginalinlägg

Jag undersökte faktiskt det här för lite över tio år sedan. Inte mycket, men en del. Det jag kom att förstå om mig själv är att jag, åtminstone på den tiden, hade en tendens att kunna ha svaga romantiska känslor för människor med samma kön som jag. Och då menar jag romantiska känslor… Jag har aldrig känt sexuell lust mot någon av samma kön.

Med det motsatta könet har jag ofta både (starka) romantiska känslor för och har lätt (stark) sexuell lust inför.

Så skillnaden är att jag har en väldigt svag tendens att kunna ha romantiska känslor för en person med samma kön som jag… Men ingen sexuell lust alls. Och med det motsatta könet kan jag ha både starka romantiska känslor för och stark sexuell lust inför.

Därför kan jag inte se mig själv ha en kärleksrelation med någon av samma kön som jag, av uppenbara skäl (eftersom kärleksrelationer inkluderar sexualitet såväl som romantiska känslor, åtminstone som jag ser det, och hur jag vill att en kärleksrelation ska vara).

#9: Tror nog du kanske kan beskriva det som biromantisk men heterosexuell? Om du nu är ute efter ord som beskriver det du känner. Sedan är frågan kanske till vilken grad man känner det och till vilken grad kanske till och med det flesta känner det?

För mig är det precis tvärt om men jag bemödar mig inte ens att nämna det utan säger bara att jag är gay/lesbisk.

#10: man kan säkert beskriva det som så om man vill använda ord. Men hur mycket andra känner så vet ju inte jag😊😊

#11: Man behöver inte alltid göra det komplext eller överhuvudtaget finna ord för det man upplever.

#9: Två av mina döttrar är PAN-sexuell. Och de känner, precis som du beskriver, en stark romantisk dragning ,utan sexuell lust, inför samma kön.

Samma känslor ha de för någon av motsatt kön, fast här med inslag av den sexuelle lusten.

#13: Okej, ja det kan handla om svaga romantiska känslor för mig, utan sexuell lust alls. Men det är aldrig känslor jag agerar på. Har inte alls känt "behovet".

Oj, #10. Missade att du skrev (såg det som en del av din signatur):

"För mig är det precis tvärt om men jag bemödar mig inte ens att nämna det utan säger bara att jag är gay/lesbisk."

Att säga så för mig skulle kännas fel, eftersom jag tror folk skulle tro att jag endast dras till de med samma kön som mig

Jag tror jag helst inte benämner det över huvud taget i onödan så slipper det uppstå missförstånd 😛

#0: Det är inte bara okej och rimligt med vissa gemensamma vänner och bekanta och andra egna, jag tycker det är en förutsättning för att leva ett sunt liv. Jag uppmuntrar min fru att odla sina vänskaper och hon uppmuntrar mina. Sen blir det ofta med tiden så att många av de enskilda vännerna också blir vän med partnern. 🙂

#16 Så sant.
Vi har separata vänner (efter 42 år tillsammans) och även vänner som med åren blivit gemensamma.

Min man är numera mycket mer social än vad jag är och det försöker jag uppmuntra så mycket det går.

#16, #17:

Ja, det låter ju bara sunt i mina öron 🙂

#17: Man får också tänka på att någon gång, även om man håller ihop hela livet, kommer den ena att bli lämnad ensam förr eller senare. Då kan det vara sent att försöka skaffa en ny bekantskapskrets om man inte gjort det tidigare.