Jag såg tråden "relationen till våra djur". Och kände att jag ville skriva lite om Jonathan.

Han fanns med oss i 4 år. Han var min syrra hund, en Shetland sheepdog, men jag var med honom lika mycket. Han var väldigt viktig för oss båda. Han var med oss när våra föräldrar skildes, när vi flyttade, och under andra jobbiga tider i våra liv. Han hjälpte mig ofta, han var så snäll och mysig, och när jag var ledsen så fanns han där.

Den 9'e september fick jag vittna hans död. Jag såg på när han blev påkörd och dog. Den dagen bröt min depression ut. Jag har varit deprimerad länge, men då orkade inte jag mer. Jag slutade nästan äta helt, klarade inte en enda natt utan att skära eller riva mig. De hemska minnesbilderna plågar mig fortfarande. Och trots att vi har en annan hund, så är det inte samma sak. Jag litar inte på Jack. Han skulle kunna svika mig närsomhelst, men Jonathan, han och jag hade ett så starkt band, och jag litade verkligen på honom.

Det känns så tomt utan honom, han har lämnat ett stort tomrum inuti mig. Och än i dag så kämpar jag mot depressionen… Och det är ofta jag tänker att jag bara vill gå och dö och komma till Jonathan. Jag saknar honom så. Inget kan ta hans plats…