Jag tycker absolut att du har rätt att sätta gränser och regler så länge hon bor i samma hus som dig.

Usch var jobbig stits du sitter i!
Jag tycker det är dåligt av pappan att han inte tar mer ansvar och stödjer dig i dina beslut!

Du ska definitivt inte bara ha skyldigheter.
Du borde ta dig ett ordentligt snack med mannen. För så där ska du inte behöva ha det!

Jag har inga bonusbarn själv, men jag måste bara se så jag förstår saken rätt här - tycker pappan och mamman att det är ok att deras 15-åringa dotter är ute och röker och dricker???

En ren spontan reaktion hos mig blir att starkt ifrågasätta dem… Hur kan man som förälder vitsorda något sådant?

Jag tycker det är jättebra att du sätter ner foten! För om inte föräldrarna gör det så finns det åtminstone EN vuxen som tjejen kommer inse hade rätt när hon blir äldre. Barn är allas ansvar och lever man tillsammans är det vuxnas skyldighet att sätta gränser, oavsett om man är biologisk förälder eller inte.

Tyvärr blir du slagpåse från alla håll, men hoppas du orkar stå pall ändå - du har rätt!

Kan bara hålla med #3, har själv både ungar och bonus ungar i samma ålder och jag anser vi som vuxna inte accepterar att ungarna dricker utan är tydliga med gränssättning. Sorgligt att de biologiska föräldrarna inte tar det ansvar som dom har skyldighet att ta.
Samtidigt är det inte lätt att ta en gränssättning när man inte har den biologiska föräldern, som man lever tillsammans med, med sig. Har själv haft en liknande diskusion inför nyår och lätt är det inte….

Är sambo med en som har 3 barn. Flicka 21,pojke18 och flicka13. Vi bott ihop i 4år och allt var bra ända tills flicka 21 flyttade hem till oss i 3 månader. Vi bor i en trea så vi har ju ett litet gästrum. Där inne var det kaos:kläder överallt,smutsiga blandat med rena,telefonen var jämt upptagen,köket alltid disk. Jag är absolut ingen pedant.Kan låta disken vara tills dagen efter. Det enda som var någorlunda var badrummet för där var hon knappt. Torkade bort sminket och på med nytt. Duschade kanske en gång i veckan. Jag sa till min sambo att han fick prata med henne men han vågade inte stöta sig med henne och jag vill ju inte framstå som den elaka styvmodern. Men en morgon så brast allt för mig. Det blev bara för mycket för mig.Jag sa vad jag tyckte och tänkte och det blev ett krig mellan mig och sambo med dotter. Sambon och jag håller på att hitta tillbaka till varandra. Hans dotter och jag har ingen kontakt. Med facit i hand så är det jag som har tagit hand om min sambos barn när dom har varit här men har nu bestämt mig för att det är han som får ta den biten. Klart jag ställer upp ,men det är han som får ta hand om sina barn. Detta var ganska tufft för mig så jag har tagit upp kontakten med min kurator igen och det känns skönt. Min dotter som är 30 är ett stort stöd för mig.

Det är inte lätt att vara styvmor eller som jag vill kalla det bonusmamma.  Kräv att barnene pappa ska engagera sig.

Barnen går alltid först sägs det och det håller jag absolut med om. Men var sätter man gränsen? Jag tror att många barn eller ungdomar utnyttjar det,både på gott och ont.

Känns som om du och pappan borde ta ett snack. Lätt för tonåringar att spela ut de vuxna annars.. om ni inte har samma uppfattningar om vad som är ett okej beteende.

Jag blir ganska upprörd när jag läser ditt inlägg! Du gör ju helt rätt men blir motarbetad av barnets båda föräldrar?!! Gisses, det hade varit svårt nog om det hade varit din egen dotter, nu måste du ta ansvar där inte föräldrarna själva orkar ta striden.

Dra med dig din sambo till familjerådgivningen, bup eller vad fan som helst så han får höra att det DU gör är rätt!

Tro sjutton att ungen spelar ut de vuxna mot varann, hon har ju den möjligheten, vilket inte ett kärnfamiljsbarn har i samma utsträckning och kan flytta fram och tillbaka mellan boendeföräldrar. *suckar*

Stå på dig! Skaffa hjälp! Få din sambo att inse saker! Du kanske inte kan ändra på barnets mamma, men du måste ha din sambo med dig i det som gäller hemma hos er.

Min man är styvfar till mina två äldsta barn, och nog sjutton har han all den rätt att säga ifrån som hans roll kräver. Han är pappa till dem 80% av året och då ska han också ha de verktyg som krävs för att vara en bra förälder. Det kräver också att jag ställer upp på en gemensam strategi för barnuppfostran, och att han ställer upp på en gemensam strategi för att ge dem den kärlek de behöver och förtjänar.

Jag hoppas att allt blir till det bästa för er!

Jag har en underbar plastmamma och tycker inte du har gjort något fel. Du bryr dig och det är så bra! Min mammas nya man efter pappa brydde sig enbart om att försöka smutskasta min pappa, det gick inte alls bra för honom. Men min plastmamma brydde sig precis som du gör, hon fanns där och jag skulle aldrig drömma om att behandla henne som din mans dotter behandlar dig! Du har rätt att sätta gränser för det är ditt hem! Dina regler ska gälla vare sig det är ditt biologiska barn eller inte tycker jag.

Du har samma rättigheter som en biologisk förälder. Min son är hos sin pappa varannan helg. När han är där så ser han pappas sambo som en surrogatmamma. Jag tycker det är helt ok att hon fostrar min son på samma sätt som sina egna barn. Jag litar på henne fullt ut och tror att hon är tillräckligt klok för att klara av det. Om man inte kan låta den ickebiologiska föräldern säga sin åsikt så beror det på att man inte litar på denne i fråga. Jag tycker du ska prata med din sambo och även att han pratar med storasyster så kanske han förstår vad det handlar om…:)

Jag har bara erfarenhet av att ha växt upp i kärnfamilj, och jag har inte ens egna barn så jag har ingen praktisk erfarenhet av barnuppfostran heller, även om jag har en bild av hur jag skulle vilja ha det.

Dock så ser jag det som självklart, att "plastföräldern" givetvis är en del i uppväxten, och därigenom också är en del i uppfostringen.

15-åringar skall inte dricka alkohol, det brukar bara sluta med bekymmer. Jag har sett för mycket skit för att "godta" det här snacket om att "man måste lära sig i tid osv". Själv var jag för övrigt 17 år innan jag var full första gången, och då hade jag under året innan dess vid något enstaka tillfälle druckit en eller ett par folköl. Jag kan inte säga att jag led speciellt mycket av att inte dricka - men visst - det är andra tider nu och betydligt vanligare att 15-åringar dricker än när jag var 15 år.

Oavsett om man skall ha rätt att vara berusad (det har man förvisso inte när man är 15) så ökar risken markant för att bli utnyttjad (våldtagen som tjej, rånad/misshandlad som kille). Givetvis kan även tjejer rånas och killar våldtas, men det är inte lika vanligt.

Det brukar inte fungera som argument gentemot ungdomar, för de försvarar sig med att säga att det inte händer dem. Men när man förklarar för föräldrar hur pass vanligt det faktiskt är, så brukar de faktiskt (i den mån jag fått återkoppling) vakna lite.

Jag tycker du skall snacka med sambon och kanske också be storasystern göra det, så att han förstår problemet.

Som flera andra redan varit inne på, så skall man givetvis inte låta en 15-åring spela ut vuxna människor mot varandra. En 15-åring kan få vara med och ha åsikter och lägga fram förslag på olika lösningar, men får ju för mig självklart inte vara den som bestämmer i huset.

Om inte ovanstående hjälper så kan du ju tipsa sambon om att det nog bara är en tidsfråga innan det kommer att hända något med dottern, och då kanske soc kopplas in. Jag har förvisso inget större förtroende för soc som helhet (tyvärr), men de flesta familjer brukar inte vilja ha sockontakt. Å andra sidan - så är det så att man behöver hjälp, så skall man givetvis inte tveka att kontakta soc. Det kanske är den hjälpen som behövs för att få allt att funka. Det finns även andra ställen som man kanske kan koppla in och som kan hjälpa till, någon nämnde BUP och det är inte heller fel.

Problemet som jag ser det ligger mellan dig och sambon. Det är er relation som är otydlig både för er och för flickan. Det har bara inte blivit synligt förrän nu när flickan tydliggör att er kommunikation brister.

Det första steget handlar om att ni bör sätta er ner och diskutera er fram till en gemensam strategi för hur ni ska förhålla er till flickans provokationer. En linje som ni kan enas om och som fungerar för er båda.

Men det är förstås min syn på saken… (trebarns mamma sammanboende med styvpappa till de två äldsta)

Tack för alla trevliga inlägg! De har hjälpt mig mycket ska ni vet..man slutar att tro på sig själv när man bara får alla emot sig som har med detta att göra. Nu vet jag, då jag läst era kommentarer att jag kanske inte har så fel ändå…

Det där med att diskutera…det funkar inte då pappan inte vill prata om det alls…så..jag känner det som att jag inte har mera ork nu och kommer att lämna….Men det känns som jag fick styrka att fortsätta att tro på mig själv.

Tack alla!!

Usch vad tråkigt! Men om det verkligen är så att pappan inte ens vill diskutera er relation i förhållande till hemmavarande barn så kommer det sannolikt inte att bli vare sig enklare eller bättre med tiden.

Hoppas allt löser sig för dig så att du får må bra och får det utrymme du behöver och ska ha!