Hej, jag uppskattade alla kommentarer jag fick på det inlägget. Nu är jag tillbaka igen med en del två eftersom situationen är ganska annorlunda jämfört med då.

Jag och barnets pappa diskuterade igenom hela situationen och kom till slut överens om hur vi skulle göra. Han var inte redo för att bli pappa igen, hans anledningen var att han hade ingen tid. All hans energi och tid gick till vårdnadstvisten som han hade om sin andra son OCH hans jobb.

Vi kom överens om att han skulle vara "pappa på distans". Att han träffar barnet när han kan, betalar underhåll, fattar alla beslut tillsammans med mig och så vidare.

Eftersom vi båda älskade varandra fortfarande då så sa han att han skulle komma tillbaka senare till oss när sakerna hade lugnat ner sig. Detta gjorde mig hoppfull och positiv. Man kan säga att jag "längtade till framtiden".

Efter vårt samtal så blev han ännu mer distanserade. Detta gjorde mig ledsen men jag försökte förstående. Jag bjöd med honom på ultraljudet men han kunde inte komma på grund av jobbet. Jag skickade honom då foton från ultraljudet som han uppskattade. Jag lät honom få bestämma namnet på vårt barn på grund av att det är en del av hans kultur. Det är papporna som bestämmer namnet på barnet.

Det börjar närma sig mitt beräknade förlossningsdatum som är om några veckor. Jag känner att jag skulle behöva prata med barnets pappa kring det. Jag vill gärna veta om han kommer vara med på förlossningen och sånt. Jag känner att jag vill kunna planera saker och vara förberedd när det väl är dags. Jag har försökt boka in en träff med honom sen mars men utan framgång. Det är återigen på grund av jobbet.

Igår fick jag ett sms av min syster. Hon hade hittat mitt barns pappa på Tinder. Detta krossa mig helt totalt. Jag känner mig både arg, ledsen, besviken och äcklad. Det känns som jag har matat en orm i min egna trädgård. Jag har försökt att vara stark och förstående under alla dessa månader. Bjudit med honom på ultraljud, hållt honom informerad och låtit honom få bestämma namnet på vårt barn. Jag har suttit och varit snäll mot någon som senare har huggit både mig och vårt ofödda barn i ryggen. Jag trodde hela tiden att han var upptagen med jobbet. Det känns som att han har hållt mig i någon limbo istället för att tala sanning och låta mig gå.

Det känns som han har förstört hela min graviditet. Jag har varit ledsen på grund av denna honom i flera månader. Blivit matad av förhoppningar och väntat på honom som en lojal hund. Jag ångrar att jag gav denna man såpass mycket plats i mitt liv. Jag kunde ha gått vidare och avslutat all kontakt med denna man men jag ville vara snäll.