Jag dejtar inte längre, men har barn med diagnoser. Det som har hjälpt mig mycket i att förstå och förhålla mig till dem är att läsa på, läsa på, läsa på.
När man förstår hur en person reagerar (eller inte) kan det bli lättare att bemöta den personen.
Det viktigaste i ett förhållande är att prata, prata, prata. Om du kan förklara hur du reagerar på olika saker, eller hur du vill att nån ska säga saker så blir det lättare att vara ihop. T ex "Du kan inte säga åt mig samtidigt tre saker som jag skall göra, ta en i taget". (Har mina barn berättat för mig t ex).
Annars ser jag inte något problem. Alla har väl hjärnor som fungerar olika. Du har säkert dina styrkor också.
Förutom att du är just den personen din kille vill vara ihop med.

Jag har en bland annat en tung diagnos som sambon fick redan på genom att läsa på medecin förpackningar. Han fick reda på ett symptom via förpackningen och fick då reda på vilken diagnos av mig. Namnet på diagnosen skedde i vår. Vi har varit ihop i 8 år. Han tog emot den tunga diagnosen på ett bättre sätt än jag trodde. Fick inte en massa frågor utan det accepterades.

Han fick reda på att jag går på humörstaberliserande nästa från start. Det kändes viktigt att berätta.

Jag har då själv autism men säg att jag inte har det: Jag skulle inte bry mig om min partner hade autism, adhd eller liknande.

Viktigt är att man kommunicerar sina behov från första början och är tydlig. Men det gäller oavsett om man har en diagnos eller inte.