Jag blir inte förvånad över det du berättar. Vem kan tolka en annan person rätt?
Jag kan lova dig att Kvinnor funderar lika mycket över männens agerande.

Jag kan säga dig att detsamma gäller män. Så det förekommer hos båda könen. Jag har träffat på dessa killar otaliga ggr på nätet. Det har alltså knappast något att göra med könet utan har mera att göra med själva individen och vad känns rätt för denne.

Jag har tappat intresse för vissa män som jag skrev med och det har oftast varit något som de har sagt som visar att de är lite av en mansgris. I andra fall så har vi båda slutat skriva med varandra ett par veckor och då har jag tappat intresset men plötsligt dyker killen upp en månad senare och tycker att något är fel på mig då jag inte längre vill ses. I andra fall så har killen varit väldigt trevligt att skriva med och sen då vi har facetime så har jag fått en helt annan vibb av typen och därmed tappat intresset. Men oftast, typ 98 procent av fallen, så har det varit något som killen har sagt eller själva beteendet då vi har träffat som har fått mig att totalt att tappa intresse. Jag går på känsla, och känns det inte rätt så går jag vidare. Magkänsla betyder allt för mig.

Och som sagt, det har hänt lika ofta att killar har tappat intresse för mig. Jag har inte tagit det hårt för oftast har jag även där känt av att det inte heller klickar bra. Det är inget jag har reflekterat särskilt mycket över om jag är ärlig. Jag har alltid antagit att de alla har haft deras orsaker.

Sen vill jag även tillägga att om jag skulle fortfarande dejta och se en man skriva det du har skrivit här, så skulle jag ha dragit mig tillbaka illa kvickt. Det kan ha att göra med att jag har dåliga erfarenheter av män som skriver såsom du gör. Din rubrik, hur du skriver om att du vill veta om psykologin där bakom (oroväckande om du inte redan fattar att det finns så många olika orsaker till varför någon tappar intresset) samt det att du känner att de vill medvetet såra dig. Det sista var det som gav mig en dålig magkänsla. Vet inte om det är korrekt men allt i mig skriker nej och det kan förstås ha att göra med mina dåliga erfarenheter av män.

Jag menar inte att vara elak här utan bara försöka förklara hur magkänslan kan ofta vara involverad i varför folk tappar intresset. Det krävs inte mycket för någon att dra sig tillbaka i dagens värld, speciellt om man lär känna varandra över nätet. Det handlar om att vara försiktig, speciellt om man är kvinna, och därmed dra sig tillbaka asap genast något känns lite obekvämt. Men som sagt, det finns så många olika orsaker att det är omöjligt att rada upp dem alla här.

#3: Jag har faktiskt aldrig dejtat på internet, jag pratar om Kvinnor jag träffat IRL, på studie- och arbetsplatser och andra sociala sammanhang. Jag undviker internetdating eftersom det är för mycket oseriöst folk som hänger på dem och folk som ofta har högre krav på en partner än de ställer på sig själva. Det bästa är än idag när man lär känna folk IRL, öga mot öga så man får en mer rättvis uppfattning om personen. Några textrader på en datingsida är ju rätt opersonligt.

Ja, du får tycka att det är obehagligt att jag frågar som jag gör, men likväl har jag rätt att vara nyfiken på själva beteendet. Hur hade du ställt dig om det var en kvinna som hade skrivit ett liknande inlägg men som gällde män. Hade du ansett även det "obehagligt"?

#4: "Några textrader…". Där har du fel. Du träffar ju inte kvinnan IRL om du inte haft en chat med henne under en period så du vet hur hon är.

#5: Det har också lite att göra med att jag är emot att allting idag prompt måste ske på nätet. Jag föredrar naturlig kontakt med människor numer, efter att ha varit internetberoende i en del år.

Jag är 77:a och var i tonåren på 90-talet och saknar hur det var då, när man mer ingick i sociala sammanhang och inte bara stirrade ned i sina mobiler. Jag är väl lite "ovanlig" för min årskull (internet kom på bredare front när jag var i 16-års-åldern 1995).

Det beteende jag pratar om är nog ganska vanligt, och har att göra med att man ofta naturligt skiftar uppmärksamhet från en person till en annan, men när man anstränger sig för att vara den bästa versionen av sig själv, som det heter, och det ändå går fel, så börjar man ju undra lite.

Har blivit mer sådan numer att jag inte bryr mig så hårt och går vidare. Men ville ändå få input på mina funderingar kring detta.

#4: Ah men då är det ju bra mycket lättare att förklara varför de har tappat intresset. Det har kanske varit trevliga samtal men det där klicket har inte funnit där för dem. Jag har varit på en massa dejter och de flesta av de första dejterna varade 6-8h! Det var så otroligt roligt och jag skrattade mycket men jag kände trots det aldrig av det där rätta klicket. Det var mest på en vänskaplig nivå och inte mycket mer än så. Sen då jag ändå gav dem en andra chans och gick på en andra dejt så visade magkänslan vara rätt, det fanns inget romantiskt klick. Det kände jag direkt då de försökte kyssa mig och jag fick snällt avvisa dem.

Så det behöver ju inte vara något fel på dig såsom person, bara det att de inte kände av det där romantiska klicket?

Och HUNDRA PROCENT JA! Skulle en kvinna säga samma sak som du skrev där innan så skulle jag tycka samma sak, bara det att jag kanske inte skulle vara rädd för dem på samma sätt. Jag skulle ändå tycka att något är väldigt off med henne om hon hade sådana vanföreställningar om att de med flit ville såra henne. Jag skulle ifrågasätta hennes sociala kompetenser eftersom det är för mig personligen helt absurt att automatiskt tänka mig att någon som man knappt känner skulle med flit vilja såra mig och dessutom flera män, inte bara EN person som man har träffat. Vad är oddsen att man endast skulle träffa personer som med flit vill såra en? Och hur många människor får för sig att man ens har förmågan till att såra någon (genom att inte ses igen) som man bara träffat ett fåtal gånger? Så ja, tankesättet får mig att bli illa till mods oberoende könet. Den enda skillnaden här är att jag inte skulle automatiskt bli rädd för kvinnan.

#7: Det är väl för att det varit ett återkommande mönster som jag undrar. Jag har 2 förhållanden bakom mig,. Det ena varade i 6 och ett halvt år och det andra bara 5 månader. Men i bägge dessa förhållanden kände jag att jag var tvungen att vara den bästa versionen av mig själv (eller "perfekt") varje dag för att inte riskera att attraktionen skulle falla, och det kanske var det jag gjorde fel.

Jag tror dock att många som lever i förhållanden som de är osäkra på har det där beteendet. Speciellt om man tidigare i livet haft en känsla av att inte duga som man är.

Då vill man göra allt för att bevisa att man duger, både inför sig själv och inför sin partner.

Grunden till det hela är att jag var sedd som en av de tråkiga och ointressanta killarna i högstadiet och gymnasiet. Jag var dålig i idrott och kunde inte "ta för mig socialt" som flera av mina jämnåriga. Som vuxen har jag gjort vad jag kunnat för att försöka ändra på den bild andra hade av mig då.

Kanske i vissa fall genom att vara mer extrovert och öppen än jag behövt vara.

I ett förhållande känner jag att man borde kunna slappna av med den andre. Man ska inte behöva hålla upp en fasad, eller "image" för att behålla attraktionen🙂 i så fall var det nog inte menat ändå tänker jag

#8: Det låter då mest som om problemet finns hos dig om du försöker vara någon som du egentligen inte är. Det är inte så konstigt då om förhållanden inte håller och dejter inte vill fortsätta något med dig. Om du inte är genuin så känner vissa av det. För andra kan det ta längre än för andra att upptäcka att du är inte den person som du försöker vara. Den bästa versionen av dig existerar inte om du måste anstränga dig för att vara just sådan, det är ju absolut inte genuint och nästintill falskt.

Som snowy00 också försöker påpeka här, i ett förhållande borde man ju kunna vara sig själv. Man ska inte behöva försöka vara någon annan som man inte är, vad är nu det för ett förhållande? Jag och min partner så kan vara oss själva fullt ut i vårt förhållande utan att oroa oss att kärleken ska försvinna. Vi visar våra bästa och värsta sidor för varandra och vi älskar varandra oberoende.

Istället för att försöka skjuta skulden över på Kvinnor och ha en uppfattning om att de vill såra dig så måste du börja erkänna för dig själv att i det här fallet så kanske problemet ligger hos dig. För att ha ett betydelsefullt förhållande så måste du vara genuin och ärlig mot dig själv och din partner. Om inte, vad är då poängen?

Fortsätt som du har gjort här att reflektera över ditt eget beteende och varför du känner av att du måste vara perfekt i ett förhållande men tänk också ett steg längre på vad för konsekvenser detta kan ha. Vill du inte ha ett förhållande där personen älskar dig för den du är och inte för en fasad som du sätter upp? Varför vill du ens ha ett förhållande om du inte kan vara dig själv? Vad tror du att Kvinnor får för uppfattning av dig om de känner av att du inte är genuin? Skulle du vilja dejta någon som du känner är inte genuin och ärlig eller rent ut falsk?

#9: Fast jag upplever att många försöker hålla en snygg fasad i förhållanden, och att främst män måste anstränga sig mera för att visa sin kärlek i handling (att vara hjälpsam, omtänksam inte bara mot partnern, utan även mot hennes släkt och vänner och andra närstående), att köpa presenter med jämna mellanrum, bjuda henne på olika saker m.m.

Ofta blir det att så fort mannen slappnar av lite mer och kanske går in i en period då han inte anstränger sig lika mycket, vare sig med att vara hjälpsam, köpa saker eller inte anstränger sig lika mycket för att se bra ut, så faller hennes intresse snabbt.

Det omvända förekommer också givetvis, men jag tror ändå att Kvinnor kan slappna av mer generellt, när det gäller att bry sig om hur de framstår och ser ut inför partnern.

Det är iallafall mina erfarenheter och det jag har sett i andras förhållanden.

På olika datinggrupper på Facebook sägs ju också ofta av moderatorer/ admins att män måste anstränga sig mer för att marknadsföra sig.

#11:

För att det kanske ofta är så, så behöver det ju inte vara något bra per automatik. Sen vet jag flera förhållande som verkar vara avslappnat från båda håll, så det beror nog på var man kollar. På dejtingsajter osv, är det ju klart att det på en gång blir mer ytligt :) personligen är jag hellre ensam (utan partner) än vara i ett förhållande där jag hela tiden måste hålla en stel och ytlig fasad…

#12: Inte en stel fasad, men väl ytlig men energisk och initiativrik. Dvs att många män känner att de måste vara påhittiga och uppmuntrande, samt skämtsamma för att förhållandet inte ska bli tråkigt eller enahanda. Eller att man måste sätta igång intressanta samtal. Jag hade tur, då hon jag var tillsammans med var väldigt pratsam (hon var bipolär) och energisk, men då jag älskade henne och därför ville göra allt (jag kunde) för henne, så tyckte hon till sist att jag var för "servil" och att det gjorde att hon tappade attraktion för mig. När jag då började bli mindre servil och hjälpsam så var även det fel, och rätt vad det var stack hon medan jag låg och sov en natt.

#13: Jo, jag känner igen det, känslan av att det man gör inte duger.😕 Men tänker då igen att det nog inte var menat att förhållandet skulle hålla ändå. Vissa har nog lite tur och hittar "rätt" partner tidigt, andra har mindre tur och det tar längre tid… Jag själv är nog en av de sistnämnda.

#11: Låter inte som ett hälsosamt förhållande och jag personligen ha aldrig haft ett sådant förhållande (ok har bara haft två så jag har inte mycket att jämföra med). Och jag tror inte att det är så det ska vara i ett förhållande för det låter ju otroligt tröttsamt och helt idiotiskt. Man ska vara sig själv och det där med att vara omtänksam kommer ju naturligt. Om inte så är man ju inte en omtänksam person, eller? Måste man anstränga sig för att vara omtänksam och hjälpsam så är det ju fortsättningsvis inte genuint. Jag älskar att hitta på gulliga saker för min man, det känns inte som en ansträngning alls. Jag gör det för att jag genuint vill och jag har gjort så i över ett årtionde nu. Samma med min man, han är hjälpsam och omtänksam för det är sådan han är. Så jag förstår inte den delen som du tar upp där. Det är inget jag kan relatera till då jag själv tycker om att vara gullig och hjälpsam mot min man. Jag älskar att se honom le då jag ger honom spontana massager eller då jag har planerat ett roligt äventyr för honom på hans födelsedag. Jag älskar att se hur tacksam han är då jag låter honom sova in medans jag tar itu med barnen. It is those little things. Och det kommer automatiskt för mig och för honom.

Min man är vänlig mot min familj och jag är vänlig mot hans familj. Det är väl så det ska vara? Är det så svårt att vara vänlig så undrar jag lite vad för sorts person du egentligen är. Jag älskar dock hans familj (ok förutom EN person om jag är fullständigt ärlig men jag är ändå vänlig!) och han älskar min så det är ju inte så svårt att vara hövlig och vänlig. Vi kommer alla väldigt bra överens. Jag är dock den som köper presenter åt min och hans familj. Han är dålig på sådant så jag tar över där. Jag ser inte det som något jobbigt precis.

Sen det här med att bjuda på något. Är man tillsammans med rätt person så fattar båda två att man turas om med att bjuda på middag (om man inte bor ihop) eller att man betalar alltid för sin egen måltid. Jag och alla mina kvinnliga vänner är också utav samma åsikt. Bor man tillsammans och har gemensam ekonomi så spelar det ju inte längre någon roll (förutsatt att man då har gemensam ekonomi).

Sen det här med att anstränga sig för att se snygg ut varje dag är inte hållbart. Visst gör man det i början då man dejtar men då man börjar bo med varandra så ändras det. Det ändrades för min man snabbare än för mig. Han började även skita med dörren öppen efter att ha varit tillsammans två månader…och han började fisa framför mig efter bara ett par dejter (inget jag ens har lyckats med efter 11 år). Han började också gå omkring i kalsongerna då vi började bo ihop. Inget jag bryr mig om och han är inte mindre attraktiv i mina ögon.

Jag vet inte men det låter som om du har väldigt dåliga erfarenheter av förhållanden och du tycks också ha en tråkig syn på hur ett förhållande ska vara. Man SKA kunna vara sig själv i ett förhållande. Man behöver inte jämt klä upp sig för ens partner i rädsla för att attraktionen ska försvinna. Så länge man nu tvättar sig och är hygienisk så ser jag ingen fara i att gå omkring med rufsigt hår och kalsonger som även har en massa hål (min man har tendensen att inte kasta bort underkläder med hål i sig).

Sen kan du väl inte säga hur det går till i andra förhållanden. Hur man beter sig i ett förhållande hemma och hur det ser ut utåt är oftast två skilda situationer.

Oberoende, din uppfattning om hur ett förhållande ska vara låter inte alls sunt. Det är EN sak att klä upp sig och försöka vara fin inför sin partner men det är en helt annan sak att med flit försöka vara snällare, omtänksammare och dylikt fast man egentligen inte är sådan. Det är just den delen jag tycker är helt främmande för mig. Jag har faktiskt aldrig försökt vara omtänksammare, hjälpsammare eller dylikt då jag har dejtat. Jag har alltid varit mig själv och om de inte tycker om den jag är så får de ju snabbt gå vidare tills jag träffar någon som accepterar mig för den jag är.

Och sen måste jag bara påpeka att såklart tappar en kvinna intresset för en man om de upptäcker att de faktiskt inte var den personen som de försökte framhäva att de var. Det var ju aldrig äkta, aldrig genuint. Allt var bara en fasad. Så det är bäst att du är först och främst dig själv och hittar en kvinna som accepterar dig som du är. På det viset får du ett äkta förhållande och behöver inte oroa dig över när fasaden spricker, för du vet att hon älskar dig precis som du är.

TS, jag kan ändå känna igen mig lite i det där att försöka vara omtänksam, ha ett hyfsat yttre och vara riktigt rolig och trevlig. Ta egna initiativ men ändå vara lyhörd och hela den Perfekta Partner-biten.

Det beror inte på att jag egentligen är en självisk och otrevlig person utan det beror på att jag är väldigt osäker. Jag har urdålig självkänsla så jag sitter nästan alltid och dömer mig själv, undrar om jag är tillräckligt omtänksam, är en någorlunda attraktiv partner och så vidare. Tror sjutton inte att det blev några bra förhållanden i mitt liv med den känslan.

Det var inte förrän jag var drygt 40 som jag träffade en man som jag var TRYGG med. Trygg med att jag faktiskt är tillräckligt bra på mitt alldeles egna sätt, utan att försöka vara den Perfekta Partnern.
Vi är visserligen inte tillsammans längre men det beror inte på vare sig att jag försökte vara någon annan eller faktiskt vågade vara mig själv.
Han ville ha Lona för att hon är just Lona och inte någon annan.❤️

#16: Det är en sak att vara osäker och försöka vara alla till lags men att sen påstå att Kvinnor med flit vill såra en är något helt annat. Detta i kombination med att försöka vara någon som man inte är, är väldigt oroväckande. Oberoende så lär folk förr eller senare inse att man inte är genuin om man försöker vara någon man inte är, osäker eller ej.

Fint att du har insett att det inte fungerar att försöka vara någon som man inte är. Den man är ihop med har ju rätten att veta vem de är ihop med helt enkelt. Du har också rätten att få vara dig själv. Det är ju liksom meningen.

#16: Fram tills jag fyllde 40 så tog jag ändå inte så hårt på sådant. Men ju mer man fattar att tiden går och man tycks göra samma feltolkningar från gång till annan.

Jag har förstått att samhället är väldigt utseendefixerat och åldersfascistiskt idag, varför jag börjat gå in för ett föryngringsprojekt (vissa säger att det är "patetiskt" att försöka föryngra sig efter 40, men jag har utan att skryta, ändå rätt fördelaktiga gener, då både mamma och pappa har sett bra ut långt upp i åldern. Jag har väl lyckats ganska bra, med regelbunden träning och motion och en bra kosthållning, undvikande av alkohol och tobak m.m. På det försöker jag alltid vara den bästa versionen av mig själv, men misslyckas ändå. Men jag får väl ändå vara glad att jag har 2 förhållanden bakom mig. Bättre att ha älskat och förlorat än att inte ha älskat alls, som det heter.

#15: Fast jag är snäll och omtänksam mot den jag älskar för att jag VILL vara det. Men kanske låg det en rädsla i att förlora henne jag var tillsammans med i mitt första förhållande, och att jag därför ställde upp så mycket jag kunde och försökte vara en bra man på det stora. Sedan kan ju en gräns passeras när hon tycker att man börjar bli för servil och "tofflig". Men var den där gränsen går kan vara svårt att bedöma. Hon var ju som sagt bipolär och kunde skifta väldigt mycket i mående och humör. Trots det var hon väldigt snäll, även under sina depressiva skov, men jag lutar åt att hennes sjukdom var en stor orsak till hennes förändring i slutet av förhållandet.