Jag kan bara prata utifrån mig själv.

Tänkte förr väldigt ofta, tänker ganska sällan nuförtiden, på mitt ex. Han var min första kärlek. I mitt huvud finns det lite kvar, det där om hur underbart allt var och jag minns gärna alla stunderna som var bra. Det var verkligen en stor kärlek för mig och det tog mig ungefär 2 år att komma över när vi bara varit tillsammans i ett och ett halvt år. Eftersom den relationen var väldigt stor för mig, första gången jag känt kärlek på riktigt, så har mitt huvud "överromantiserat" det. Det kan kännas lite underligt i magen och många gånger finns dendär bilden av att vad hade hänt om vi träffades nu…? Jag vet egentligen att min bild av honom är skev och antagligen skulle jag aldrig känna så om jag faktiskt träffade personen han är idag. Jag har även mognat och växt och lärt mig mycket de senaste 5 åren så jag lär antagligen vara en helt annan människa nu än vad jag var då.

Såsom jag resonerar med mig själv är att varje gång dessa naiva tankarna kommer upp så påminner jag mig själv om vilket arse han egentligen var, om sakerna han gjorde som inte var så "underbara," att det fanns en anledning till att det inte höll och att vi lär båda vara helt olika människor idag. Sedan släpper jag dessa känslor, tankar och tänker på mitt nuvarande förhållande och om hur mycket bättre det är, för den är verklig och den lever jag i nu. Hur mycket jag älskar min partner som har kvaliteter och gör saker som mitt ex aldrig gjorde. Man får ge sig själv en liten reality check.