Det är inget bra föräldrarskap. Hade pratat med föräldern, och lyssnar inte den personen så ja hade jag gjort orosanmälan.

Jag hade blivit förbannad.

#1 Jag håller med.
Det måste gå att lösa på annat sätt. Här verkar föräldrarna tappat det.

Ja, vill den föräldern absolut att barnet aldrig mer ska känna sig trygg i sitt hem, eller ens hemma i sitt hem, så är det helt rätt väg. Orosanmälan säger jag med. Jag blev utelåst några gånger som barn. Det har tagit mig väldigt många år att känna mig trygg.

Jag tänker att det är känslomässigt omogna föräldrar som beter sig på det viset. De saknar konsekvenstänk av vad dessa handlingar skapar i barnet av den straff metod de använder sig av.

Ja, det är psykisk barnmisshandel!

Usch så hemskt .
Jag skulle nog prata vett med denna förälder , ( tänk dig själv om du skulle bli utestängd på grund av bråk , . ? )

En orosanmälan skulle jag skicka in.

#0 Jag hoppas innerligt att det inte är för egen del du frågar.

#6: Jag fick samma tanke som du.

Aha, det är ett nyskapat nick med bara den här frågan. Kanske någon som skäms över sitt beteende och inte vill stå för det, men ändå kolla om det kan anses vara ett bra sätt att disciplinera "odrägliga" barn på.
Hoppas personen i fråga har fått sitt svar nu. Jag hoppas barnet får den hjälp hen behöver, och att föräldern söker hjälp för egen del också. Tänk också på att alla människor som passerar utanför ens dörr (vare sig det är i lägenhetshus eller villa eller vad det är) inte nödvändigtvis är snälla människor.

Jag tänkte iofs tvärtom, att TS har haft en diskussion med någon (en förälder? 😥) om metoden och tycker att den är fel.
Jag sällar mig till övriga i tråden, det är inte ett ok sätt att behandla ett barn!

#9: Det var min första tanke, men jag reagerade på att personen skrev odrägligt barn utan citattecken, vilket jag tolkar som att hen faktiskt tycker att barnet är odrägligt och i förlängningen värd en sådan hemsk behandling.

Ni ska få ett svar med hela historien. Ja jag vill vara anonym, inte för egen skull utan för andra inblandade som jag annars hänger ut då det finns folk på iFokus som vet vilka de är om de får reda på vem jag är.
Återkommer strax

#11: Tack 🌸

Det var jag och min pojkvän (varit tillsammans några månader) som kom in på att prata om våran barndom och uppväxt (Jag är för övrigt 22 år idag)
Jag berättade då sanningen. Och det är att jag var helt sjövild som barn. Ja inte bara vild utan faktiskt rätt aggressiv. Min mamma och jag hade hemska bråk. Eller jag bråkade hemskt med henne. Idag kan jag inte förstå varför.
Jag slog henne OFTA på överarmen och nöp så hårt jag kunde. Och jag var stark. Mamma var snäll och lågmäld. Jag minns att hon grät ibland och visade mig även blåmärkena jag gett henne. Jag brydde mig inte särskilt om det då, jag bara skrattade åt henne Jag sparkades även och spottades.
Mina raseriutbrott mot mamma brukade ofta sluta med att mamma grät och till slut hämtade pappa som lyfte mig upp och bar ut mig och låste dörren. Vi bodde långt ute på landet i en liten by.
Jag sparkade, slog och kastade sten på dörren så den blev förstörd.
Jag skäms jättemycket att berätta detta men jag var verkligen HEMSK!
Och idag som vuxen har jag full förståelse för att mamma blev helt förstörd av mina utfall och att enda sättet att få lugnt i några minuter var att låsa ut mig.
Det söktes aldrig någon hjälp eller så för mig. Det var väl fel i och för sig, men med tiden så lugnade jag mig faktiskt självmant och i tonåren var jag lugn och skötsam när kanske många andra ungdomar blev lite vildare.
Tack och lov så har jag en jättenära relation med mamma idag. Men dåligt samvete har jag fortfarande för hur jag främst slagit och nypit mamma och jag har bett om ursäkt så många gånger och hon säger och agerar också som att jag är helt förlåten.
Jag har en bra relation med pappa också men inte lika nära som med mamma, och han har förklarat att han helt enkelt inte visste vad han skulle göra när jag gick loss så där på mamma så han till slut helt enkelt låste ut mig för att mamma skulle få lite andrum.

Mitt egentligen största problem nu är att min pojkvän har noll förståelse för hur min pappa gjorde när jag var barn. Jag trodde att han skulle förstå när han fick höra vad faktiskt JAG gjorde mot mamma. Men han är bara jätterasande på min pappa och vill absolut inte prata eller träffa honom nånsin säger han.

Nu vet ni hela historien.

#13 Jag förstår din pojkvän. Det din pappa gjorde var INTE ok. Du var ett barn - och ligger inte på dig. Utan på dina föräldrar. De skulle tagit hjälp, få råd och stöttning. DU ska inte ha dåligt samvete. Du var egentligen inte hemsk mot din mamma, du fick inte rätt hjälp och stöttning.

Jag undrar, ni som moralisera, har ni eller har ni haft barn som är sådanna här? Precis som barnmorskan när man har små barn var noga med att berätta att det är helt ok att lägga det lilla spädbarnet på en säker plats och stänga dörren och gå en stund om det är det som krävs orkar man inte med barn som får den här typen av utbrott i längden utan att det fullkomligt bryter ner en. Att stänga in ett barn en stund på sitt rum, stänga ute en kort stund, självklart på ett säkert sätt, inte i minusgrader barfota utan kläder i en timme men så att man som vuxen får chansen att samla sig. Någon frågade hur man själv hade reagerat om man blivit utslängd. Hade du gett dig på din partner med raseriutbrott, nyp och slag hoppas jag att man blir utslängd! Ibland behöver man som vuxen till ett barn med svåra utbrott pausa, samla sig i 5 minuter och ge sig på det igen. Annars kan det bli farligt på riktigt. Den desperation man kan känna som förälder i den här typen av situationer är vidrig. Idag är det massor av gemensam terapi där föräldrarna får lära sig att handskas med utbrotten och själva hålla som gäller. Hur det var när du TS var barn vet jag inte. TS, rätt eller fel, jag tycker det är svårt att avgöra. Jag vet inte vad som stod på spel just där och då. Jag vet hur det kan bli med barn som får den här typen av utbrott däremot och om att bli utestängd var det som stod mellan det och något värre… ja, svårt tycker jag. I det här fallet är det en tydlig konsekvens kopplad till ett beteende som skulle kunnat skada din mamma på riktigt i en desperat situation.

#15 Man ska ALDRIG lämna ett litet barn. Ger en barnmorska eller liknande det råder, då är de fel ute. Däremot gå ifrån en liten bit och andas, ja det är en annan sak men ALDRIG stänga dörren! Det är INTE OK! Och absolut INTE låsa ut ett barn på det sättet ts beskriver. Det är verkligen INTE ok!

Min son hade perioder med väldigt jobbiga utbrott. Då han slogs, och höll på, och ja jag grät. Men skulle ALDRIG låsa honom ute, aldrig! Det är bara idiotiskt och försämrar allting mellan barn och förälder och skapar otryggt barn ärligt talat.

Pausa ja - låsa ute NEJ!

#16, 1177 skriver att du till och med kan gå in i ett annat rum så länge barnet befinner sig på en säker plats. Jag tror inte du förstår skillnaden på utbrott som är jobbiga och utbrott där ett syskon jagar sitt mindre syskon med en spade med allvarlig avsikt att slå denne. Ett barn som får utbrott och skriker och slår så mottagaren får skador. Ett barn kan vara argt, men har ditt barn stått och skrikit att du är en jävla hora och sprungit skrattande därifrån när du ska tala allvar med barnet. Jag tror det finns dimensioner i mycket och jag håller inte med dig.

#17 Allting är inte bra på 1177 men aldrig sett att de rekommenderar att man ska lämna ett litet barn själv och stängda dörren.

Vet mycket väl skillnaden men inte OK med sånt agerande oavsett. Tro mig - jag har stor erfarenhet och även kunskap. Jag är inte bakom flötet eller okunnig. För mig är det obegripligt hur man ens kan förespråka en sån grej ärligt talat.

Det är ALDRIG ok att låsa ut ett barn från sin trygghet ALDRIG! PUNKT!
Man skaffar sig hjälp, rätt verktyg.

Hade inte låst ute ett barn om ett barn sagt så nej, eller låst ute mig själv nej.
Du borde verkligen tänka steget längre och läsa på. Fy sjutton - hur kan man ens resonera som du göra?!

#18, tack men jag är själv rätt påläst så det är lugnt 😊 jag har för egen del lite svårt att förstå hur du resonerar, men det är väl det som är fint med forum. Olika tankar och åsikter blandas.

#19 Om du vore påläst hade du inte skrivit såna vansinnesgrejer. Hade personligen aldrig lyssnat på någon som ger såna galna råd ärligt talat som tycker sånthär beteende är OK.

Man ska inte ta bort barnet sin trygghet, man ska inte låsa ute ett barn, punkt. Fy sjutton säger jag bara, stackars barn som utsätts för sånt.

Skillnad om de går in i eget rum eller så.

Egentligen har jag väl inte gått och tänkt så mycket på det här med min barndom på senare tid. Men det har ju lite kommit upp på tapeten nu när pojkvännen frågade hur jag var som barn och liknande saker.
Då ville jag vara ärlig och berättade om hur fruktansvärd jag faktiskt var. Om mammas blåmärken och hur många gånger jag fått henne att gråta men att jag helt kallt skrattade henne rakt upp i ansiktet när hon var helt nedbruten.

Sen sa jag faktiskt mer bara som ett tillägg "Så det slutade ganska ofta med att pappa fick låsa ut mig en stund"

Men sen reagerade han extremt starkt bara på det. Och inte min del i det hela. Och jag vet, man ska inte skuldbelägga ett barn. Men är man i 7års åldern förstår man faktiskt (borde iallafall förstå) att så där beter man sig inte.
Och jag förstod ju. För jag skötte mig alltid när vi hade besök. Då var jag snäll artig och trevlig. Det var ensam med mamma jag spårade ur.

#20: Jag håller med dig i allt du skriver, Fridaaaa 🌺
Om ett barn skulle bete sig så som beskrivs i tråden, så är det kvalificerad hjälp barnet behöver. Inte bestraffningar i form av utelåsning eller liknande.

#20, jag tror inte du har förmåga här att läsa vad jag faktiskt skriver. Ifrågasätta min kunskap om svåra föräldrasituationer står dig fritt att göra. Jag har kunskap, erfarenhet och är mycket påläst om ämnet och min åsikt står fast - för att förhindra en potentiellt farlig situation är det ok att separera genom att exempelvis stänga in kort under säkra förhållanden för att kunna gå in och sätta sig och vara en förälder som lyssnar, tröstar och stöttar. I den akuta situationen kan det handla om ren överlevnad. Det är därför rådet om att lämna sitt spädbarn på en säker plats och gå ut om man känner sig helt överväldigad följs av det helt uppenbara kapitlet "skaka aldrig ditt barn!". I en akut situation där man inte får chansen att ta ett andetag kan det gå illa! Men som sagt, det står dig helt fritt att ifrågasätta min åsikt, lika mycket som det står mig fritt att dela min.

#21 När man agerar så som 7 åring så tänker man inte på det i just den stunden och NEJ det är ingen ursäkt att bli utelåst absolut inte. Dina föräldrar skulle ha tagit ansvar och sökt hjälp så du kunde få rätt stöd och de kunde hjälpa dig på rätt sätt. Att låsa ute dig på det sättet är inte OK och absolut inte rätt sätt, tvärtom. Fruktansvärt av dem att göra så :(

#21: Jag tror att din pojkvän är rädd att du ska göra likadant mot era barn, om det blir så att ni skaffar barn ihop, eftersom du inte ser något problem med den sortens bestraffning.

#25 Nej jag hade inte stängt ute någon själv utan sökt hjälp om det behövdes.

Däremot kan jag konstatera att jag inte mår dåligt över hur jag blev behandlad när jag tänker på den tiden av min barndom utan när jag tänker på det så är det minnesbilder av min gråtande mamma som dyker upp, och hur hon vädjar om att jag ska släppa henne/sluta slå/nypa. Och att jag skrattade DET mår jag dåligt av att tänka på.
Men när jag stod och sparkade/slog på dörren, just det är inte jobbigt att tänka tillbaka på.

Utan att veta vad som legat till grund för deras agerande så är det omöjligt att svara på. Men det hade varit intressant att få veta.

Men de två hypotetiska scenarion jag kan komma fram till är:
-Att barnet har varit så omöjligt att få ordning på att föräldrarnas sista utväg i desperation har varit att ta till denna lösning för att få barnet att förstå att det är allvar.

-Att det handlar om en osund form av bestraffning för att föräldrarna har svårt för att hantera den känsla som uppstår av utebliven kontroll.

Nu läser jag i tråden och förstår bättre.
Skulle då vilja säga, utan att döma, att det nog handlar om det första alternativet.

#13 Om din pojkvän inte kan respektera att du och dina föräldrar har förlåtit och gått vidare och inser hur mycket skada han själv skulle orsaka med sitt ställningstagande tycker jag istället att du ska fundera på om er relation är något att bygga på.

Han borde väl ändå sätta din lycka först. Det gör han inte genom att riva upp allting igen och försvåra umgänget med din familj.

#28 Jag håller med helt! Det är ju ganska nytt för honom då vi nyligen pratade om detta så jag hoppas att när han har fått smälta det lite så kanske det kan bli bättre.
Han behöver ju inte bli bästa kompis med mina föräldrar men bara ha en någorlunda normal relation när man ses. Detta var ju typ 15 år sedan och nu är läget ett helt annat.

#0:

Det är inte ok att låsa ute ett barn, nej.

Utan att vara utbildad i ämnet, men med erfarenhet av att växa upp som ett maskrosbarn blir min tanke "vad får barnet att agera så?". Jag tänker att det brukar finnas en anledning. I vissa fall kan det vara ett barn med ADHD eller autism, i andra fall kan det vara ett tecken på att det förekommer misshandel i hemmet, och i ytterligare andra kanske det handlar om en ganska vanlig situation som växer för att föräldrarna inte vet hur de ska göra och som därmed eskalerar.
Vad jag menar är att oavsett anledningen till ditt agerande och oavsett hur mycket du minns av det idag, borde dina föräldrar bett om hjälp. Både för din och sin egen skull.
För det var INTE var ditt fel.
Det måste inte betyda att dina föräldrar har gjort något allvarligt fel heller som ligger till grund för ditt agerande. Men du var ett barn, den ilska du kände gentemot din mamma kanske inte ens var mot henne utan var en frustration över något annat som gick ut över henne. En sjuåring kan inte lära sig att hantera sina känslor och förstå saker på ett djupare plan såsom en vuxen människa, särskilt inte utan vägledning av en vuxen.

Jag förstår också att du blir orolig över relationen mellan din pojkvän och din familj. De är ju trots allt människor som du älskar allihop. Men enligt min erfarenhet är det viktigt att inte försöka tvinga andra att komma överens.
Din pojkvän är antagligen chockad efter att ha hört det och blir arg för att han älskar dig. Känslorna kommer att lugna sig. Men försök att inte tvinga honom att tycka om din familj, och känn inte heller att du måste bli arg själv på din pappa.
Ibland är det dock bra när andra reagerar också, det kan göra att man får in nya perspektiv och ser saker i ett nytt ljus. ❤️