Jag tror att du nog inte kommer någon vart bara genom att kasta ur dig ett sådant uttalande.

Däremot, sätt dig ner och kräv att ni ska prata, mellan fyra ögon. Vägrar han detta så kanske du måste ställa ultimatum? Om du känner att du kan stå för det. För så här verkar ju onekligen dumt att fortsätta.

Lycka till. Berätta gärna hur det går…

Jag tror inte det är något bra kanske att dra upp det där i tid och otid. Jag kan ju bara utgå från mej själv, har det varit något som tyngt mej, eller som dragit ner mej en tid så tar jag upp det när jag känner att jag orkar och vill, inte när någon kommer och "begär" att jag ska berätta. Jag har fått för mej att om du backar lite och "släpper" det hela så kanske det är så att han möter dej när han är redo.  Fram till dess får man kanske bara vänta och leva lite i ovissheten?

Finns ju en approach som kanske inte provats…."Älskling, jag märker att något är fel och du vet att jag älskar dig, så, snälla du tala om för mig vad som är fel , så kanske vi kan lösa det tillsammans" 

Efter att ha följt den förra tråden om "Väggen" så känner jag spontant att det som saknas är en kravlös kommunikation…ett ömsesidigt givande och tagande…

Du ställde ju faktiskt en "diagnos" på din man utifrån dina egna erfarenheter…

bara ett tips…

Jag tror oxå på kommunikation. Ett sätt kan vara att säga att: den och den dagen (om en vecka eller så) vill jag att vi sätter oss ner och försöker prata om hur du mår och hur vi har det. Påpeka även att ni båda är delaktiga i ert gemensamma liv och att du vill få vara med eftersom du ser hur det påverkar er relation att han inte mått bra.  Då får han tid på sig att tänka igenom och förbereda sig inför samtalet. Se sedan till att ni har tid, utrymme och lugn och ro och gör samtalet till en trevlig stund som bara är till för er.

Lycka till!

Att ställa ultimatum och att kontra med en motfråga i ett sådant här känsligt, långvarigt läge tror jag också är fel väg att gå.

Att gå varsamt fram och försöka få honom att förstå att det påverkar även dig och ert förhållande och att det i längden inte är hållbart att ni inte talar om det.

Försök att älska honom så mycket som möjligt nu om du orkar för det är vad han behöver men som sagt det är kanske svårare i ett sådant här sårbart läge.

Hoppas det går bra för er.

Jag tycker att man efter 6 månaders tystnad har rätt att kräva ett svar…

#6. Fast vi vet ju inte hur partnern varit de här 6 månaderna ;)

#6

Jag tror att det är svårt att ställa krav på någon som uppenbarligen inte mår bra av någon anledning. Jag tror på varsamhet, lyhördhet, tålamod och kärlek (om man orkar)

Jag tycker det är fel att stänga sin partner ute. Så som jag fått intrycket av vad hon skrivit så har han ju tigit om problemet under nåt halvår. Men jag tolkar säkert fel.

Jag skulle personligen, kräva ett svar. Men jag är nog inte varsam eller lyhörd. Tålamod är inte min starka sida heller. =)

Håller med SharpMissy,
jag vill inte leva med en man som är sur och stönig "konstant" i ett halvår. Vill man inte delge sig något för sin partner så tycker jag att ett lite ultimatum och kanske en paus   bara gör gott. Ni verkar ju inte trivas som det är nu. Men vad vet jag..
Hoppas att det löser sig och ni lyckas få ett givande snack.

Jag håller med SharpMissy jag med, därav mitt förslag om att liksom bestämma att nu ska vi prata men ge honom lite tid till förberedelse :) Även jag kräver av min partner… och tålamod är inte mitt bästa ämne heller :O

Jag har försökt och varit ödmjuk, jag har försökt att inte sätta press på honnom (tänkt på hur jag mådde under min dåliga tid), på något sätt känns det som han vill leva som en ungkarl i ett förhållande ( ur bestämmade synpunkt).Jag vill gärna prata om saker innan vi gör något. 
Han vill inte prata om hur vi ska göra med saker och ting utan om jag inte vill göra på hans sätt kan jag göra det själv säjer han. Jag undrar om han har samarbetssvårigheter på jobbet också…..

#12 Ja, alltså oavsett vad problemet bottnar i, om det är han som har samarbetsproblem eller om det är du som är "svår" så har du rätt att få veta vad det är som är fel. För anta att du gör något fel så måste du väl ha chans att rätta till det i så fall?

precis så känner jag …..om det är mej det är fel på så vill jag ju veta det…..tack äntligen någon som förstår
Jag menar inte att det bara är han det är fel på

usch, vad jobbigt du måste ha det. jag hade oxå krävt ut ett svar och ställt ultimatum. för man är två i ett förhållande, och om allt ska vara på den enes villkor så funkar det inte. då måste man ställa villkor själv oxå. självklart ska man inte ställa hårda krav direkt, men efter 6 månader…

lycka till!

Fast allvarligt talat, vill du verkligen leva ditt liv tillsammans med en "ungkarl"? Jag levde exakt så i tolv år tills jag satte ultimatum om familjerådgivning annars flyttar jag direkt. Han gick under kraftiga protester (typ skrik, vrål och svordomar om hur blåst terapeuten var) men efter en tid insåg jag att han aldrig skulle släppa in mig i sitt liv på riktigt och då gick jag.

Det är nog läge att ställa ultimatum nu om du väntat och försökt på andra sätt, du har ju oxå ett liv som annars rinner förbi i väntan på honom…

Lyckaq till!!

#0 Jag minns inte hur länge du sa att ni varit tillsammans men om jag är tyst mot någon i ett halvår är något allvarligt på tok…

Vi har tidigare varit tillsammans i 7år, nu kommer jag ihåg varför det tog slut då. Nu har vi varit tillsmmans i 7år igen.
Mina tidigare förhållanden har varat i 8år och 9år och det har varit jag som inte stått utan lämnat boet.
Min nuvarande sambo har haft ett förhållande i 3år sen lämnade hon honnom, därefter har han haft kortare förhållanden och då har han bott själv.

Självklart ska du få ett svar & att ni ska kunna prata! att det fått gå så läng tid gör nog att han tror han kan komma undan igen.

Ställ honom mot väggen! kan ni inte prata med varandra så finns det inget att bygga på heller tyvärr!

Kommer du ihåg jag skrev han ej har gått in i väggen utsan det är ngt annat..----..

Så där beter man sig ej om man gått in i väggen ialla fall.

Mvh Dr Freud-.

#19 Jag håller med, kommunikation är allt. Och dessutom - eftersom vi ändå är inne på relationsforumen - en tjej med skinn på näsan; det är attraktivt det.

Jag hoppas att det löser sig för dig drake3, men inget försvinner av sig själv och den här sortens problematik kräver att ni samtalar med varann.