Jag hade varit helt ärligt med denna vännen, tagit upp allt du sagt här privat med den vännen och förklarat hur det får dig att känna dig.

#1: Mjo, men det känns lite som skvaller och sådant är jag inte riktigt förtjust i om jag är ärlig. Hon är ju dessutom vän med min svägerska så vet inte riktigt var hon står. Vill inte göra en dålig situation värre.

Jag tror att jag bara avbokar nu på fredag och gör inga mer ansträngningar till att träffas. Tänker dra mig ut ur allting tyst och stilla. Jag har klarat mig så många år utan vänner så kan nog fortsätta så också. :) Jag tycker egentligen om att inte behöva träffa någon. Mår som bäst när jag är ensam hemma, barnen sover och min man är ute och hänger med hans vänner. Det är något väldigt tryggt och tröstande i det. :)

#2: I min åsikt är det inte skvaller när man förklarar hur det känns, pratar ut som vänner. Du kan också senare prata privat med svägerskan och säga att du inte tycker det är ok att hålla på som hon gör så blir det inte att du pratar bakom ryggen om det är det du oroar dig för.

Jag förstår att konflikter är jobbiga och många gånger känns det tryggare att dra sig undan, jag är likadan. I slutändan gör du det som känns bäst för dig och det är inget fel i det. Men eftersom du frågade vad vi skulle ha gjort skulle jag åtminstone försöka prata med dem, det är mycket möjligt att vännen inte förstått hur detta sårar dig, det är svårt att veta saker om man inte får höra det. Vännen lär ju inte veta att svägerskan pillade med sin mobil varje gång vännen lämnade rummet, exempelvis. I denna situationen, om jag inte gjorde något så känner jag personligen att jag antagligen gått och funderat på detta i många år; hur det hade det blivit om jag faktiskt hade sagt ifrån? Jag har ångrat många situationer i mitt liv där jag valde att inte agera istället för att agera. Om jag rakt på sak kommunicerat med dem så hade jag haft lättare att släppa detta och gå vidare i mitt liv om det visade sig att vännen inte var värd att behålla.

#0: Jag håller med "hjelp" på flera punkter, tex att du borde prata med din vän om hur du känner och även din svägerska sen..

Jag förstår verkligen att det är mycket enklare och bara låta det vara, så får du se vad som händer i framtiden..

Jag gillar också att vara ensam, på ett sätt, men på ett annat sätt så är det lite tråkigt, dock har jag min man, släkt och mina systrar som jag värdesätter högt. Just för att mina systrar är dom enda riktigt nära kompisarna jag har kvar..

En sak ångrar jag dock lite, när jag börjat känna att kompisar dragit sig undan eller agerat väldigt "konstigt" förut så sa jag inget.

Jag önskar att jag hade frågat dom rakt ut- typ "vad är problemet" eller " har jag gjort något fel" (inget jag är sömnlös över nuförtiden, men jag hade verkligen velat veta nu varför dom helt plötsligt ville avsluta vänskapen)

#3: Det blir ju dock skvaller om jag har uppfattat saker och ting fel. Jag är ju också inte särskilt god vän med den här personen som jag skrev där tidigare. Därför skulle det också kännas konstigt om jag började prata om något sådant här med henne. Vi är liksom inte på den ny nivån. Vi har kännt varandra i många år men endast träffats tre ggr på tumis och vi textar aldrig varandra där emellan. Vi ses typ 1-2ggr i månaden för att liksom ge det hela lite mer kontext. Hon är mera som en bekant än en vän.

Jag är absolut inte konflikträdd men jag är helt enkelt utmattad och orkar inte med något drama. Jag har fullt upp med drama på jobb som det är, kollegor som inte kommer överens och kollegor som skvallrar från höger till vänster. Jag tror det är därför som jag helt enkelt inte orkar längre med något extra i mitt privatliv.

Tro mig, jag har alltjämt varit den som har velat ordna upp saker och ting men i det här fallet så känns det inte riktigt värt det.

E mest nyfiken på hur andra skulle reagera och vad de skulle göra och om vissa kanske tycker att jag överreagerar. Då jag har varit ute ur det sociala livet så kan jag kanske ha blivit överkänslig.

#4: Jag borde nog prata med min svägerska. Jag frånhåller mig dock från att prata med den här vännen för hon har ju egentligen inget med detta att göra.

Sen igen kan jag inte låta bli att tänka att jag borde väl bara låta allt vara så att jag inte orsakar onödigt drama. Det är ju ändå min svägerska och hon är ganska svår som det är. Vi hade en tuff start då hon försökte para ihop min man med hennes bästis. Hon ljög för hennes bästis och för mig. Så vi har väl inte den bästa relationen som det är nu men vi har kunnat hålla det på en civiliserad nivå åtminstone.

Jag har haft bekantskaper som har liksom försvunnit men jag har aldrig frågat varför och bara antagit att de har lika fullt upp som jag själv. Det är inget som jag någonsin har tänkt mera över eller ångrat om jag är ärlig. Jag har annars ganska lätt att släppa saker som jag inte har någon kontroll över men det har kommit med åren.

Angående det här med att vara ensam hemma. Jag har faktiskt aldrig haft det tråkigt i mitt eget sällskap men däremot i andras sällskap där jag har varit tvingad till att vara social och inte riktigt mig själv. Så där är jag väl lite udda. Jag tror inte jag har haft det tråkigt sedan jag var tonåring. :)

Jag har inte ännu beslutit mig för vad jag ska göra imorgon. Jag avskyr att ställa in planer om det kan påverka andra. Min man har ställt upp på att ha en myskväll med mig istället om jag bestämmer mig för att avboka, så detta lockar ju väldigt mycket. :)

#5: Då förstår jag vad du menar:)

Ja och nej. Det är skvaller om du kommer med anklagelser. Att prata utifrån ett "jag uppfattar det som"- perspektiv är definitivt inte skvaller, kan man inte prata om ens upplevelser så blir det ju väldigt svårt att reda ut saker. Men då förstår jag om ni inte är på den nivån i er vänskap så att det känns svårt.

Hade jag försökt prata med denna vännen om detta så hade jag inte lagt skuld utan jag försökt orda det som "Hade det varit ok om vi kunde…." sedan orda saker på ett sätt där du ger hen lite feedback utan att låta anklagande där du bara motivetar det som att "saker känns bättre för mig om det är såhär." Det är lite så man kan lära varandra var ens gränser går, exempelvis kanske vissa är känsliga med vissa typer av skämt och då är det normalt att ta upp det. Det blir liksom inget skvaller eller anklagande.

Då förstår jag dig helt! Så trist det är med alla dessa energibovar på jobbet. Jag hoppades bara på att kunna framföra att det går att sätta gränser, förklara för andra hur man fungerar som människa osv utan att det skapar drama, utan att det blir anklagande till folk som man bara har en ytlig vänskap med. I min erfarenhet tycker jag att vara direkt och öppen mot alla är det som skapar minst drama, när man går omkring med en massa osagt mellan varandra känns det oftast som att det skapar situationer där missförstånd kan uppstå.

Är det möjligt att ni kan träffa varandra utan svägerskan?

Hoppas du hittar en lösning som känns bra för dig!

#6: Är det lättare om din man pratar med svägerskan?

#7: Jag tror att jag har blivit traumatiserad av jobbgrejen. Jag pratar hellre direkt med min svägerska än med min vän som inte har något med saken att göra. Jag kan ventilera med min man men vill helst inte dra in andra bekantskaper in i det hela.

På mitt jobb var jag alltid rak och direkt på ett mjukt sätt men det var inte heller uppskattat. Jag är annars en person som brukar köra på med rak kommunikation men alla uppskattar det tyvärr inte. Det räcker inte med att jag är sådan om de andra inte är öppna för en sådan kommunikation. Det blir fortsättningsvis drama med andra ord.

Jag vet också att min svägerska kan vara väldigt svår och hon tycker inte om rak kommunikation. Hon har dessutom tappat ett par vänner på vägen pga att hon inte är en rakryggad person. Hon får mig också att känna mig illa till mods just på grund av att jag vet inte vart jag har henne. Det är inte en lätt situation för hon är inte en lätt person att handskas med och jag måste vara försiktig för hon hör ju till familjen. Allt blir lite mera petigt då.

Jag vet inte om det går att träffa den här vännen utan min svägerska längre. Jag tror det lär skapa mera drama om svägerskan får reda på det. Så det är bättre om jag bara slutar träffa henne egentligen. Då undviker jag åtminstone familjedrama.

Tack för dina förslag annars. Skulle faktiskt kunna ha min man att prata med henne. Hon skulle eventuellt lyssna på honom. Mig ignorerar hon ju ändå då jag försöker prata med henne!:D

#9: Med dina tråkiga erfarenheter så är det ju inte konstigt. Förstår att det blir för mycket om drama skulle uppstå här också. Ibland får man helt enkelt välja sina kamper. Vill bara säga att majoriteten av människor beter sig inte som de på ditt jobb, det kan alltid vara bra att ha i bakhuvudet. Och skulle de leta drama, skapa konflikt, så är det ändå människor man inte vill ha i sina liv. Det gör ju det hela mer trassligt att svägerskan är bunden till släkten.

Vill du komma runt det där med att svägerskan kan bli sur om du skulle umgås ensam med din kompis, så finns det säkert något ni kan hitta på tillsammans som svägerskan uttryckt att hon inte har intresse till. Men förstås så orkar man inte alltid ta det iniativet vilket är helt okej.

Hoppas att din man kan ta ett riktigt snack med henne för det hon gör är inte okej.

Råkade bli sjuk nu igår så jag skrev i gruppchatten det och att jag inte lär komma idag. Svägerskan brydde sig inte och jag fick inte ett svar från min så kallade vän heller. Jag lämnade gruppen senare på kvällen så nu är det åtminstone överstökat. Ingen brydde sig och ingen mera drama heller. Lika bra så. :)

#11: Okej skönt att det löste sig, du får krya på dig

#6: Ok. Jag måste ha missuppfattat dig, för jag trodde att du pratade om nära kompisar, släktingar och inte bekanta!

När det gäller bekanta så är det helt andra "regler" för hur åtm jag skulle agera och hur jag skulle bry mig..

HELT Ärligt! Så har jag inte brytt mig ETT DUGG om det bara varit bekanta som "var jobbiga, krångliga eller om dom så bara gav mig dåliga vibbar" --
Dom hade iaf fått kontakta mig om vi ens skulle ses, eller så hade vi aldrig mera setts i denna livstid, åtm.😄

Du kan hitta nya, mycket bättre bekanta..

Jag trivs också med att vara ensam nuförtiden, när jag blivit äldre, men IBLAND så kan jag tänka att jag "borde" ju gilla att umgås med folk..För det gjorde jag ju för sjutton förut…Hmm Vad är det för fel? på mig, som gillar att vara ensam?

#13: Den som e knepig e min svägerska. Den som jag kunde ha blivit nära vän med är annars helt fantastisk. Hon är väldigt trevlig och vi är lika varandra på många plan. Det fanns definitivt potential för att bli nära vänner med henne. Vi hade bara inte hunnit dit ännu. Så det är inte hon som e problemet, det är min svägerska! :)

Men jag vill inte hitta nya bekantskaper eller nya vänner. Det intresserar mig faktiskt inte. Jag känner inte av något sådant behov. Med färre personer i mitt liv så blir det färre drama och färre tårar. Det blir ett lättare och ett mer okomplicerat liv. Min man som är väldigt social förstår inte riktigt den biten.

Jag tror det där brukar kommer med åldern men inte blir alla som oss inte. Vissa vill verkligen ha det där sociala livet. Om jag skulle få välja idag så skulle jag även velat vara singel och inte gift. Min man e fantastisk men jag tycker bäst om att få vara ensam och att bo ensam men det går ju inte nu då jag har man och barn. :D Så jag tror att jag är ett snäpp värre än dig i det här fallet då jag skulle må som bäst att vara helt ensam. :D

Jag är också sån Devya att ju mindre personer det finns i min närhet desto mindre tårar och draman.
Jag har 3 ganska nära vänner som jag alltid ställer upp för. Hux flux så har de skaffat sällskap och då är jag den som prioriteras sist.
Kan väl förstå det men lite kan man väl höra av sej?
Jag har sagt upp bekantskapen med min syster då det bara var draman och skit där också.

Så jag trivs också bäst ensam.

Jag tycker det låter som din svägerska försöker "stjäla" din vän. Du måste nog prata med någon av dem och försöka få en förklaring och även berätta hur du känner. Det är absolut inte skvaller.
Om du inte gör något fortsätter deras vänskap utan att de förstår varför du drar dig undan.
Många gånger löser sig saker bara man vågar ta upp det.
Lycka till.

#16: Jag har inte hört ett pip från någondera av dem och mår faktiskt bäst så. :)

De är också vänner från tidigare så hon "stjäl" inte någon från mig. Hon vill kanske inte jag "stjäl" hennes vän från henne isåfall.

Oberoende så mår jag äntligen bra nu utan någon kontakt från dem och vill att det förblir så också. Jag är så van med att inte ha vänner att jag trivs bäst på det här viset. Så det handlar inte om att jag inte vågar, det handlar om att jag inte har något intresse och att jag inte vill börja med något onödigt drama då jag inte ens är intresserad.:) Jag tycker bäst om lugn och ro. ;)

#15: Ja nej, jag trivs också bäst ensam faktiskt. Vänner är ändå väldigt överskattade. Jag tror att i vår kultur så sätter folk alltför stort värde på vänskaper och i min värld så klarar jag mig helt bra utan vänner. Jag har ju lyckats bra utan vänner i 7 år. Varje gång jag har försökt skaffat vänner så har jag blivit utnyttjad, ignorerad och kastad åt sidan. Det har varit en massa drama som jag gärna vill vara utan. Jag tror helt enkelt att det är inte värt det.

#18: Men tyvärr är det så.
De vänner jag haft nu har liksom valt bort mej.
Jag duger bara att höra av sej till när man behöver något av den ena.
Den andra går heeelt upp i sin nya kvinna så han glömmer både sina barn och nära vänner.
Den tredje bryr sej inte.

Så jag kan vara utan de om det är så.
Jag trodde ändå att om man träffar någon så kan man vara vänner ändå. Men tydligen inte.

#17: Jag förstår att det är bästa lösningen för dig. Man behöver inte skapa drama bara för sakens skull. Du gör rätt.

Jag hade nog själv gjort som du Devya, dragit mig ur lugnt och stilla. Det är inte alla som det hjälper att "tala ut" med, vissa är nog inte öppna för det helt enkelt.