Lämna eller stanna kvar
Det här inlägget kommer kanske bli långt och svamligt men det är för att jag inte vet riktigt hur jag ska skriva.
Min partner och jag har varit tillsammans sen 2016 jag flyttade från Stockholm till Växjö för att flytta ihop med honom 2018. 2019 när vi ett hus tillsammans och började renoveras det ihop. Han är den första och enda personen jag har kunnat se mig själv leva ihop med och för det mesta har allt varit bra. Han har Asperger precis som jag men han har även diagnosen adhd och har alltid haft svårt för att reglera sina känslor.
Han har förklarat för mig att han inte vet själv vad han känner för känslor. Han vet inte själv när han är stressad, ledsen eller annat. Det är inte förrän de negativa känslorna går över till ilska som han reagerar och då är det som att en explosion hänger i rummet. Så har det varit sen han var barn och hans föräldrar gjorde inte saken bättre.
Jag vet att han inte exploderar med flit, det är inget han kan styra, men jag vet inte hur jag ska göra för att hjälpa. Vad jag än gör så blir det fel. Försöker jag prata med honom blir han är över det, är jag tyst är det en anledning att vara arg och försöker jag lämna situationen så är han arg över det.
När han är arg så slår han sönder saker och skriker elaka saker. Han har slått sönder två dörrar, en vägg, en stekpanna och mycket mer. Detta har pågått sen jag flyttade ihop med honom och jag har försökt att hjälpa eller försökt att inte tänka på det. Om jag ignorerar det när det inte sker så känns allt bra.
Men när han är arg så blir jag livrädd för honom. Han har aldrig slagit mig men han har sagt rätt hemska saker till mig. Men sen oktober har jag känt mig på helspänn för då exploderade han för att han var besviken över hur hans födelsedag blivit. Han hotade mig den gången.
I onsdags hände det ännu en gång. Han blev arg medan vi spelade ihop med min bror. Han kastade ett glas i väggen och jag fick något i ögat när det hände. Jag stängde av spelet och skulle gå upp för att tvätta mitt öga och då sparkade han sönder dörren.
Nu är han ledsen över det hela för att han inte vill bli arg och ta ut det på mig fast att jag inte gjort något fel. Vi har inte pratat så mycket om det men jag är fortfarande ledsen.
Delvis är jag nog också ledsen på min bror som inte försökte göra vad det var som hade hänt trots att han hörde det hela. En bekant till mig som jag har berättat om det här för säger att jag borde ha lämnat honom redan igår och jag förstår nog varför hon säger så.
Men vad är poängen med att lämna honom då han är den enda jag har kvar? Jag har inga vänner varken i Växjö eller i Stockholm. Han är den enda vännen jag har. Jag kan knappast jubla över min relation till min familj då jag på senare år insett hur störd min uppväxt var. Jag skulle inte beskriva mig och min bror som främlingar men ja, han frågade inte ens om det var bra med mig efter att han hörde hur min sambo krossade ett glas i ilska.
Vad är poängen med att lämna min enda vän i världen för att jag är rädd att han ska slå mig? Jag har velat dö sen i oktober. Jag har alltid haft svårt med självmordstankar och då kom de tillbaka igen. Är det inte bättre att stanna kvar och hoppas på att han slår ihjäl mig tillslut? Då slipper jag vara ensam. För vad är poängen med att lämna honom och bli ensam bara för att överleva?
Jag kommer knappast hitta några nya vänner. Jag har inte kunnat skapa relationer med folk sen jag var tonåring. Att jag träffade min sambo och det blev något av det när jag var 20 är ju snarare ett underverk än något annat. För hur mycket jag än anstränger mig och försöker så är jag helt hopplös på att skapa kontakter.
Tror inte att jag kommer komma till någon vettig slutsats även om någon får för sig att svara på detta. Vet inte om jag skulle lyssna även om någon skulle skriva. Men just nu känns allt bara som en svart sörja. Men vad är poängen med att leva om man är ensam och inte kan se något positivt i tillvaron? Jobbet finns men det är snarare något som skapar mer stress och ångest hos mig än någon glädje. Jag ville nog mest bara få berätta om hur hopplöst svart allt känns.
Lämna!!!
Får du någon hjälp/behandling för hur du mår psykiskt? Du ska inte behöva ha det såhär, vare sig att må så dåligt eller att vara utsatt för det våld och den misshandel du är idag - för det är misshandel din partner utsätter dig för.
"Jag är inte klok men jag är smart!"
Toktantens dagbok: www.raskva.wordpress.com
Det låter som att ni båda behöver söka hjälp.
Och vill inte han, så sök hjälp för din egen skull och känns det rätt så lämna honom direkt.
Igår gjorde jag ingenting och blev inte klar, så jag fortsätter idag!
![[Tismon]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska säga, för jag förstår din rädsla för ensamhet eftersom jag själv har den. Vi på internet kan alla säga åt dig att lämna honom men det är lättare sagt än gjort, särskilt när man lider av sådan grov separationsångest.
Vill bara säga att inga diagnoser i världen kan någonsin ursäkta våld. Att slå och slänga saker som han gör och hota dig, säga hemska saker till dig, inget av det kan skyllas på hans uppväxt. Det han gör mot dig är ett aktivt val.
Det kan visserligen vara svårt för någon som inte vet hur man reglerar sina känslor att reglera sina känslor men han är faktiskt vuxen nu. Han är inget barn. Han är förmögen att själv söka hjälp och försöka förbättra sig. Att han ens tillåter detta att hända är ett aktivt val. Älskar man någon på riktigt så utsätter man inte dem för fara, och han utsätter dig för fara. Denna personen älskar inte dig.
Du förtjänar bättre, så mycket bättre. Alla människor är värda respekt och riktig kärlek, inklusive dig. Jag hoppas att du vet det och tror på det.
Om du inte ser någon framtid utan denna personen så vill jag säga att den finns öven om du inte ser den. Det finns så många människor där ute som faktiskt kan tycka om dig och vilja umgås med dig för den du är utan att skada dig eller såra dig. Detta kanske är svårt för dig att se just nu. Men vad har du att förlora? Snälla, försök lämna honom och sök hjälp. Det kommer vara skitsvårt men du är så mycket mer värd än detta.
- Redigerat 2022-12-18 00:02 av [Tismon]
Lämna för din egen skull!
Tänker att om man har allt för stora problem med sig själv bör man nog inte ha en partner, utan försöka lösa sina problem först, och må bättre i sig själv… Annars är nog risken att man börjar ta ut sina problem på sin livskamrat i stället.
Jag har väntat på att få träffa en psykoterapeut sen det som hände i oktober då jag fick problem med panikångest efter det hela. Sen dess har min depression blivit bättre och bättre. Det började med att jag var rädd för att självmordstankarna skulle komma tillbaka, för att utvecklas till en vilja och önskan om att dö. Än så länge har jag inte börjat tänka över hur jag ska göra det eller aktivt försökt.
Jag ska få träffa psykoterapeuten på torsdag. Doktorn sa att jag skulle få prata med någon inom två veckor och det var i mitten av oktober. Så det var ju bara prat då jag väntat i över två månader på det.
Min sambo har börjat försöka arbeta med sin aggression och sina känslor. Han har bland annat gått en kurs vid habiliteringen som handlade om att kunna läsa av sina egna känslor. Jag skulle vilja påstå att det hjälpte och han upplevde det hela positivt med. Sen har han även varit på en kurs där han fick prata i grupp med andra om deras gemensamma problematik. Det var också via habiliteringen. Så han är ju inte ovillig till att försöka bättra sig, det är något han försöker göra. Så finns det förslag på vad annat jag kan föreslå att han kan göra för att arbeta med sin aggression så tar jag emot det.
Risken att bli misshandlad är inte ett bättre alternativ än risken att bli ensam. Dessutom finns det garanterat fler personer som passar dig och som du passar. Du har bara inte mött dem än.
Lämna honom snarast. Han får söka hjälp själv innan han passar att vara i ett förhållande med någon.
Jag rekommenderar att ni tillsammans går i terapi, var ni båda, ledda av utbildad pratar ut om det och han får hjälp att bli av med temperamentutbrott på ett bättre sätt.
Så han på riktigt får höra hur det påverkar dig, i en miljö var det inte går att fly undan det. Så det blir ett allvar.
Som vuxen kan man inte kasta saker omkring sig, slå i dörrar eller slänga ur sig elakheter när man blir arg eller frustrerad.
Hjälper inte parterapi och eventuell fortsättning var han får hjälp att hantera känslor moget, så kan du inte stanna. Man blir ensam när man lämnar en partner och alla åren bakom sig. Men det finns stödgrupper, sociala grupper, intresse grupper osv man kan söka upp för att hitta vänner om man inte har några.
Man är aldrig ensam om det man gått igenom. Fler ensamma känner likadant.
Och att vara ensam är inte så hemskt. Det går att ändra om man vill. Att vara i ett förhållande som man mår dåligt i är alltid sämre än det okända livet som singel. Det okända känns alltid mer skrämmande än det vi känner till. Det är inte det.
Starta ny diskussion