Om man är två som delar hushåll, och den ena är sjuk eller har en massa fysiska åkommor som den lider av, är den andra egoistisk om den inte orkar lyssna på ältande hela dagarna?
Vad jag än säger så försvarar sig hen med saker som: "Är det konstigt att man klagar?" ,
"Men jag lider ju.." "Man kan väl inte säga så till någon som är sjuk!"
Jag försöker underlätta för hen så mycket som möjligt i vardagen, och jag lyssnar mycket på hen både vad gäller det fysiska och det praktiska och även positiva saker, men jag blir så trött i skallen när samma saker upprepas varje dag. Hen har alltid varit "tjatig" på så sätt att det inte räcker tex att man bestämmer en gång att man ska göra det eller det, utan man måste intyga det typ 5 gånger till. Hen berättar om samma saker som hen redan berättat vid 3 tidigare tillfällen och sånt där.

Jag skriver inte detta för att dissa eller snacka skit! Vi har en lång historia ihop och jag berättar bara hur hen brukar vara i vanliga fall, hur hen har varit i alla år vi känt varann. Jag skulle inte ha kontakt med hen om allt bara var negativt! Det handlar om en mycket nära vän som jag delat väldigt mycket med i många år, som är en underbar människa men har sina sidor som vi alla har.
Jag har förr om åren sagt att jag inte orkar prata jämt, hela hela tiden, om det som hen vill prata om, och att hen skulle behöva någon annan att prata med ibland, vem som helst. Det vill hen inte, varken med någon "hjärnskrynklare", jourlinje, kompis eller så. Hen är "en ensamvarg" som hen säger, men kan umgås och prata med folk och vara social. Hen är alltid tacksam för att jag finns, för allt jag gjort, vill aldrig förlora mig osv. Men har noll förståelse för att jag inte kan vara ett bollplank närhelst hen behöver. Jag ska liksom alltid vara förstående, visa sympati och säga sånt hen behöver höra. Jag är inte perfekt, jag har många fel och brister, egna problem, saker jag tänker på och mår dåligt över, och jag vet inte alltid vad jag ska svara.. ibland kan jag säga något som hen tycker är uppåt väggarna, jag borde ju fatta hur hen har det..!

Jag känner inte hur hen känner, hen har sagt att hen lider varenda sekund. Jag känner mig egoistisk som vill hålla på med mobilen tex;
en riktig vän borde vara "där" för sin vän och prata och bara lyssna, säger en del av mig! Men det är samtidigt så att hen är en sån som är expert på att framkalla skuldkänslor!
När jag var sjuk för flera år sedan, innan jag hamnade på sjukhus, då var situationen omvänd. Jag minns dock inte att jag krävde att prata hela tiden eller att hen skulle behöva lyssna på hur ont jag hade.. visst blir man otroligt negativ och egoistisk när man har ont och lider fysiskt, jotack. Då tyckte hen det var jobbigt att höra hur ont jag hade. Jag försökte då ta hänsyn till detta och vara tyst, trots att jag vred mig i smärta och hade kunnat vråla rakt ut.
Varje gång hen har det skit jobbigt med något så är jag dum om jag inte orkar lyssna och vara förstående. Om jag är trött eller mår dåligt så ryter jag ifrån och blir extremt otrevlig. För att jag inte orkar!
Är riktigt less på att vara den som hen hänger upp sitt liv på. Och hur mycket jag än har förklarat tidigare så har det inte blivit någon jätteskillnad.

Lite fakta:
Hen har en tid med läkare om en vecka.
Hen vill ha en egen lägenhet och att vi bor ihop är en tillfällig lösning.
Precis som jag, har hen svårt för att ta kontakter med myndigheter och vård och blir utmattad av det, samt missar viktiga tider ibland. Eftersom det är lika för mig så har jag förståelse för att hen inte orkar ringa hit ringa dit, söka hjälp där osv.