Mänsklig kontakt är viktigt, mer än många kanske tror
Tekonologi visst det är bra men ibland går det till överdrift

Glad att våra bilverkstäder inte har så modernt :P Här får man prata och träffa folk när man hämtar och lämnar bil ;)

Sedan, jag är HSP och då behöver jag egentid utan andra, för att återhämta mig.

Tyvärr ser det ut så här nu för tiden och det är både på ont och gott. Fördelen är att exempelvis kunna boka biljetter vart man än befinner sig och så mycket annat man kan sköta själv och instämmer helt med dig den mänskliga kontakten den får vi inte förlora för den är så oerhört viktig för oss alla.

Det här med "tittar på mobiler" i kollektivtrafiken får mig alltid att skratta lite. Jag har precis fyllt 47. Åkt kollektivt från jag började skolan tills nu. Jag kan ärligt talat inte komma på en enda tids-epok där folk inte mest satt och var i sin egen värld när man pendlade.

Säga Hej till busschauffören gör jag fortfarande, trots att jag betalar med Apple Pay istället för att visa upp ett busskort, eller få en remsa stämplad.

Folk har läst sin bok, lyssnat på butik i sin kassett-walkman, läst någon gratis-tidning som Metro eller City, kollat på mobiler.

När under dessa år har det varit mer uppskattat än störande att någon helt okänt person börjat småprata när man sitter på tunnelbanan?

När har man någonsin haft någon annan relation med en tågförare än "Se upp för dörrarna"?

Jag fattar inte vad folk upplever är så annorlunda mot dom senaste 40 åren av kollektivtrafik?

#3 Där har vi nog inte samma upplevelse/erfarenhet.

Här i Göteborg så upplevde jag förr att på spårvagnen pratade man med varandra 😉 Så många roliga människor jag träffat på just spårvagnar och så många goa skratt.

Det saknar jag lite numera och det kanske var något lokalt, jag vet inte.

Tidens melodi, man kan helt undvika att prata eller ha fysisk kontakt med andra människor.

#4: Vad är det som hindrar dig att ha det nu? Om folk tidigare satt med hörlurar och walkman, eller en tidning, men du kunde småprata, men nu har ersatt walkman och tidning med mobil, varför kan du inte ändå prata?

Eller kan det vara så att det inte alls har med mobiler att göra, utan snarare att folk är mer tveksamma över att prata med främlingar generellt?

Typ, en allmän kultur av att tro att andra människor är farligare nu än man trodde för 30 år sedan?

#6 Jag kan inte minnas att så många satt med hörlurar förr. Har någon lurar så vill man ju inte avbryta.

Sitter någon med mobilen så känner jag mer att jag avbryter något än om någon skulle läsa en tidning.

Jag tror inte folk är farligare men jag är rädd för att tränga mig på.

#7: Jag ser inte riktigt någon skillnad på en tidning eller mobil. Båda känns mer som ett tidsfördriv än något extremt viktigt.

Men hörlurar tycker jag också är mer en signal om "håll dig borta".

Det här är ju förstås helt omöjligt utan en tidsmaskin, men det vore spännande med en undersökning som frågade typ:

• Vill du initiera småprat med andra i kollektivtrafiken?
• Vad hindrar dig från att göra det?
• Tycker du att andra verkar uppskatta att du börjar småprata med dom?
• Uppskattar du att andra börjar småprata med dig i kollektivtrafik?
• Varför? Varför inte

Och att man kunde ställa samma frågor till 1000 personer under 1960, 1970, 1980, 1990, 2000, 2010 och 2020-talen.

Då borde man fått med ganska många olika faktorer som ökad rädsla för främlingar, vad man använder som tidsfördriv, olika teknik-trender, etc.

#8 Ja det hade varit spännande.

Kanske är det skillnad om man bor i glesbygd eller stad också.

#9: Så är det säkert. Jag har dock bott i liten by med några hundra boende, till centralt i Stockholm, till en bit utanför Stockholm. Tycker inte riktigt jag märkt någon skillnad.

Däremot tänker jag på att när jag är ute och går, så ökar chansen att man hejar på dom man möter ju mindre väg det är. Så typ en smal grusväg eller stig hejar man nästan alltid (iaf jag), medan på en gångbana i ett samhälle eller stad gör man det nästan aldrig (inte jag iaf).

Skillnaden mot ”förr, gissar jag, är att morgondagens (som delvis redan är här) teknik kommer att underlätta för de som ogillar mänsklig kontakt. Dvs att träffa, prata och interagera fysiskt med andra människor.

Skillnad mellan ”stad och landet”, det anser jag att det är. Vilket förvisso inte är så underligt. Där handlar det mer om antalet individer man stöter på under vardagen.
Går jag på någon större gata i Stockholm så blir det inte aktuellt att heja på alla jag går förbi. Skillnad då mot t ex ”mitt” lokala biblioteket som besöks av några få, då och då.
Absolut hejas det mer frekvent där.
Precis som i lokala livsmedelsbutiken, en klar skillnad.

#10 Jag brukar roa mig med att heja på folk vid våra smågångar här hemma mellan husen och gångvägar i naturområdet bredvid.
En del hejar glatt tillbaka medan andra ser genuint förvånade ut.

#12 Skulle tro att det beror till stor del på individuell inställning/attityd.

#11: Fast det handlar ju inte om att gilla eller ogilla mänsklig kontakt, som om ett "hej här är min bilnyckel, när är bilen klar?" skulle vara likvärdigt med en lunch med en barndomsvän man inte sett på 25 år.

Det handlar ju om vad man får ut av den där kontakten.

Om jag får välja mellan att växla några få ord med en bilmekaniker som tar emot min nyckel och som jag oftast behöver stå och vänta på i 10 minuter, och att ha en kontaktlös bil- och nyckelinlämning som går på 30 sekunder, skulle jag värdesätta det senare varje gång.

Det kanske dessutom ökar chansen att jag har tid att ringa någon jag vill ha ett samtal med.

Beroende på sammanhang och situation så kan man gott kosta på sig ett ”hej”. Enligt min mening.

#15: Ja, och det gör jag varje gång jag betalar i en kassa, kliver på bussen, passerar byggnadens reception, möter någon på småvägarna. Även när jag betalar i självutveckningen på Ica säger jag hej till personalen som står där redo att hjälpa till eller kontrollera ens köp.

Det betyder dock inte att jag vill prata om vad busschauffören gjorde i helgen.

#14 ”Fast det handlar ju inte om att gilla eller ogilla mänsklig kontakt…”

För den som föredrar ”icke-kontakt” betyder det (ny teknik) säkerligen en hel del.

#16 Som sagt: ”Beroende på sammanhang och situation”.
Det är ingen som kommer att tvinga någon att interagera fysiskt med någon, det är och förblir valfritt.
Vi är alla olika, även när det gäller social kontakt irl.

Jag tycker det är skönt att inte behöva ha så mycket kontakt med främlingar. 😅 Och då tycker ändå min kille att jag känner alla på min ort eftersom det så ofta är folk som hälsar på mig när vi är ute och går. Vissa känner jag igen då de också bott där länge, någon kanske jag haft en konversation med för några år sedan och många är barn som gillar mig för min klädstil och hörlurarna med kattöron jag alltid har på mig när jag går själv någonstans. Många vet jag inte alls vilka de är för jag har dåligt ansiktsminne.

Men det är som de säger. "Alla känner apan, men apan känner ingen." 🤷‍♀️😂 Om någon börjar prata med mig så har jag inga större problem att föra ett samtal med dem men helst vill jag få vara ifred då jag dels är introvert och dels har social ångest.

Jag är en riktig tjötröv🙄

#17: Jag föredrar teknik och kontaktlöst. Men tycker också om att använda tekniken för att ha mer kontakt med riktiga människor jag bryr mig om.

Det hade gett mig mycket mer att få lämna in bilen snabbt, men sedan kunna messa med Niklas under tiden jag åkte tåget tillbaka, än att småprata med personen som tog emot nyckeln.

Diskussionen är i mina ögon inte "mänsklig kontakt" vs "inte mänsklig kontakt". Diskussionen handlar om man gillar "småprat med främlingar". Man kan ha hur mycket mänsklig kontakt som helst, utan att gilla ytligt småprat.

Av samma anledning gör det mig galen att klumpa ihop allt användande av mobil/skärmar som en sak. Det är ju en otrolig skillnad vad man gör med den. Det kan vara kontakt med människor, jobb, utbildning, läsa faktalitteratur, läsa skönlitteratur, lyssna på böcker, spela mer eller mindre meningsfulla spel till att se helt meningslösa videos som får en att tappa tron på mänskligheten. Men det är fortfarande samma fysiska enhet som jag använder för att göra allt det där, oavsett hur värdefullt det kändes dagen efter.

#18: Hög igenkänning!

#19: Samma här jag är en riktig tjötröv 😂

#19 👍🏼😀

#22 Gött att höra 👍🏼😀

#20 Jag vet var du står, Johan, och det är inget problem för mig eftersom vi vare sig känner varandra eller har någon som helst kontakt av betydelse. Kommer heller inte ha.

Går vi dock tillbaka till signatur Niklas ämne så läser jag det som att…ja, vadå?

Citat: ”Samtidigt är det viktigt att inte glömma att vi behöver mänsklig kontakt. Får vi det inte i vardagen måste vi se till att få det på annat sätt. Glöm inte det.”

#20: Känner som du. Jag hatar småprat. Jag vill ha meningsfulla djupa konversationer och det har jag inte med vem som helst liksom. Plus att social kontakt irl, även när det är bra sådan tar på mina inre batterier. Konversationer online kan man ju svara på när man orkar om det är nåt som tar energi. Lite svårare att irl bara gå iväg utan att säga nåt när någon sagt nåt och så kommer man tillbaka några timmar senare eller dagen efter och svarar varpå den andra ser ut som ett fån och inte fattar vad man håller på med. 😂

#26 Jag tycker mycket om djupa meningsfulla konversationer men jag tycker även om småprat.

Jag tycker inte att det är antingen eller…

Jag tycker det här är jättespännande! Inte för att jag älskar att allt är digitalt, jag är också en tjötröv som gillar människor. Däremot jobbar jag, bland annat, med utveckling och analys av det digitala mötet. Vad är "lagom" och när behöver vi se över mötet. Vad är ett bra, förtroendeskapande möte och vad är ett möte som raserar ett förtroende. Man har ett större förtroende för någon som man också har någon form av relation till. Du är mindre benägen att lämna exempelvis en affärsrelation om du har personlig kontakt med säljaren än om det är en digital tjänst. Däremot vet man att människor gärna vill ha möjlighet att mötas på många olika vis. En nackdel med digitaliseringen är att de som redan är marginaliserade i fråga om mänskliga kontakter blir ännu mer utanför och därför också sårbara. Vi såg också under covid, när alla jobbade hemma, all risken för missförstånd ökade, den kollegiala gemenskapen minskade och man tappade förtroende både för ledning och kollegor. Jag tror att en balans är bra. Smarta digitala lösningar som förenklar vardagen, och tillgängliga kontaktbägar till riktiga människor när det behövs. Prata med främlingar på tågen har jag aldrig gjort, men jag tycker om att prata lite med mekanikern, hälsa på busschauffören, snacka med taxichauffören och liknande.

#28: Det där är faktiskt ett bra exempel. Jag har jobbat hemifrån i typ 10 år. Fick ofta frågan redan innan pandemin om det inte blev ensamt.

Nej, jag tyckte inte det. Det var mycket lättare att antingen sätta mig på ett ställe där det fanns människor, eller höra av sig till någon och ta en lunch när jag hade behov av det, än det var att få lugn och ro för fokuserat arbete på ett kontor.

Jobbar jag hemma kan jag få båda. På kontor är chansen liten att jag får djupt fokus.

Nu är jag anställd och tillgång till kontor. Men funderar över kontorets roll. I och med att dom flesta möten ändå är digitala, så är det svårare med en bra miljö för möten på kontoret och sämre möjligheter till fokuserat arbete. Kontoret är bra dom gånger man faktiskt sitter i ett rum tillsammans och samarbetar och för att snacka skit.

#29 tror det är väldigt beroende på vilket typ av arbete man utför. Min arbetsplats är ett konstant utbyte av information. Vi behöver ha ett öppet, prestigelöst klimat där alla bidrar till den gemensamma kunskapsbanken. För oss var det helt förödande med hemarbete! I de digitala mötena var det svårt att diskutera, svårt att ha annat än ett informationsgivande möte där någon stod och berättade. Gruppen är ganska stor, närmare 50 Medarbetare och då funkar digitala möten ganska dåligt. I vissa verksamheter funkar det bra i andra mindre bra. När vi ni har fler närvaromöten har vi en trevligare arbetsmiljö och de flesta uttrycker att närvaromötena varit en av de i särklass bästa åtgärder vi gjort för arbetsmiljön. Stämningen och sammanhållningen är en helt annan än den var under pandemiåren och bara till det bättre.

Andra verksamheter har säkert andra tankar om det, men vår verksamhet mår inte bra av total digitalisering.

#30: Svåraste formen tycker jag är när det är blandat med folk i rum och folk digitalt. Enbart digitalt eller enbart fysiskt tycker jag är bättre.

Båda har sina för- och nackdelar, beroende på sammanhang.

Det vanligaste för mig är möten med 2-4 personer när det är samtal. Större möten blir mer av en presentation där kommunikationen går mestadels åt ett håll.

I min värld fungerar det utmärkt. Och en så otroligt skillnad i tidsåtgång när man inte fysiskt behöver förflytta sig mellan möten.

#30 När jag läste till USK nu under pandemin, så hade vi mycket digitalt.
Och ja var svårare att diskutera, var bättre på plats. Fördelen med digitalt var att man kunde närvara även om man var sjuk eller hemma med barn.

Jag hamnar ofta i småprat med främlingar på bussar och promenader. Har man hundar verkar folk mer benägna till att prata med en. Jag uppskattar att prata lite med främlingar istället för att glo i mobilen.

#33: Så är det. Djur, annorlunda klädstilar osv får folk att börja småprata. Men då har de oftast ett högre syfte, typ att prata om ens söta djur och historier om deras djur eller deras vuxna barns djur eller liknande eller en komplimang över ens klädstil. Har själv en ragdollkatt jag brukar gå ut med i sele och det är många som kommer och pratar och frågar om de får klappa osv.

Sånt småprat har jag inget emot men när det är att folk pratar bara för att prata så ser jag ingen mening i det utan blir bara frustrerad oavsett om det är irl eller online.

Har en internetkompis som jag träffat fåtal gånger på riktigt mellan 2005-2009 då han var min första pojkväns bästa vän då. Vi har hållit kontakten online men bor i olika delar av landet. Men han kan skriva på messenger bara för att skriva typ även fast han vet att jag blir irriterad av det. Typ "Nu är det svalt på kvällen" helt från ingenstans. 🤷‍♀️ eller "Hur går det med livet?" Fast han vet att jag i så fall vill ha mer specifika frågor om han verkligen vill veta.

Jag är hellre tyst än pratar bara för att prata men så är jag rätt introvert av mig. Jag är liksom inte rädd för att säga vad jag tycker och tänker. Är ofta den som står upp och säger mig åsikt om saker på jobbet t.ex vilket är väldigt uppskattat av många men jag håller hellre käften än bara snackar för att snacka. 😂