Hur vet man om man ska stanna eller gå?
Jag är tillsammans med min första pojkvän i vuxen ålder. Vi har varit tillsammans i lite mer än ett år och flyttade ihop efter bara två månader. I början kändes allt jättebra, men senaste tiden har jag börjat tvivla på vårt förhållande. Jag tror att det gick lite för fort och jag har insett att vi är väldigt olika och passar kanske inte så bra ihop.
Vi båda har heltidsjobb, men jag sköter allt i hemmet. Jag städar, lagar mat, tvättar osv. Jag har väl egentligen inget emot det, men grejen är att jag trivs med ordning och reda, och han är van att ha stökigt omkring sig och tycker inte att det spelar någon roll. Han plockar inte undan efter sig och det är saker överallt. Jag mår dåligt av att ha det så, men samtidigt vill jag inte behöva städa efter någon annan varje dag. Vi har pratat om detta flera gånger och han har lovat att bättra sig, men inget händer.
Vi bråkar allt oftare. Eller, han blir arg för saker som man i min värld inte borde bli arg för, och så får han det till att allt är mitt fel och han skäller på mig. Jag blir väldigt ledsen, vilket han vet om. När han lugnar sig ber han om ursäkt och vill att vi glömmer det. Jag har svårt att släppa dessa bråk och mår dåligt över sättet han behandlar mig ibland. Vi har svårt att förstå varandra.
Han säger ofta att han älskar mig, och jag säger såklart samma sak tillbaka, men jag vet inte om jag faktiskt gör det längre.
En del av mig ser det som en självklarhet att det är honom jag ska bilda familj och dela resten av livet med, men en annan del av mig vill lämna honom.
Det som gör det hela svårare är att vi nyligen flyttat till en stad där han inte känner någon annan än mig, och han har ingenstans att ta vägen om vi gör slut. Det känns fruktansvärt och jag känner mig skyldig att fortsätta kämpa.
Jag har väldigt dåligt självförtroende och är rädd att jag aldrig kommer träffa någon annan om jag lämnar honom. Och tänk om jag gör slut och sedan inser att han faktiskt var ''the one''?
Jag är inte lycklig som det är just nu.
Jag vet inte vad jag vill, eller vad som är rätt. Ska jag kämpa och hoppas att det blir bra, eller ska jag gå?
Jag behöver era åsikter och erfarenheter.
Mitt psykiska mående är inte på topp just nu, så snälla var inte för hårda.
Tack.
- Redigerat 2023-01-13 00:04 av ettatvåatrea
Ni måste kommunicera med varandra. Det är A och O i ett förhållande.
Han måste få veta på allvar att du har dessa tankar.
Sedan är det viktigt att kompromissa.
Försök att få till ett riktigt samtal till att börja med.
/Maria
Jag känner igen mig i din beskrivning från ett tidigare förhållande, jag gjorde misstaget och stannade kvar för jag var för osäker för att gå. Men i slutändan mådde jag bara ännu sämre för personen ändrade inte på sig trots löften, bråken blev fler och man blev bara mer less och olycklig.
Om du ska stanna eller gå är nåt du själv måste bestämma men du känner ju som du gör av en anledning. Du är inte lycklig, du mår dåligt i ditt förhållande och du känner att ni är för olika och då måste du fråga dig själv om du vill leva såhär eller om du bara är rädd för att ta fel beslut.
Men ditt välmående måste få komma först. Det är inte värt det att stå ut och må dåligt bara för att man är rädd för att bli ensam.
Du kan inte basera ett beslut om att stanna i förhållandet på att han inte känner någon eller har någonstans att bo. Han är vuxen och har valt att flytta dit.
Av det du skriver låter det som om du har rätt i att ni inte passar ihop och att det skulle kräva mycket för att ändra på det. Följ din magkänsla och berätta för honom att och varför det inte fungerar för dig. Säg att du inte kan ändra på honom och att han inte gör det själv och att du accepterar det och vill avsluta förhållandet.
Låt honom inte övertala dig att fortsätta genom att skuldbelägga dig eller göra sig själv till ett offer.
Herregud vad min sambo stimmade på mig. Hela tiden. Jag tror jag blev bättre med tiden. Toh nog några år och jag är fortfarande inte perfekt. Tre barn fick vi. :-)
#4: Stimmade?
#5: Är det sant? Är ordet 'stimma' lokalt runt Siljan?
är stimmade = stämde?
Stimma = bråka, härja
Det hörs tydligt på det du skriver att du inte mår bra.
Följ ditt hjärta, och som skrivet här ovan (#3). Låt inte det stoppa dig, det gå bara utöver dig i slutändan.
#6: För mig kan stimma vara olika saker. Dels, som du skriver, att bråka härja, vara livlig, och dels göra mestadels ofrivilliga rörelser med kroppen när man blir upphetsad eller engagerad. Många med autism skakar armarna och framför allt händerna när de ser eller upplever spännande saker. Det kan kallas ”att stimma”.
Den första betydelsen är inget som jag har hört sägas om en enstaka person. Det har vanligtvis varit en stimmig skolklass. Stim som i fiskar. En ensam fisk stimmar inte mycket. 🙂
Orden har säkert samma grund, men i det här sammanhanget tyckte jag det hade betydelse vilket du menade.
#10: Som alltid finns det tolkningar hos det som skrivs. "Stimma" är som sagt en person som högljutt har åsikter om någon och eller någras beteenden och och göromål. Man säger då "Hua vad hon/han stimmar!".
Det kan också vara en grupp ungdomar/barn som högljutt leker.
Har aldrig hört det ordet i en beskrivning rörande ofrivilliga rörelser. Möjligtvis om densamme högljutt gör sig hörd.
#11: Här är en beskrivning av den andra sorten.
Starta ny diskussion