Det kan ju bero på så många saker. Eftersom du inte träffat honom på länge är det mycket du inte vet om hans liv just nu.
Han kanske mår dåligt eller är egentligen för upptagen, eller så tycker han att ni inte har så mycket gemensamt längre.
Ingen annan än han kan ju svara så vill du veta måste du fråga.

#1: Nä precis, jag tänker det också. Det jag tycker är konstigt är att skriver jag inte till honom själv, så brukar han ändå skriva vid högtider osv för att önska mig en glad sommar eller påsk osv. Alltså skriver jag inte till honom alls så brukar han ändå vara den som slänger iväg ett sånt meddelande även om det skulle dröja ett år. Om man inte känner att det är en person som man har mycket gemensamt med längre, eller inte riktigt bryr sig om, varför skriver man till dem överhuvudtaget? De få gånger vi har en konversation så verkar han intresserad men sen plötsligt… det är så konstigt… han bara totalt slutar svara även om han svarade mig för 5 minuter sen. Det går från 5 minuter till 5 månader. Du har inte upplevt något sånt?

#0:

Detta känner jag så mycket igen mig i, det händer mig konstant skulle jag vilja säga, med flertalet personer. Jag har lätt blivit sårad, och lite less, men nu mer är det så vanligt att jag tänker bara "det är nog så många är". Jag tror där med att det är väldigt normalt bland människor, och jag tror heller inte att du behöver ta det personligt eller själv känna dig sårad. Det har sannolikt något med honom och hans liv att göra, och inte med dig.

Men förstår att det är tröttsamt när någon bara mitt i en konversation försvinner utan ett ord. Speciellt om man själv är en sådan som är noggrann med att svara de man bryr sig om.

Jag skulle frågat rakt ut, men så är ju jag en sån som hellre konfronterar än att bara låta saker fortgå. Jag vet inte hur du ser på konfrontation, men det är enda sättet att få ett svar. Allt vi kan göra är att gissa, tyvärr. 🌸

Är det här en vänskap du vill ha kvar om det fortsätter på samma sätt? Det känns inte som en vidare bra vänskap längre utifrån det du beskriver.

För min del tror jag att de personer som jag bara är "vän" med eller har en bekantskap som är mer ytlig, så tänker jag inte särskilt mycket om de slutar svara. Har också andra nära vänner som slutar svara och är ibland lite mer passiva men då har de också tagit förklarat varför de gjort det och kompenserat för sånt när de mått bättre.

Det jag hackat upp mig på i detta är nog att han sagt (åtminstone förr) att jag var en av hans närmaste vänner, även att vi stöttat varandra genom mycket svåra saker. Vi har liksom träffats mycket förr och jag har blivit bjuden på middag flera gånger av hans familj, haft DnD-spelkvällar och sovit över osv. Min sambo har spekulerat att hans flickvän kanske är avundsjuk. Jag tror inte det, detta började, även om så smått, innan han blev tillsammans med henne. Skulle hon vara avundsjuk så tycker jag det är konstigt då våran vänskap aldrig någonsin varit mer än platonisk.

Jag vet inte vad jag vill 🌸🙁 Vet inte ens hur jag skulle ta upp det. "Varför svarar du mig aldrig?" Låter ju väldigt konfrontativt. Vad skulle jag göra om jag aldrig fick ett svar på den frågan? Jättekonstig sits att vara i…

Jag tog upp ungefär samma sak med en vän/bekant en gång (som jag träffat ganska många gånger och lärt känna genom en annan tidigare vän). Det har oftast varit han som har frågat mig om vi ska ses, tagit kontakt osv. Sen slutar han antingen svara mitt i konversationen, eller dyker inte upp när vi har bestämt att ses och säger sedan att han glömt då han mått dåligt. När jag tog upp det med honom, fick jag ett svar med ett lite halvsur klang tillbaka… Jag känner att det inte är någon idé att förvänta mig något av honom mer, och jag tar nu mer inte kontakten med honom av samma anledning. Till slut blir det lite meningslöst kan jag känna, med just den här personen.

Du kanske inte måste bestämma något, kanske vara lika passiv tillbaka som han är mot dig (inte för att ge igen, men för din egen skull).🌻 Men hur du känner och vill göra vet ju bara du i slutändan.

#5 Kan hans "ghosting" ha börjat när dom fick kontakt och att hon redan då, innan dom blev officiellt tillsammans, markerade att hon inte uppskattade er vänskap?

För vissa spelar det ingen roll hur platonisk vänskapen är, den är inte uppskattad och helst ska personen blockeras överallt. Väldigt toxiskt.

#6: Han är inte typen som blir sur eller är självisk, tvärtom, så tänker han på andra alldeles för mycket, till den nivå att han sätter alla före sig själv. Skulle jag ta upp detta så är jag väldigt säker på att han inte blivit sur, det är större risk att han skulle få skuldkänslor. Det vill jag ju inte. Jag är inte sur på honom, kanske är 'förvirrad' en bättre beskrivning? Men i och med jag inte träffat honom på typ 5 år så vet jag ju inte heller om han är samma person 🤷‍♀️ Han har också nämnt att han gärna ville ses igen men det var kanske förra året någon gång. Detta är så förvirrande 😅

Jag har prövat att inte skriva till honom men svarar alltid tillbaka när han grattar. Senast var nu i midsommar när han skrev "glad midsommar" och jag svarade. Det var första gången han initerade mer och frågade hur det har varit, vi började då prata om vårat delade intresse för akvarium. Sen slutade han plötsligt svara. Jag tänkte att nåväl, kanske vill han ändå ha kontakt eftersom han faktiskt initerade en faktiskt diskussion, sedan dess har jag väl skrivit 2 gånger till honom och varje gång har han slutat diskussionen lika abrupt. Förra året svarade han inte ens många gånger på mina "hej," vilket ledde till att jag tog bort de meddelandena.

#7: Jag vet inte ens hur länge de varit tillsammans men det är mycket möjligt att du har rätt. Han har varit i abusive förhållanden tidigare, när jag snackade om att vi har varit igenom jobbiga saker tillsammans så var det de extrema.abusive förhållandet som jag syftade på. Hjälpte honom att inse hur toxic det var och stöttade honom när han lämnade henne. Vet också att hans tidigare förhållanden varit ohälsosamma… Men det känns ju samtidigt också elakt att anta att hans nuvarande förhållande är toxic när jag inte vet någonting alls om det. Jag vill inte framkomma som att jag försöker förstöra hans förhållanden eller som att jag vill ha honom för mig själv, jag vill bara att han ska vara lycklig. Är han lyckligare utan mig som vän så hade jag bara hoppats att han kunde säga det istället för att känna något tvång att hålla kvar mig som vän pga någon skuld.

Jag tror jag formulerade mig lite konstigt när jag motsäger mig själv med att säga att jag inte vet när de blev tillsammans och sedan säga att detta "beteende" började innan de blev tillsammans.

Hmmm… om jag säger att detta började innan jag "upplevde" honom vara i ett förhållande, men i och med att han aldrig berättar om sånt för mig så kan de ha varit tillsammans mycket längre än vad jag trott eller också haft kontakt utan att göra det officiellt som Cireea skrev

#8:

Okej, tror jag förstår. Men om han är en sån typ av person som inte blir sur och liknande kanske du ändå kunde ta upp det med honom lite försiktigt? När det är något du själv undrar så här pass mycket om.😊

Själv är jag nog en sån person som gärna påtalar sånt här med mina vänner och bekanta, (kanske lite för mycket ibland). Men känner att om det är en bra vänskap/bekantskap borde den ju tåla att man pratar lite om sånt här också.

Men det svåra för dig vore väl om han som du säger inte skulle svara alls, eller sluta svara mitt i den konversationen också… Så kan förstå om du blir förvirrad och inte vet hur du ska göra.😕

#11: Ja precis, att han skulle ignorera den konversationen, särskilt om jag lägger tid på att försöka formulera det respektfullt, vore nog jobbigt. Jag är också rextremt rädd att råka ge honom dåligt samvete

Jag skrev ett meddelande i mina anteckningar…
Hej, jag vet att vi inte pratat mycket på sistone och jag förstår att du varit upptagen med jobb och studier och allt annat som kommer med livet.

Jag vill absolut inte att du ska ha ett dåligt samvete över något av detta. Du är inte skyldig mig din tid och jag är inte arg eller anklagar dig för något. Det är bara väldigt förvirrande när våra konversationer slutar så abrupt och sedan hör jag inte från dig på flera månader. Det är lika förvirrande när du skriver ibland från ingenstans och lika plötsligt slutar svara. Jag vill bara se om du är okej.

Om du fortfarande vill vara kompisar och hänga någon dag så hittar jag gärna på något när du känner att du har tiden och orken. Men om saker har ändrats och du inte känner så, så är det också helt okej. Du behöver inte förklara dig själv och jag respekterar vad du är väljer.

Om jag inte hör från dig så förstår jag om livet ändrats för mycket, jag tar det som ett tecken på att gå skilda vägar. Jag tar inte illa upp och jag önskar dig all lycka i framtiden!

Ta hand om dig!

Sitter nu och har ångest och tvekar om jag borde skicka det… tycker åtminstone det är bra att jag formulerade det som att om han inte svarar så behöver vi inte vara kompisar, då blir det inte lika awkward om han inte svarar. Men jag vet inte… varför känner jag mig så tveksam och rädd? Jag vet inte…

#13 Jag tycker det var väldigt bra och sakligt skrivet!
Sånt här är jättejobbigt och det är klart att man kan känna rädsla och tveksamhet inför ett meddelande som belyser en problematik. Man vet ju aldrig vad utgången av en sån här konversation blir, men den är ändå viktig och det grämer dig uppenbarligen för annars skulle du varken skrivit här eller skrivit ihop det där meddelandet som verkligen lyfter fram det du känner.

Heja dig, det är jättetufft men det är nog det bästa för ditt mående också att få klarhet i vad som händer med er relation. Sånt där kan gnaga ganska mycket på en och då är det bättre att prata ut om det.

#14: Tack så mycket för all uppmuntran!🌸

Du tror inte meddelandet kan missförstås eller tolkas negativt på något sätt? Borde jag ändra något?

Ja, jag tror du har rätt faktiskt. Det tar så mycket energi att gå omkring och tänka på det här, jag insåg inte det förrän jag skrev ihop det meddelandet. Det som är så konstigt är att det känns nästan lättare att bara ta bort honom än att skicka detta. Hjärnan är så konstig.

#15 Nej jag tyckte det lät bra, det ska nog krävas en hel del för att det ska misstolkas. Jag ser bara omtanke i din text 🌸

Jag har konfronterat min beskärda del av vänner som "ghostat" på samma sätt som din vän gjort. Och det är lite lustigt att alla som betett sig så är män.. Lite att dom kommer och går som dom vill och man ska bara acceptera det. Njae, jag tycker sånt är respektlöst.

Absolut att dom kan vara upptagna eller ha mycket i livet, men då får man faktiskt säga det också så att jag inte behöver lägga ner tid och energi på någon som inte har tid/ork/lust att prata med mig. Ribban behöver liksom vara högre än att man bara blint ska acceptera vilket beteende som helst, kan jag tycka.

Det är jobbigt med konfrontationer och att öppna upp sig, även om man är bra vänner så är det svårt att "blotta" sig på det sättet. Man blir ju lite sårbar när man gör något sånt men jag tycker också det visar att man är uppriktig och bryr sig. Jag hoppas att din vän läser det där och att er vänskap växer sig starkare.

Uppdatera gärna hur det går för dig 🙏

#16: Jag behövde verkligen höra det där, tack 🌸 När du sa att du tycker det är respektlöst så trillade poletten ner, eller hur jag ska uttrycka mig. Jag insåg att om någon annan upplevde detta med deras kompis hade jag inte tyckt att det var särskilt snällt. Ändå har jag gått omkring och oroat mig för att själv vara elak.

Beklagar att du behövt uppleva detta så ofta, det är verkligen inte kul. Men det känns skönt att veta att jag inte är konstig eller "överreagerar," vilket jag var lite orolig att jag gjorde. Ja men precis, även om man är så upptagen att man bara har 5h om dagen till sig själv så brukar det inte ta mer än 2 minuter att skriva att man inte hinner prata mer nu.

Återigen tack! Skönt att höra att jag inte är konstig som oroar mig just nu om detta 🌸 Jag tänker att jag skickar meddelandet imorgon på dagen och inte nu kl halv 4 på natten hehe. Jag uppdaterar er 🙌

#13:

Jättebra formulerat, flodbis. Det ska inte kunna misstolkas tycker man. Kanske han åtminstone får en aha-upplevelse av hur han betett sig. Lycka till! 🙌

Tack!

Jag skickade nu 🙈 Vågade inte ens tänka bara, kopierade, klistrade in och skickade. Läskigt. Nu ska jag försöka tänka på annat tills och om jag får svar 😅

#19:

Modigt!🙈

#19 Heja dig! 🥰

Tack! 🥰

Han svarade och utan att försöka säga för mycket privat så var det mycket övertid och mycket stress med sjukdom i familjen. Han bad om ursäkt och sa att han bara är så med alla (dålig på att hålla kontakten) pga det han går igenom och hoppas ändå att jag vill fortsätta vara vän med honom, då han sa att han uppskattade vänskapen.

Jag har ju givetvis full förståelse för honom men det är inte aspekten att han skriver sällan som varit jobbig. Det är ju att plötsligt sluta få svar mitt i en konversation. För mig känns det som att man inte bryr sig tillräckligt för att ens avsluta diskussionen. Jag vet inte riktigt vad jag ska svara och hur jag ska orda det, vill inte låta anklagande för jag förstår att han mått extremt dåligt och han har kämpat med psykisk ohälsa förut också.

Vad vore en rimlig förväntan ens? Jag förväntar mig inte att han ska vara lika öppen med mig som han var förr och dela känsliga saker, det förväntar jag mig aldrig av människor utan det är ju något varje person själv väljer om de vill göra. Jag har faktiskt inga riktiga förväntningar på att folk ska nå ut till mig då jag själv är väldigt dålig på att nå ut till andra. Jag förväntar mig inte att folk regelbundet har tiden eller viljan att träffa/snacka med mig. Jag tror bara att när jag väl umgås eller snackar med någon så vill jag inte bli "ghostad"

Hur säger man detta på ett snällt sätt?

#22 Nu svarar jag bara på själva delen med att han slutar svara dig, men jag hade väl sagt något i stil med följande:

"Kan vi inte komma överens om att vi ser till att säga till om vi behöver avbryta konversationen. Inga detaljer behövs om vi inte orkar eller vill, det räcker med att säga att man måste gå så den andra vet. Jag blir så sårad när du bara försvinner och jag skulle uppskatta om vi kunde säga till varandra när vi inte har tid/ork/lust att prata. Är det rimligt?"

Eller något i den stilen. Jag får inte riktigt fram rätt ordval men åtminstone åt det hållet. Att man lägger fram det som ett gemensamt förslag att båda ska säga till, då blir det inte lika anklagande eller riktat mot ena parten.

#23: Det låter som ett jättebra tips, tack! 🌸

#22: Jag tycker inte heller om att konversationer abrupt avbryts, men jag har fått lära mig att acceptera att det blir så ibland beroende på vad som pågår i en persons liv. I vissa fall är det en permanent förändring för att deras liv tagit en helt ny vändning eller riktning, i andra fall är det tillfälligt.

Jag har själv varit i den situationen vid flera tillfällen där jag mått så dåligt eller varit så utsliten att jag inte klarat av att skriva ett SMS eller ens en textrad i ett mail. Helt plötsligt tar bara all energi slut och jag har inget kvar att ta av. Blotta tanken att lyfta händerna för att skriva har känts lika tufft och oöverkomligt som att bestiga ett berg. Alternativt att jag behövt lämna konversationen lite snabbt för att ta hand om något viktigt i verkliga livet och det i sin tur har dränerat mig till den punkt att jag inte orkat återgå till konversationen ens för att avsluta den.

I såna stunder har jag bara abrupt lämnat konversationen och det handlar inte om att jag inte bryr mig utan om att det sista av mina energireserver brunnit ut och jag inte har någonting kvar att ta av. Inte ens för att bara skriva "hejdå" eller liknande. Jag är evigt tacksam för att jag har vänner som förstår det och inte blir upprörda eller tar det personligt. På samma sätt försöker jag vissa samma förståelse till dom då jag vet hur det känns när orken bara inte räcker till.

Jag håller med Mitchika här, jag har nog också mer perspektivet av att vara "på den andra sidan" så att säga. Jag har en vana att ibland avsluta konversationer abrupt, att det kan ta månader eller år ibland mellan kontakter med vänner. Mina vänner bryr sig inte och fungerar nog lite liknande själva många ggr. Det betyder inte att jag inte älskar dem, för mig har det att göra att livet har varit tufft och jag har inte samma energi att "hålla igång" en konversation. Så att jag har vänner som är okej med det och finns kvar där, som att inget har hänt, betyder otroligt mycket för mig.
Jag uppfattar det som att din vän värdesätter dig utifrån var du berättat och utifrån vad han skrivit. Att han fortsätter att höra av sig, även om det så bara är för att säga "Glad påsk!" ibland är för mig ett tecken på att han bryr sig och vill visa att han vill ha kontakt. I hans svar till dig skrev han också att han hoppas att du vill fortsätta vara hans vän, trots att hans sätt att kommunicera har förändrats. Jag tror att han menar väl och att du är viktig för honom.
Med det sagt så är dina känslor lika viktiga. Om det är så att detta är något som du inte kan acceptera i en vänskapsrelation och känner att du vill avsluta er kontakt helt så är det också okej. Du är också en människa med egna känslor och behov. Men jag tror att du får utgå ifrån att din vän nog har ändrat sätt att kommunicera, han vill fortfarande vara din vän, men vill du fortsätta? Om du vill se om ni kan rädda er vänskap tycker jag att Cireeas exempel var bra, kanske kan ni hitta något sätt som får det att fungera. Bara en liten signal som gör att du känner dig trygg i er kontakt och som känns bra för din vän också.
Och så vill jag tillägga att - vänskaper kommer och går under livet. Om du känner att du inte vill fortsätta så är det okej också. Det betyder inte att er relation inte var värdefull. Det är okej att avsluta och uppskatta alla minnen man har skapat tillsammans också. :)

#25: Brukar du inte säga i efterhand att du inte kunde svara pga x och y anledning?

Det som förvirrade mig var ju att jag inte förstod honom och nu har han ju förklarat det så det känns mycket bättre 🙂 Däremot är jag en person med mycket ångest över att säga fel saker så när någon slutar svara triggar den det och tyvärr börjar jag övertänka och tro att jag sagt något som han blivit sårad av. Blir sen rädd för att upplevas som jobbig. Så även om jag totalt respekterar att han mår dåligt så hoppas jag på ömsesidig respekt och i den änden kanske jag inte kommunicerat tillräckligt bra om hur det påverkar mig. Det kanske vore en bra sak att säga till honom? Jag har ännu inte svarat men jag funderar på att inkludera detta i mitt svar

Lite ironiskt nog så redigerar jag mina inlägg väldigt ofta för att ändra ord pga denna rädslan för att råka säga fel saker eller tolkas fel. Superjobbigt

#26: Det var ett väldigt fint svar, tack 🌸 Ja jag tror du har rätt. Jag får pröva skriva som Cireea föreslog och kanske också förklara lite hur jag fungerar, så förstår han att jag inte kräver saker utan god anledningen, utan det handlar om mina egna strider med självkänslan

#28 Du kan inte kräva av din vän att han måste svara inom vad du anser är en rimlig tid eller avsluta konversationer på ett sätt du anser acceptabelt för att dina känslor inte ska balla ur. Dina känslor, din självkänsla och dina osäkerheter är inte hans jobb att hantera åt dig.

Du försöker lägga den bördan på honom genom att i stort sett säga: "Du måste svara i våra konversationer inom X tid eller avsluta dom ordentligt inom Y tid från sista gången du eller jag skrev eller så kommer jag känna Z och börja må dåligt och det vill du väl inte?"

Det är inte en "god anledning" och det är varken rimligt eller rättvist mot honom.

#29: Då är det inte mitt ansvar heller att respektera att han mår dåligt med den logiken. Jag har inte sagt något om att jag kräver något eller att man ska svara inom en viss tid. Men det är ju lite skillnad på att svara inom några minuter och ett svar varje halvår. Jag tycker med den logiken att det vore orimligt och orättvist att bara höra av sig när det passar en själv med förväntningen att sin kompis alltid finns för en.

Jag tyckte du vred på mina ord där och det kändes väldigt jobbigt.

#30: Hur anser du dom sakerna vara jämförbara? Det handlar inte om att respektera varandras svårigheter utan om att lägga ansvar för sitt mående på någon annan.

Han kommer inte till dig och ger dig krav på saker du behöver göra för att han ska orka hantera sitt dåliga mående och sakerna han går igenom just nu. Du går till honom och ställer krav på honom för att du ska orka hantera din dåliga självkänsla och dom hemska följdeffekterna av det.

Det är ju precis det du pratar om. Han får inte svara när han själv vill och orkar, utan han måste svara inom en tidsgräns du anser är acceptabel eller så kommer han göra så att du mår dåligt och det verkar du tycka att du har rätt att kräva av honom på grund av din dåliga självkänsla. Jag håller inte med.

Jättekonstigt att det är kontroversiellt att vilja bli respekterad i en vänskap, att man förväntas respektera andra men på bekostnad av sina egna känslor. Vad jag försökte säga var att man kommunicerade för att bättre få förståelse för varandra och att precis som han fått min stöttning under alla år vi varit vänner så kunde han ta en liten minut varje gång han ändå bestämt sig för att skriva till mig, att vara tydlig med när konversationen avslutas.

#31: så jag ska respektera hans svårighet men mina svårigheter betyder ingenting? Det du säger är ju att han istället kan sätta krav på att jag ska vilja vara hans vän även om han totalt skiter i hur han behandlat mig påverkar mig.

Jag tycker att du vrider på mina ord återigen. Det låter inte som en hälsosam vänskap när någon inte får lov att kommunicera om hur de själva känner utan att det vrids till att man kräver något eller att man förväntar sig att de på något sätt ska stå för ens egna mående. Det är inte det jag säger. Nej, han är inte skyldig att finnas och lösa mina problem. Jag vill bara veta när jag kan gå vidare med min vecka, istället för att undra i flera månader om jag sagt något fel.

Jag kanske har varit otydlig…

Jag förväntar mig inte att någon någonsin ska svara mig inom en timme.
Jag förväntar mig aldrig att någon någonsin ska svara mig inom en dag, en vecka… ibland månader; men då förstår jag det, då är det en överenskommelse som vi pratat om. Då har konversationen blivit avslutad, eller så fortsätter den konversationen om några månader.

Om två personer har en diskussion öga till öga och plötsligt vänder sig den ena personen när hen blir ställd en fråga och går därifrån. Det är ju kanske lite elakt. Det är så det blir. Vi kan ha en pågående chatt där vi svarar varandra med några minuters mellanrum. Sedan ställer jag kanske frågan "så vilken fisk tycker du passar i detta akvariet?" (Alltså ingen personlig eller jobbig fråga )
Och då får jag inget svar. Inte om 3 månader, inte någonsin. Frågan blir ignorerad. Han börjar bara en ny konversation med ett "god jul" nästa år istället.

Hoppas att det blir mer förståeligt varför jag får problem när detta är väldigt förvirrande för mig.

Åh 😞, jag förstår verkligen detta problem du beskriver. Har också haft kontakt med människor som också plötsligt slutat svara mitt under ett samtal utan förvarning. Har också trott att jag gjort något fel och därmed anpassat mig för att personen ska vara kvar. Väldigt svårt att hantera när man har en känslomässig koppling till personen.

Även om vi alla fungerar olika och har olika behov av tydlighet och hur man avslutar en konversation så tycker jag i alla fall att dina krav är fullt rimliga. 🙂Kanske för att jag fungerar likadant med en vilja att vara tydlig mot den jag pratar med så att inte personen ska undra.

Tycker du verkar vara en fin person som visar stor respekt och förståelse för de omkring dig.
Du borde få lika mycket tillbaka, speciellt av denna vän. Vad synd att balansen här är ojämn där du blir den som nästintill överdrivet får anpassa dig efter hans behov.

Även om han visserligen säger att han gärna vill fortsätta vara din vän så måste det ju ändå kännas.

Tycker Cireea gav ett bra och tydligt förslag på vad du skulle kunna skriva för att markera vad dina behov är, utan några krav. För det är viktigt att vara tydlig med eftersom det också är en form av självrespekt, något som motparten förhoppningsvis vill vara en del av, om den värderar dig såpas mycket.
🙂

Men om denna hjärtslitande ovisshet fortsätter så skulle det för mig kännas som att personen inte sätter ett lika stort värde på kontakten som vad man själv gör.
Det beror inte bara på hur och när man skriver utan det är denna känsla av riktig kontakt med personen som måste kännas för att liksom veta var man har varann.

#35: Ja precis, tack så jättemycket 🌸 Du verkar förstå vad jag menar. Jag tänker också att om man verkligen bryr sig om sin vän vill man ju inte att de ska må dåligt eftersom man bryr sig och värderar dem precis som du säger. Skriver min kompis till mig med 1 års mellanrum och samtalet avslutas tydligt då, då hade jag inte haft några problem med det. Det är bara att jag aldrig vet var jag har honom när han själv initierar konversationer (visar ett intresse av att hålla vänskapen levande) men sen ger mig motsatta signal när han ignorerar en fråga. Om han tycker det är jobbigt att hålla i konversationen överhuvudtaget så behöver han inte skriva alls till mig. Jag förstår. Det är bara de dubbla signalerna signalerna som jag blir förvirrad av.

Det som gjorde det väldigt jobbigt i denna tråden var att när jag öppnade upp om min ångestproblematik så blev det vänt emot mig, vridet som att jag försöker manipulera. Det var jobbigt att få höra att jag på något sätt krävde att min kompis skulle "lösa mina ångestproblem" bara för att jag nämnde att den problematiken gör det viktigt att folk är extra tydliga med mig.

Jag kan inte låta bli att kommentera och i förhand vill jag säga att detta gäller i allmänhet.

I min åsikt, om man inte kan konfrontera en person eller diskutera med dem på ett seriöst och acceptabelt sätt vet jag inte ifall man kan vara vänner. Då tycker jag att man enbart klassas som bekanta.

Det är skillnad mellan att kräva respekt och svar på meddelanden som om man hade en kniv vid halsen och att be om respekten och respons på ett vänligt sätt. Det spelar ingen roll hur många gånger jag läser igenom tråden, vrider och vänder, jag kan inte se någonstans att Flodbis kräver att deras vän svarar inom 28 dagar, 10 timmar, 30 minuter och 30 sekunder. Nu är det överdrivet, men det är för att vara övertydlig. Det handlar om att konversationer slutar abrupt och det tror jag alla, kan tycka är väldigt förvirrande, speciellt när den andra personen slutar svara på flera månader. Det är en normal reaktion att undra vad man möjligen kan ha sagt fel eller vad som hände. Alla kan bli förvirrade av dubbla signaler.

Alla vänskapsband kommer med bördor, vare sig man vill eller inte, vare sig de är positiva eller negativa. Jag tror det är nästintill omöjligt att ha ett vänskapsband som är djupt och personligt utan att jobbigare känslor involveras. Man kommer inte alltid kunna undvika dessa "sore spots." Man får helt enkelt mötas i mitten och vara tydlig med att man inte vill sätta börda på den andra personen.

#36:

Om detta beteende inte handlar om något annat så känns det som att personen tar kontakt med dig i en förväntan att du ska lindra dennes ångest den känner i den stund den tar kontakt. För att sen bara pysa iväg när denna lindring inte infinner sig. Som en slags bestraffning för att du ska känna skuld och tro att du har gjort något fel som medfört till dennes försvinnande. Vilket du såklart inte har.

Så jag förstår att det är förvirrande, men det är detta jag kan se.
I och med också att det verkar vara ett systematiskt beteende som får dig att ta på dig skulden med att ta personen i försvar i dina egna fullt naturliga reaktioner på detta beteende.

Din reaktion i detta typ av avvisande ser jag därför inte som något konstigt eller kravfyllt eftersom det är så man reagerar när man har investerat en längtan efter att få höras och eventuella känslomässiga gemenskapskopplingar. Så som de flesta människor reagerar. Så som även människor utan denna typ av ångestproblematik kan känna.
Om man inte reagerar när en sån situation uppstår så har man troligen ingen närmare koppling med varann. Man berörs inte för att personen är inte viktig för en på samma sätt.

Under dessa omständigheter kan därmed sån här ångestproblematik förvärras eftersom man redan är skör. Det är som ett sår som inte får sin tid att läka.

Hoppas inte personen vet om din problematik i risk att därmed dra egen fördel av det i sina handlingar.
Men om den vet, så är det fruktansvärt!

Om du kommer att välja att skriva till denna person om hur du upplever dessa plötsliga avslut så skulle jag vilja ge råd om att vara försiktig med att nämna denna bit så att det inte utnyttjas.

Jag förstår Flodbis funderingar kring det hela. Framförallt om man haft flera vänskaper som slutat med att man plötsligt blivit ignorerad och aldrig får veta varför kontakten bryts så blir en situation som uppvisar samma eller liknande mönster naturligtvis något som triggar ångesten. Tror de flesta skulle bli lite fundersamma och nog oroliga eller till och med få ångest om en nära vän helt plötsligt "försvinner". Att inte veta om man gjort något fel eller om det, som i detta fall, fanns andra anledningar till den bristande kontakt är en väldigt obehaglig känsla. Just då man ju haft mycket mer kontakt och anser att man är vänner.

Jag har varit den som slutat skriva och jag har varit den som helt plösligt inte fått svar. Men något jag alltid försökt när jag inte svarat på länge är att slänga iväg ett meddelande. En förklaring till varför jag inte svarar/skriver eller bara kort säga att jag saknar tid och ork just nu. Varför? För att jag vet hur det kan kännas när en person man bryr sig om helt plötsligt försvinner. Och om båda parterna kan vara öppna och ärliga med hur de agerar så underlättar det situationen och ingen behöver känna stress eller ångest. Man behöver inte förklara utförligt men jag tycker att har man en vänskap har man rätten att (inte inom en viss tid, för att betona det) få veta varför kontakten mer eller mindre brutits. Återigen: Man behöver inte gå in i massa detalj, det räcker med att säga att det beror på ens egna liv (jobb, familj, hälsoproblem, vad vet jag) eller att det faktiskt råkar ha att göra med den andra personens agerande.

Och har den andre gjort något fel så är det ju absolut okej att avbryta kontakten men jag tycker där att man ska berätta varför. För vi människor kan inte läsa tankar.

#39:

Bra skrivet. Det är inte svårt, och tar inte lång tid att bara skicka en kort förklaring till om man försvinner. Som du skriver: vi kan inte läsa varandras tankar.

Tillägg:

De enda fallen jag egentligen tycker att man inte behöver vara just lika noggrann är om den andre konstant gör så mot en själv.

Tack alla för att ni tog er tiden och läsa och förstå vad jag faktiskt menade, det kändes så mycket bättre 🪷

Jag har heller inte riktigt berättat om hela vår vänskap för er och det är mycket ni inte vet. Jag vill inte berätta för mycket heller men för att göra det ännu tydligare så kanske det är värt att nämna att förr i tiden så pratade vi hela tiden, ofta en gång om dagen. Konversationerna avslutades alltid med ett hejdå. Så nuförtiden, när ingen förklaring kommer, någonsin, så kunde jag inte förstå varför mina meddelanden ignoreras när jag aldrig får ett svar.

Andra vänner jag har så tar vissa svar flera månader. Har en kompis där vi skriver långa paragrafer till varandra och kanske 3 månader senare får den andra ett svar som om konversationen fortsatte nästa dag. Alltså ignorerades inte texten även om svaret dröjde. Där känns min vänskap trygg för denna dynamiken har vi alltid haft. Jag vet var jag har henne och jag vet att hon skriver till mig för att hon tycker om mig som kompis, inte för att hon måste. Hon har liksom förklarat dessutom att det är så hon är och jag kan vara likadan. Jag känner aldrig att jag skrivit något fel för hon ignorerar aldrig min text även om månaderna kan vara många mellan svaren.

En annan kompis som också hör av sig med flera månaders mellanrum, kanske 2 gånger om året, då brukar vi chatta väldigt mycket när vi hörs vid. Men konversationen avslutas alltid. De säger alltid hejdå. Eller så kommer konversationen till ett naturligt slut, att ämnet blir färdigdiskuterat. Där är det också tryggt för jag förstår att hen är så och det är en av mina närmaste vänner, typ som en familjemedlem. Vi kan fortfarande prata om känsliga ämnen med varandra och jag vet att hen alltid finns för mig, precis som hen vet att jag alltid finns för dem.

Om personen, som denna tråden handlar om, inte orkar skriva till mig så är det helt okej. Men om han tar sig besväret att skriva till mig och slutar svara plötsligt, utan att förklara varför, och ignorerar mina frågor… Jag vet då inte var jag har honom. Skrev han till mig för att han kände sig tvungen? Om han inte kände sig tvungen, varför slutade han då svara? Sa jag något fel? Ni förstår, det är såna funderingar som går igång för jag kan inte läsa tankar.

Jag har en del jobbiga erfarenheter med svek och blivit övergiven av vänner men det vill jag inte berätta om här, det kan säkert användas emot mig på något sätt.