Hej!

Jag ska försöka fatta mig kort, även om jag vet att det kommer bli långt…
Let’s go!

Bakgrundsinfo:
Jag träffade en man från Danmark i somras och föll som en fura. Han är 13 år äldre än mig; han 51, jag 38.
Vi har under den korta perioden vi var tillsammans träffats nästan uteslutande hemma hos honom i Danmark eftersom han har eget företag och jobbar i stort sett varje dag i veckan. Jag är sjukskriven för psykiska besvär med ångest som största problem för tillfället, så för mig har det inte varit något problem att åka till honom och vara där.
Vi har haft det hur bra som helst när vi väl har träffats, haft samma åsikter om livet i allmänhet, haft galet bra och mycket sex och haft det allmänt mysigt.

MEN…

De helger jag varit hemma har det alltid blivit tjafs.
Det började med att han inte tyckte att jag berättade tillräckligt mycket om min vardag för honom, vad jag gjorde eller vad jag skulle göra. Jag är som sagt var sjukskriven av en anledning och därför händer det inte alltid så mycket i mitt liv på dagarna, jag orkar helt enkelt inte. Därför har jag inte haft så mycket att berätta. Att jag går till Ica är liksom ingenting jag tänker är en intressant grej att berätta om utan snarare en vardaglig syssla. Likaså om jag tvättar eller städar.
Men visst, jag började berätta ALLT.

Då kom nästa grej.

Då jag träffade mina vänner, som jag känt i över 10 år, var jag helt plötsligt personlighetsförändrad. Nej, jag kanske inte svarade lika snabbt på sms för jag hade annat för mig men knappast så att jag ignorerade honom. Varför skulle jag göra det?
Har haft sambo i många, många år innan och det var aldrig ett problem om jag var iväg i några timmar och träffade vänner utan honom. Han undrade istället om vi hade det trevligt och sen var det inte mer med det.

Julafton:

Jag firar inte jul om jag slipper. Jag har liksom vuxit ifrån det eftersom jag bor många mil från min pappa och ha gjort i nästan 20 år. Har ofta jobbat julen så för mig är det ingen big deal.
Jag sa detta till honom och han sa då att jag var välkommen att fira med dem om jag ville men att det kanske var bättre jag kom på juldagen eftersom det kanske skulle kännas konstigt för mig när han, hans mamma och hans bror (som förövrigt bor ihop alla tre, kommer till det sen…) skulle öppna julklappar (jag är nästan 40, jag struntar väl i om jag får en inslagen julklapp…).
Vi hade bestämt att inte köpa något till varandra utan göra något roligt ihop i vår istället. Visst sa jag, inga problem, vi ses på juldagen.
Han skickar under julafton bilder på vad de dricker och äter och verkar ha det supertrevligt.
Jag var hemma själv hela julafton och hade det hur mysigt som helst med mig själv, tills en vän ringer och frågar om jag vill komma på glöggkväll. Absolut, kul!
Skrev till min kille att jag går hem till en vän och dricker glögg och att jag hoppades att de hade en fin julafton.
Skickar senare en bild på min glögg, skriver ”Skål!😘❤️”.
DÅ tog det hus i helvete…
Får svar tillbaka: ”Då vet jag vad som är viktigast för dig.”
Jag svarar: ”Ja, mina vänner är viktigare för mig än jul.❤️”
Då drog han igång med att om mina vänner är viktigare än honom så behöver jag inte komma till honom dagen efter.
Där förstördes min kväll pga ångest för att jag gjort något fel.

På juldagen ringer han och är helt vansinnig och frågar var jag är. Hemma säger jag, eftersom jag var hemma. Han säger att du skulle varit här nu, men jag säger att han ju inte ville att jag skulle komma. Då påstår han igen att jag inte berättat för honom var jag varit och att han minsann vet att jag var på krogen, vilket jag inte varit, och slänger på luren i örat på mig. Det slutar med att när han väl bestämmer sig för att svara ber jag om ursäkt för att jag gjort fel. Har grov ångest och mår jättedåligt men åker ändå till honom på eftermiddagen.

Allt frid och fröjd. Tills nästa gång jag går och träffar en vän någon månad senare.
Berättar detta såklart innan jag går hemifrån. Då låg mitt mobilnät nere så hade ingen möjlighet att varken ringa eller skicka sms tills jag tillslut fick låna internetdelning av en kvinna vid bordet jämte oss. Då har jag 5 sms och 12 mobilsvar (som jag fortfarande inte har lyssnat på) där jag får höra hur dum i huvudet jag är och att han vet att jag är någonannanstans än var jag sagt att jag skulle och att han inte accepterar att jag döljer saker för honom. Och att min mobil visst fungerar, jag kan ju ringa honom. Förklarar att nätet ligger nere och att det är fler än jag som har problem men att jag fick låna internet av en dam. Han säger att jag ljuger. Han gör mer eller mindre slut och det är återigen jag som mår dåligt och ber om ursäkt.

Efter detta slutade jag mer eller mindre gå utanför dörren när jag var hemma för jag orkade inte med livet som blev. Missade mycket med mina vänner eftersom jag prioriterade honom när han väl hade tid att träffas. Självklart kan jag tycka när man har ett distansförhållande och inte träffas hela tiden. Har aldrig nämnt detta för honom eftersom det var ett val jag gjorde själv och ingenting jag ångrar.

Då kommer vi till det här med hans mamma och bror. De bor alltså i ett och samma hus. Hans bror i en lägenhet över mammans del av huset och mitt ex i sin del med en dörr i köket in till mammans kök. Och där äter de frukost, lunch, fika och middag ihop VARJE dag.
På helgerna åker de tre till mitt ex hus i Sverige. VARJE helg.
Det sa jag aldrig ett ord om eftersom det är så hans liv ser ut och vem är jag att komma och ändra på det. Även om jag tyckte det var lite jobbigt att vara inne hos hans mamma flera gånger om dagen så inte ett ljud jag sa.

Nu blev jag alltså dumpad för en dryg vecka sen och är fortfarande extremt ledsen och känner mig så jävla sviken.
Hade varit hos mina vänner hela dagen och det visste han eftersom vi haft kontakt hela tiden och jag skickat bilder på deras fåglar och allt möjligt vi gjorde.
Jag sa till min vän att jag kände på mig att det skulle bli liv i helgen eftersom jag skulle hem till en annan vän i min gamla hemstad.
När jag kommer hem så frågar han om jag hört något om ett nytt jobb jag sökt då jag inte klarar gå tillbaka till mitt gamla och jag skriver bara: ”Hade jag fått jobbet så hade jag självklart berättat det för dig”.
Och sen: ”Jag orkar inte detta.”(Min ångest slog bakut direkt) för jag märkte direkt att han misstrodde mig, sådant lär man sig. Jag går in i duschen och sitter där i över en timme vilket är det enda som fungerar när jag har panikångest. Han hade ringt flera gånger under tiden men jag orkade inte svara.
1 timme senare ringer han igen och frågar var jag är. Hemma, säger jag. Då har han kört från Danmark och står utanför min port. Jag öppnar och släpper in honom.
Då får jag höra hur sjuk i huvudet jag är, jag behöver vård, jag har varit på krogen och jag har fan inte duschat. Jag hinner inte säga ett ord innan han vänder på klacken, smäller igen dörren och åker igen. Tror han var hos mig i ungefär 3-4 minuter. Jag bad honom sätta sig ner men han gick. Jag ringde honom men då blockerade han mig. Så där sitter jag på mitt hallgolv och fattar inte vad fan som hänt. Är fortfarande chockad och mår så jävla dåligt.

Han blockade upp mig igen i fredags av någon anledning och ringde två gånger men jag orkade inte svara eftersom jag bara grät. Sen har jag skickat ett långt sms där jag sa det jag inte fick sagt och att denna gången var det inte jag som gjorde fel och att han gick över gränsen när han kallar mig psykfall. Det gör ont att höra när jag försökt vara honom till lags och även försökt förklara hur min ångest fungerar och att när jag blir misstrodd och anklagad för att ljuga så brister det. Han har inte ens läst det. Eller så har han begränsat mig så jag inte ser att han läst, jag vet inte.

Jag har aldrig ens höjt rösten åt honom utan har bara försökt förklara hur jag känner. Men det har bara slutat med att jag ändå har bett om ursäkt. Varje gång.

Är jag helt dum i huvudet?
Jag mår så jävla dåligt och känner mig så jävla värdelös.

Det blev JÄTTElångt… Finns massa mer att berätta egentligen men jag stoppar här.