Har du frågat honom om varför han blir sur på allt och hatar allt du gör?
Han kanske inte tänker på att det är så han beter sej.

Prata med honom och se vad du får för gensvar. Blir inte det bra tycker jag du ska avsluta ert förhållande.
När han blir sur över att du ska gå på toan….liksom….

Det där lät ju inte så bra. Finns det något positivt med ert förhållande?
Om du försöker vara neutral och läsa ditt inlägg som om det var någon annan som skrivit det - hur hade du tänkt då?

Med andra ord, baserat på det du skrivit i #0 så är det nog dags att släppa taget och gå vidare.

avsluta om du mår dåligt av det. så ska en partne inte bete sig

Ett sätt att bryta ner en annan människa är att ta bort allt de gillar deras vänner, deras hobbies, deras djur, deras jobb etc. Det är en slags misshandel som kan utvecklas till något värre. Så din killes agerande är en stark varning och varför ska du behöva ändra allt i ditt liv för att passa honom detta är inte kärlek bara så att du vet det. Älskar man någon så är man beredd acceptera allt i deras liv även eventuella husdjur.

Kan bara hålla med vad som skrivits.
Detta är en stooor varningssignal.
Lämna medan du fortfarande har ditt självförtroende i behåll.

#1 Det har jag och han har fått för sig att jag inte försöker få det att funka, han anser att jag väljer allt annat före han. vilket jag på ett sätt gör men ändå inte, det är liksom ansvar, och ja jag sätter ansvar först, är väldigt ansvarsfull.

Till resterande, jag vet att det ser illa ut, därav att jag skrivit här, för att jag inte vet hur jag ska göra, i grund och botten är han allt man kan önska sig, han förstår mina behov iom att jag är Autistisk (högfungerande) och för mitt förflutna, så tillit finns inte till mänskligheten.
Det jag tänker är att han kanske är överväldigad över sitt nya jobb osv och att det är därför han förändrat, därav att jag funderar om det finns nån möjlighet att det nånsin blir som det var igen.

#6: Fast han förstår ju faktiskt inte dina behov när han beter sig såhär?
Har han också autism eller liknande funktionsstörning som gör att ni får ännu svårare att tolka och kommunicera med varandra?
Jag skulle ha oerhört svårt att vara tillsammans med en person som inte förstår och respekterar hur viktiga mina hundar är för mig. Visst, jag behöver inte ägna mig åt dem hela dagarna när vi ses men de ska åtminstone få komma ut på en ordentlig rastning.
Jag vet inte om "din familj" syftar på föräldrar och syskon eller om du har barn?
Ärligt talat tyckte jag att det var lite knepigt när mitt ex ibland prioriterade mig framför sin dotter, barnen borde liksom ha "förtur". Det beror förstås på vad det gäller men rent ge.

#6: Även om allting skulle bli som det var innan (om det nu visar sig att det skulle vara att han "bara" är överväldigad av det nya jobbet och därför agerar han som han gör) så ser jag två stora problem med det hela.

Det första är naturligtvis att när han blir överväldigad så blir han elak, hatisk, kontrollerande, otrevlig och visar upp en massa andra obehagliga sidor som du inte sett innan. Det är inte ett bra tecken. När livet är svårt och överväldigande är det svårare att hålla masken uppe och såna här sidor lyser lättare igenom. Att han tar ut sitt dåliga mående på andra (i det här fallet dig) är inte okej någonstans.

Det andra är att du nu har svart på vitt hur han med största sannolikhet kommer att agera nästa gång han känner sig överväldigad och livet känns svårt, motigt och jobbigt. Även om allt skulle lösa sig nu, om han skulle komma på rätt köl igen och bli samma vanliga kille som du kände innan, så betyder det inte att det är över. Vad händer nästa gång som livet är jobbigt för honom? Ska du behöva stå ut med det här varenda gång han har det motigt? Absolut inte, det är inte heller okej någonstans.

Det enda jag kan komma på är att försöka ha ett allvarligt samtal med honom i lugn och ro. Förklara hur du känner, förklara vad han faktiskt gör mot dig, hur det får dig att känna och må och att du inte är okej med det. Det kan vara ögonöppnaren han behöver för att inse vad han håller på med och faktiskt söka hjälp för sitt mående och sitt beteende.

Men om han inte vill lyssna, om han slår dövörat till, avfärdar det du säger, påstår att du överdriver eller försöker vända det till att allt är ditt fel och drar på sig offerkofta, då finns det inget hopp. Du kan inte hjälpa någon som inte vill ha hjälp om det är det nya jobbet som ställer till det.

Om det är så att det här är en sida av honom som han lyckats dölja under era år tillsammans genom att ni har ett distansförhållande och inte umgås så ofta som man gör om man bor nära varandra, då bör du avsluta den här relationen och ta rejält avstånd till honom för din egen säkerhets skull. Det kan mycket väl vara så att han låter masken falla nu för att ni varit tillsammans så pass länge och du är så pass investerad i relationen, med tanke på dina tidigare erfarenheter som du skriver och som jag antar att han känner till.

Det låter som om det är dags att ompröva det där förhållandet. Det är inte vad du gick in i.

Detta är något av det sjukaste jag läst, och sorgligaste. Och mest obegripliga.

Att du väljer att inte gå promenad med hundarna när du är med honom ch accepterar att hundarna hatas öppet är illa.

Han hatar hundarna du säger att du älskar, men du gör ändring för hundarna för att den som hatar dom blir arg. Hundarna är större del av ditt liv än han och borde ha fått dig att lämna honom när det blev tydligt att han fullständigt skiter I deras behov och i att du älskar dom. Dom borde vara din prioritering.

Har du ändrat dina toavanor när han blir irriterad på det? Håller du dig om du blir nödig när ni umgås för att undvika dass?

Du borde ja gått i taket och talat om att han är helt sjuk.
Jag har aldrig hört talas om att någon har blivit irriterad för att tid läggs på dass när man är med flickvän. Det är galenskap, som du låter fortgå.

Du måste begripa att du inte älskar det han visat att han är, du älskar det du trodde han var. Du måste lämna galningen och sedan skaffa självkänsla och mogna lite så du står upp för dig själv och dina hundar och aldrig accepterar sådan respektlös behandling.

Det finns INGA ursäkter för hans beteende. Ingen stress eller dåligt mående ursäktar sånt här vansinne. Han är ett omoget drägg som skiter I dig, han är allt som är viktigt. Därför hatar han din familj och vänner och hundarna, och säger det gärna. Det finns ingen Räddning här. Även om han bönar och ber när du lämnar och han säger hur han älskar sig och allt annat man vill vara av sin partner, så vet du att en som så här fullkomligt struntar i allt du känner och älskar och ser att han är viktigare än skitnöden och sprängfylld blåsa, då saknar grundrespekten som krävs och kärlek är inte en möjlighet även om han säger det.

Lämna och se att det inte är kärlek han känner och att det är idioti att du accepterat så sjuka saker. En partner ska lyfta en och få en att må bra. Vilja ha relation med ens familj och vänner och tänka på ens behov, för när man älskar någon vill man att dom mår bra och vid problem diskuterar man och gör anpassningar åt båda hållen så båda ger och tar, och är engagerade i en framtid ihop.

Lägg all kärlek du har på hundarna som vi bara får ha kort tid av livet, och ta plats i livet. Ta, och ge. Kräv respekt.

Säg åt denna galningen att du har insett att han tar för mycket tid från ditt äkta liv så du väljer dom som betyder något för dig och kommer inte träffa honom.
Ge honom gärna en lapp med information om psykiatrin och psykakuten.

Ta bort nr, hans olika sociala medier osv och blockera alla så han inte kan nå dig. Ta helt avstånd. Tid kommer göra bilden klarare för dig.

Jag håller med #10..

Hur kan du säga att han förstår dina behov när han ogillar allt som är viktigt för dig utom just tiden med honom? Ni ses ändå en gång i veckan, har själv ett distansförhållande där vi sågs ca en helg i månaden första året. Där har det ändå varit så att de få gånger jag träffar kompisar eller familjen så är han med precis som min katt. Katten älskar han nästan mer än mig tror jag ibland (skämt åsido) och vi är typ alltid hos mig just pga katten. Dock så har han sina föräldrar och syskon i samma stad jag bor i så har varit att vi åkt förbi någon av dem också när han varit här.

Förstår att han vill ha tid med dig när ni ses men varför kan han inte följa med på hundpromenaden eller umgås med din familj? Han ska ju vara en del av familjen.

Tycker inte förhållandet låter sunt alls, speciellt inte när du faktiskt tagit upp det med honom och han ändå bara verkar bli värre. Lider med dig.

#0: "stöttande och superbra"? Det vet jag inte just.
Låter som rena narcissisten, att döma av vad du har skrivit här och i resten av tråden.