Låter omöjligt att svara på för någon annan, men här kommer några random tankar från en random snubbe på internet:

Du sätter fingret på vad som verkligen är viktigt för att trivas på jobbet: Dom man jobbar med och känsla av att det man gör har mening. I den ordningen. Det låter som du att du gick från ett ställe där du åtminstone hade det ena, till ett ställe du hoppades skulle ge det andra.

Att vara ny på ett jobb är ju alltid förvirrande och man får en känsla av att man inte är bra nog. Ge det tid.

Om det är dålig struktur, kan du vara någon som kan styra upp? Det är så klart läskigt när man är ny, men kan kanske också vara ett sätt att få mer kontroll. Och mer kontroll brukar betyda att jobbet blir både enklare och roligare.

Vad är det som säger att det tredje jobbet garanterat är bättre än detta?

Som sagt, helt random tankar från en random snubbe som omöjligt kan ge konkreta råda.

Däremot kan jag inte låta bli att bli en smula upprörd över att Röda korset av alla ställen har bonusar och mycket bättre betalt än övriga alternativ. Välgörenhetsorganisationer hade jag hoppats inte var ett ställe man väljer av ekonomiska skäl.

Hejsan !

Jag håller med Johan här.
Det är verkligen svårt att sätta sig in i andras situationer angående arbete och dess potential , personal , trygghet och delaktighet.

En fråga ? Va det så mycket som skilde på lönen eftersom du bytte jobbet eller var det arbetet i sig ? Kunde du inte prata / diskutera med chefen om du hade kunnat fått en eller fler dag utan administration.

Jobbet på Röda Korset , är det verkligen så stressigt som du berättar ? Jag är nyfiken , för här i Västerås som jag bor tycker jag absolut INTE att personalen stressar , men det är ju förstås ur min synvinkel som "kund" , samtidigt kan personalen slå sig ner tillsammans med mig och fika , prata bort en stund.

Sen en annan sak . Personalen här på Röda Korset är underbara allihop, så vänliga och goa , tillmötesgående på alla sätt och vis. Trycker inte ner någon som jag sett .

Jag tycker du ska ta en "funderare" på detta jobb på Röda Korset . Prata med chefen hur du känner . Det måste man väl kunna göra.

Lycka till och Jag Önsklar dig en mysig Söndag .
Kram // Soligajag1

#1: Skönt att bara få höra andras tanker om saken. Jag vet ju själv att det är jag som måste fundera över saken och se vad jag måste egentligen göra för att må bra.

Jag jobbar på ett mottagningscenter så jag är i kontakt med flera olika organisationer då jag tar hand om alla projekt i mottagningscentret. Det är VÄLDIGT många projekt, många bollar i luften och jag måste se till att jag inte tappar någon av dem. Jag tar även hand om alla frivilliga som vill komma och ordna aktiviteter etc. Jag har också 15 personer (ensamstående män och familjer) som jag vägleder, ordnar möten för och hjälper dem med språkkurser, fortbildning, psychosociala samtal etc. Jag måste även boka in olika tolkar och få det att passa in med deras schema och använda en hel del google translate. Förutom detta så måste jag skriva i deras filer om alla konversationer och göra diverse observationer och evualera alltihopa. Det här är en väldigt viktig del.

Jag står även i receptionen och assisterar människorna som kommer dit med diverse problem, och gör en hel del administrativt arbete där jag bokar tid åt dem till läkaren, hälsovården som vi har där på plats etc.

Förutom det här så har jag även en massa andra uppgifter, hygienkontroller, rumkontroller, noterar vem som inte är närvarande, för efter tre nätter i rad så skrivs de ut ur mottagningscentret så det är en viktigt uppgift att följa upp med varje dag (kom då ihåg att det är 500 människor som bor där) sen står jag i restaurangen och scannar de som kommer dit och äter, hjälper till att servera dem alla.

Det finns otroligt mera uppgifter men svårt att skriva ner alltihopa för det blir alltför mycket. För att ha den position jag har så måste man ha en masters utbildning. Med tanke på allt som måste göras, hur pass stort ansvar vi faktiskt har så känns det inte konstigt att man har en bra lön. Det är också ett farligt jobb dessutom, då det händer en massa saker där emellanåt, t.ex. att man kommer in i ett block och finner blod överallt för att det har varit ett slagsmål. Vi måste då hjälpa personen ifråga, boka taxi och skicka dem till sjukhuset och skriva en rapport. Det är inte ett jobb som många vill ha kan jag tro.

Röda korset är en otroligt stor organisation. Det finns en del som gör frivilligt arbete och det är en viktig del av organisationen, men det finns även många andra delar av Röda Korset där det skulle vara oresonligt om de inte fick ordentligt betalt med tanke på det ansvar de har. Om alla skulle få väldigt dåligt betalt så skulle inte många orka. Allihopa (förutom jag) på det här jobbet röker. En hade slutat och var rökfri i 5 år men började igen efter en stressful händelse på jobbet (en person dog i samband med ett slagsmål som bröt ut). De flesta är totalt slutkörda och utbrända. Lönen reflekterar inte rättvist allt vad vi måste göra känner jag. Det kunde faktiskt vara bättre betalt i slutändan. Folk som stannar kvar vill verkligen hjälpa människorna. Enbart pengarna håller inte kvar någon, inte ens mig då jag funderar på att sluta.

Bonusen som jag främst talar om är 13 månaden bonusen vilket typ alla organisationer och företag delar ut i Belgien. Liknande till christmas bonus som de har i Amerika har jag för mig. Det vara bara det amerikanska företaget som jag jobbade för som inte delade ut den bonusen. Sen får vi även semesterpengar vilket jag inte skulle få från det amerikanska företaget. Vi får även en liten summa pengar för att vi använder cykeln till jobbet (de flesta arbetsplatser har det här i Belgien, men ännu en gång, inte det amerikanska företaget) och sen får vi även måltidschecker (7euro per dag) vilket är en vanlig förmån i Belgien men igen inget som jag fick från det amerikanska företaget.

Jag kan sen säga att jag valde inte det här jobbet för pengarna. Pengarna var aldrig det viktiga, bara en bonus. Det som lockade mig var arbetstiderna och att det låg nära mitt hem, samt att jag skulle äntligen få kunna hjälpa människor.

Jag hoppas att du förstår lite bättre nu varför just det här jobbet är välbetalt, men sen igen vet jag faktiskt inte om det ändå är värt all stress och farliga situationer som kan uppstå. Kanske jobbet i sig inte är så välbetalt som jag tror det är, då jag har tidigare har knappt haft minimum lön.

#2: Det var ungefär 700 euro mera plus att jag behöver inte numera tanka varje vecka för 60 euro (mitt förrq jobb låg 60km ifrån där jag bor, så 120km per dag fick jag köra).

Jag valde jobbet för att jag skulle få jobba med människor, plus att det låg nära mitt hem och jag kan använda cykeln dit samt att arbetstiderna är ideala om man har familj. På mitt tidigare jobb var det från 8-17 och det tog över en timme att åka dit och tillbaka. Ibland hann jag inte ens se min son flera dagar i streck då han alltid gick och sova 18.00.

På mitt förra jobb var det ENBART administrativt jobb så fanns inget att diskutera. Jag satt framför en skärm från 8-17, och det tog väldigt mycket på ögonen. Hade jämt torra ögon och huvudvärk av själva jobbet.

Men jo, det här jobbet är stressigt. Vi är ca 30 personer med olika uppgifter, som har ansvar för 500 människor, barn och vuxna. Det är aldrig en lugn sekund där vi jobbar, vi har verkligen inte tid att sätta oss ner, dricka kaffe och bara prata för skojs skull. Då vi pratar med människorna som bor där, så är det för att veta mer om dem och deras liv, och något som sätts in i deras filer. Allt är jobbrelaterat. För utomstående så kanske inte det ser ens stressig ut, men oj hjälp det är det. Som jag nämnde tidigare, alla på mitt jobb röker och är väldigt stressad. Jag har hört kollegor som har varit så slutkörda att de har hotat med att sluta, att de orkar inte mera att ta så mycket skit som vi måste ta från alla. Många som har varit nära att säga upp sig och en hel del som faktiskt har sagt upp sig pga stressen.

Jag tror jag tänker ge det här jobbet några veckor till för att se om det blir bättre men jag är rädd för den här kommande veckan och har redan otroligt mycket ångest för imorgon. Jag vaknade inatt och hade så mycket ångest att jag kunde inte sova mer efter klockan 3.

Jag ska försöka få in mera struktur på jobbet, men inte lätt då de flesta är slutkörda och väldigt otrevliga. Det hjälper ju inte sen att det här sker på nederländska vilket inte ens är mitt andra språk men mitt fjärde språk. Det i sig är också en utmaning!

Jag hade ett jobb som stressade mig väldigt mycket (eller har haft flera sådana jobb)… Att sluta var en av de största lättnadena jag känt.

Men för din del måste jag vara ärlig och säga att det låter ganska ohållbart. Jag hade själv inte velat ha det så.

Jisses vilket jobb , ok , förstår .
Det är inte rimligt att EN människa ska utföra alla dessa uppgifter.

Jag skulle prata med chefen om att fler personer måste hjälpa till.

Annars skulle jag sluta .
Skulle inte kunna ha så många olika arbets uppgifter .
Klart man blir stressad .

Lycka till! 😊🥰

Ja, att göra många saker är galet mycket mer stressande att jobba hårt.

Och när man har kul kan man ju nästan jobba hur mycket som helst utan att det känns stressigt. Nästan så det ger mer energi än det tar.

Åtminstone är jag så.

Jag tror du vinner på att sätta dig med chefen och berätta hur du känner och säga vad du behöver för att det ska bli bra.

#9: Det hade jag redan gjort för ett par veckor sedan utan någon förbättring. Istället har saker och ting enbart blivit värre. Jag sa att jag skulle ge det tid men det blev för mycket för mig till slut. Jag har även pratat med min närmsta kollega ett flertal gånger men jag når inte fram till henne. Hon fortsätter att dumpa otaliga uppgifter på mig som jag har ingen aning om vad jag ska göra med.

Imorgon är jag ensam och ska ha morgonpasset för första gången som har att göra med skoldelen och jag har absolut INGEN idé vad jag faktiskt ska göra. Ingen kan hjälpa mig och jag måste bara fundera ut hur jag ska få det att gå ihop. Jag försökte snacka med olika kollegor på jobbet som bara sa att jag fick klura ut allt själv, som om de vill att jag ska misslyckas.

Jag har sagt upp mig nu men måste ännu jobba den här veckan och följande vecka. Skulle helst vilja sjukskriva mig för jag är redan totalt slutkörd av den otrevliga stämningen på jobbet. Jag har inget annat jobb som väntar på mig efter det här så det är ju en aningen skrämmande, men jag vet att jag inte kunde fortsätta på det där jobbet mycket längre. Jag exploderar för minsta lilla grej här hemma för jag är jämt spänd och stressad, inte särskilt rättvist mot andra.

Jag känner mig dock SÅ lättad av att ha sagt upp mig, trots att jag vet att jag aldrig mer kommer att få ett jobb där jag får så pass bra betalt. Men ärligt talat, så är den där lönen inte värt allt skit som jag har fått ta.

Men… en annan grej som lite stör mig nu är att folk kommer att vara så besvikna på mig, för de var så stolta över att jag hade fått det här jobbet. Funderar på att bara stänga ner alla sociala medier en tid och hålla mig undan från sådant.

Det är en mäktigt skön känsla att säga upp sig när man inte trivs. Så befriande.

Hoppas du hittar något med bättre kultur.

#10: Jag tror du gjorde rätt val i vilket fall…😊

#10: Jag var i en liknande situation och jag sjukskrev mig (på grund av utmattning och depression, orsakade av arbetet). Det hade inte gått att gå tillbaka dit. Jag tycker att du ska överväga detsamma, annars kanske du går in i väggen och det är inte värt det.
Och om folk blir besvikna så berätta sanningen om hur det var för dig på jobbet. Trots allt har du visat att du är så duktig och kompetent att du kan landa ett så fint jobb, och det ger gott hopp om framtiden. Det var också starkt av dig att sluta! Jag hoppas att nästa jobb är allt du önskar och mer därtill. Lycka till 💐

Jag tror Soliga Jag pratar om en Mötesplats (det som förut hette Kupan). Så gott som alla jobbar där frivilligt (gratis) och det arbetet är inte speciellt stressigt, meningen är att man skall finnas där för människor. Många Rödakorskretsar har också aktiviteter som besöksverksamhet, läxhjälp, anhörigstöd etc och allt detta sköts av frivilliga krafter. Det finns ett huvudkontor i varje land och det finns också nationella hjälpverksamheter av olika slag med anställda och där är ett helt annat arbetssätt och ett helt annat tempo.
Jag har jobbat som frivillig på Röda Korset i många år både i en styrelse och på en mötesplats, och jag upplevde att de på huvudkontoret (som hade lön) hade en lite tråkig attityd och upplevde sig som lite "förmer" än de som jobbade gratis. Jag upplever det också tyvärr som en rätt stelbent och trög organisation där man har svårt att vara flexibel och generös mor andra. Efter att ha försökt påtala misstänkta missförhållanden, och bara mötts av olika hänvisningar hit och dit och grumliga undanflykter gav jag upp mitt engagemang, och samma gjorde flera med mig.
Så trist om det skall genomsyra hela den internationella organisationen. Tyvärr är det väl inget ovanligt med stora organisationer. De som jobbar ute i fält gör ofta stora insatser, men mycket styrs ju från "högre ort".
Röda Korset tillhör de organisationer som fått mycket kritik för att vara osynliga i kriget i Ukraina och jag är inte förvånad.
Du gjorde nog rätt som sade upp dig, man skall följa sitt hjärta. Du kan göra skillnad i din vardag ändå, ibland bara genom ett leende eller ett vänligt ord till någon.

#10: Du skriver att du aldrig kommer få en lika bra lön igen. Men dels så spelar lönen ingen roll om du ändå måste vara sjukskriven för att du går i väggen, dels så vet du faktiskt inte vad som väntar dig i framtiden. Du tror kanske inte du kommer få möjlighet till en sån lön igen, men man vet ju verkligen inte.

Att andra blir besvikna är deras problem och får stå för dem. Du gjorde ju en fantastisk grej som provade något som du verkligen ville göra om och som visade sig inte vara rätt. Vem är det som har rätt att bestämma vilket jobb som är mest värt? Och varför skulle ett jobb vara "bättre" om du mår sämre mentalt av det? Oavsett vilken lön, position eller titel du har på ett jobb är det totalt värdelöst om du inte trivs och mår bra.

Men om du inte har blivit uppländska om vad du ska göra på passet med skoldelen så hade jag själv gjort något roligt på passet. Du har redan sagt upp dig, inte fått lära dig och mötts med till synes stor nonchalans av alla och borde inte kämpa med jobbippgifter du inte har chans att göra som "man ska". Att inte göra något alls och förklara att du inte kunde göra något eftersom inga instruktioner gavs eller fanns att tillgå. Det ligger ju helt på dom.

Att de i din närhet skulle bli besvikna tvivlar jag på. Att stanna på ett jobb man känner sig utstött på och får uppleva hur din önskan om vad du skulle behöva för att kunna göra ett så bra jobb som möjligt , vistas bort och ger mer av det du förklarat gör det svårt, det klarar ingen. Hur bra jobbet än är på papper. Det kommer de som var glada och stolta när du fick jobbet förstå. Du brukar väl inte säga upp dig titt som tätt från olika jobb och förklara det med sånt här, så de runt dig förstår nog att det varit riktigt illa när du sagt upp dig från jobbet du var så glad att börja på, den bra lönen och det faktum att du inte har ett annat jobb just nu.

Jobb hittar man till slut. Men att bli psykiskt sjuk och vara förälder dessutom, det är svårare att lösa än nytt jobb. Jag hade också sagt upp mig. Och inte gjort uppgifter man inte gett mig ordentlig introduktion till trots att jag försökt få hjälp av flera kollegor.

Du hittar bättre jobb snart. Mk dre lön troligtvis, men normala kollegor var de flesta är snälla och du inte känner ångest före passen.

#16: Skolpasset handlar inte om att ha roligt utan det handlade om att se till att barn utan föräldrar vaknar upp i tid för att gå till skolan, sen följa med på bussen (visste inte alls om detta utan fick fråga busschauffören hur det brukade gå till), kryssa i de barn som kommer med, följa dem till skolan (tre olika skolor) och sen åka tillbaka och ge listan till receptionen. Sen fick jag vänta på en annan lista och gå och kolla upp var de andra barnen höll hus och varför de inte hade åkt till skolan. Om de var sjuka så var jag tvungen att uppmana dem eller deras föräldrar att ta dem till receptionen för att anmäla det och gå till sjuksystern. Efter det här var det en massa administrativa uppgifter i relation till frånvaro (ca 35 barn som inte åkte till skolan och man måste gå in i en databas och fylla i uppgifter) etc etc. Det var en massa andra tilläggsuppgifter som jag fick ta reda på genom att fråga ca 10-tal kollegor innan jag fick veta inloggningsuppgifter och hur man skulle navigera på websidan osv.

Jag kunde inte bara låta bli att göra saker och ting och låta det gå ut över oskyldiga människor. Det ligger helt enkelt inte i min natur. Jag gör det jag kan och försöker att inte drunkna.

Min familj och vänner var besvikna över att jag hade sagt upp mig och tyckte att jag var oansvarig som inte väntade på att ha skaffat ett nytt jobb först (speciellt då jag är förälder). Min man var inte heller glad och han är väldigt besviken på mig och tyckte att jag kunde ha väntat. Jag har aldrig tidigare sagt upp mig utan att ha en plan B. Då jag har sagt upp mig tidigare så har jag alltid haft ett jobb som väntat på mig och det hade jag inte den här gången.

Jag tänker dock inte bara ta första bästa jobb som dyker upp utan den här gången kommer jag att vara lite mer kräsen. Jag känner dock mig lite utbränd och har inte ens orkat leta efter något nytt jobb nu. Jag känner mig lite traumatiserad från förra jobbet….

#17: om man tycker man borde hitta ett annat jobb först har man nog aldrig själv upplevt hur dåligt man kan må av ett allt för stressande och krävande jobb. I vanliga fall hade det ju varit bra… Men i ditt fall känns det som det var en omöjlighet, som jag läste dina inlägg

#17 Vilken mardröm. Särskilt när det gäller att man vet att andra drabbas om man inte gör sina "åtagande"

#17: ja det var ju inte alls vad ag såg framför mig 😅 tänkte roliga timmen istället för matte och språk.

Känns befängt att det är på röda korset av alla ställen som det verkar jobba personer som inte bryr sig om välgörenheten och människan utan gör så de som får hjälp under skolpaszet blir drabbade när dom vägrar hjälpa dig.

Förstår att du inte skiter i det. Men ja jag har svårt att förstå hur du kunde ha sån otur på det som faktiskt borde vara kollegor som tillsammans oljar maskineriet och kikar in hos varandra för problemlösningar eller en bulle.

#17: dina anhöriga kommer över det.
Du vet själv att du riskerade din mentala hälsa. Och vi är alla olika känsliga mot andras energier.

Jag är på din sida. Kan känna ångesten när du mötte kyla och ensamhet istället för motsatsen och kontrasten till förra jobbet med de som du trivdes så med. Och att försöka göra jobb man inte förstår och känna Siv övergiven stressad får min hjärna att bli tom. Jag blir så värdelös som jag känner mig när berget som ska bestiigas kräver struktur som jag inte får fören hag börjar klättra.

Dom anhöriga kan skatta sig lyckliga som aldrig själva varit i den situationen.

Jag är en person som aldrig gör något utan en plan A eller en plan B men jag blev så illa behandlad av kollegor och chef på en arbetsplats att jag efter knappt 6 veckor sa upp mig där och då.

Så jag förstår dig, det är bedrövligt när det händer men om man inte förstår dig så har man aldrig behövt bita igenom det omöjliga. Var rädd om dig ❤️

Tack för alla svar. Just nu känns det som om det faktiskt var en otroligt dum ide att säga upp mig förrän jag hade skaffat nytt jobb. Relationsproblem och problem med självförtroendet har uppstått. Om jag bara kunde gå tillbaka i tiden och gjort saker och ting annorlunda.

Jag tänker aldrig göra samma misstag igen oberoende hur dåligt jobbet är. Jag har åtminstone lärt mig en läxa för jag mår nu sämre än vad jag någonsin har gjort tidigare. Trodde inte att det kunde bli värre men oj hur fel man kan ha.

#23:

😕 men du kanske har ganska lätt att få ett nytt jobb? Du verkar ju "ha huvudet på rätt plats", om man säger så.

#24: Det är inte bara att få ett nytt jobb utan ett jobb som går ihop med familjelivet. Det finns jobb som jag skulle kunna få hur lätt som helst. Jag har en arbetsintervju på torsdag och jag är ganska säker på att jag kan få det men det skulle vara svårt för vår familj. Arbetstiderna är helt enkelt förfärliga. Det är från 7-8.30 och sen är det paus tills jag måste på jobb igen från 15.30 - 20.00. Jag skulle i princip aldrig få se mina barn under veckan med sådana arbetstider.

Så visst kan jag få jobb väldigt lätt men det är inte sådana jobb som skulle vara bra för mig eller våra barn. Det skulle också vara svårt för min man att fungera som ensamstående. Han skulle behöva föra och hämta barnen från skolan och de skulle behöva gå på eftis till 18 tiden om kvällarna. Det är inte särskilt idealt.

Jag fortsätter att söka jobb men det är inte så lätt att hitta något med bra arbetstider tyvärr. Det är en av sakerna som stör mig jättemycket här i Belgien. Arbetstiderna är så förfärliga för de flesta jobb som jag är faktiskt intresserade utav.

#25: Förstår.

#25: oj, vilka märkliga arbetstider!

#27: Det är sådana arbetstider om man vill jobba med barn men inte som lärare då.

#28: jasså fritids typ?

#29: Ja som ett exempel. Jag va idag på arbetsintervju och blev erbjuden jobbet efter 10 minuter. Det är då ett morris-eftis jobb. Jag visste att jag skulle få det men jag var inte beredd på att få höra det direkt på plats. Jag måste nu besluta mig så snabbt som möjligt om jag borde ta det eller ej. Jag skulle börja nästa vecka.

#30: Hur gick det, tog du jobbet, om man får fråga?

#31: Jag tog jobbet men håller på att aktivt söka efter annat. Jag har tre intervjuer den här månaden ännu som jag ska gå på och det kan bli flera då jag har skickat in tio ansökningar per vecka i en månads tid nu. Får se hur det går!

#32: lycka till iallafall. 🙂

#32: ja, lycka till 😊