Min mamma sa alltid att -Det värsta man kan ge sina barn är dåligt samvete. Det tycker jag var klokt så jag försöker att vara likadan mot min son (fast han tycket säkert jag ringer för mycket, haha.)

#1 vilken klok mamma du har!

Min mor ger mig ständigt dåligt samvete..hon har alltid sagt sen jag va liten -Det ska jag komma ihåg!..alltid när jag sa nej ..Numera är hon gammal och sjuk och använder mig i min syster i en kamp om vem hon ska tycka mest om..den som ställer upp mest o ringer mest är bäst…och den andra får naturligtvis ta skiten dvs JAG..Har nu gjort så att min syster och jag inte pratar med varandra längre…

Har en 27 årig son som är dålig på att höra av sig(även jag) ..men jag brukar resonera så här ..Ungarna blir så som man uppfostrat dom..min är självständig och behöver inte mig ständigt o jämt..vi träffas när vi känner för det..

#2

Så tråkigt. Förstår inte hur man kan bete sig så framförallt mot sina barn. De är ju de käraste man har och då brukar man väl ha överseende med både fel och brister.

Man måste ju inse att barnen lever mitt uppe i sina egna liv och försöka minnas hur man själv var då. Inte tänkte man på föräldrarna jämt och ständigt (om än alls ibland).

Sedan är man ju i olika faser i livet och har mer tid och ork för eftertanke och umgänge.

Mja, jag får höra allt som oftast av min mamma att jag hör av mig för sällan. Att "en mor kan ta hand om åtta barn men åtta barn kan inte ta hand om en mor". Bara ett talesätt, vi är fyra syskon.

Jag bor 15 mil söderut, min ena bror bor i Gävle. Min syster har sin sjukdom att ombesörja och då återstår min andra bror. Som ställer upp i ur och skur för henne. Men är det nån vecka som han inte kan ställa upp, ja då har hon redan glömt allt han gjort och då står han inte högt i rang.

Men visst, tyvärr är hon väldigt ensam. Änka och sitter i sin lägenhet. Men visst har man väl ett eget ansvar för om man skaffar sig vänner och ett umgänge. Nu tror jag väl iofs att hon är nöjd som det är, men det ställer ju en hel del krav och mycket skuldbeläggande på oss som inte finns där för att hjälpa henne.

Min mamma klagar också fast åt andra hållet. Hon tycker jag ringer för mycket och tar upp allt för mycket av hennes tid. Fast det ligger nog något i det. :-)

Vet i f-----n hur man ska va…helst skulle jag vilja gå upp i en liten rök..

Ha, ja, mamma säger ofta "Så kan du ju ringa hit också". Men jag tycker verkligen inte om telefoner! Jag tycker inte alls om att ringa folk, inget personligt mot dom, bara så jag är.
Men min släkt i Kiruna där mamma bor har väldigt bra kontakt med varann, pratar i telefon och träffas varje dag. Så därför är det väl lite svårt för dom att förstå att jag inte är likadan.

det hoppas jag verkligen inte mina föräldrar tycker.
då jag brukar vara hos pappa en gång varje vecka, eller varannan, och mamma träffar jag i stort sett varje dag, annars pratar vi ett par ggr i veckan.

så vill jag att mina barn ska vara med mig också.

Jag träffar mina föräldrar dagligen, eftersom jag har hästarna på deras gård.

En sak jag tycker man skall tänka på är inte bara höra av sig när man behöver hjälp, tex barnvakt.

Familjerelationer är ofta komplicerade och det svåraste som finns är att ändra dem!! Tycker jag alltså!

I min familj har hela sammanhållningen byggt på min kontakt, jag har liksom varit den länk som alla lutat sig mot. Jag tröttande på det och tyckte att om de var intresserade av mig så kunde ju de oxå höra av sig ibland. Det var inte populärt kan jag lova :) Hela relationen rasade liksom ihop när jag klev åt sidan och de andra fattade inget alls… mer än att jag var knäpp förstås :) Nu har det gått några år och min mamma har faktiskt börjat höra av sig regelbundet, förut kunde det gå över en månad innan hon ringde om inte jag hört av mig. Och då lite anklagande över att -du hör ju aldrig av dig… Min lillasyster har jag nästan ingen kontakt alls med sedan jag avsade mig ansvaret, hon hör bara inte av sig och då får det väl vara så.

Jag insåg (med terapin) att jag byggde själv upp mina relationer så här. Jag tog kommandot över kontakten och var den som hörde av mig i ur och skur, jag var alltid tillgänglig för mina vänner och tog mig alltid tid att lyssna och komma med tankar. Det var ALDRIG så tillbaka… när jag var ledsen så hade de aldrig tid eftersom de hade en annan prioriteringsordning än jag, så det var jag som blev tvungen att ändra på mig. Det har varit knepigt men går bättre och bättre.

jag får ständigt höra saker som ger mig dåligt samvete. Jag försöker att bryta navelsträngen men får hela tiden höra saker såsom "Ska du bara lämna din mamma nu?" etc.

Men vi hörs varje dag.

Min mamma säger också att jag ringer "aldrig" men jag ringer nästan jämt. Anledningen jag får att hon inte ringer är att jag bara har mobil. Vadå? Det är väl dyrt för mig att ringa till henne också, hon har ju ingen mobil

Jag har nog rätt bra kontakt med mina föräldrar. Visst, jag berättar inte allt för dem men jag brukar "ta pappa till hjälp" när det är dags att lägga golv, måla om eller mecka med bilarna. Mammas syfärdigheter brukar jag låna till mina inredningsidéer. Får katten lära mig att sy någon dag, senast var i textilslöjden. Jag känner inte suget precis men vem ska annars hjälpa mig den dag då… Jag tror att mina föräldrar uppskattar att känna sig behövda trots att jag inte bott hemma på många år. Det vårdar vår relation och alla verkar må bra av det.

Att ge sina barn dåligt samvete tror jag också är bland det värsta man kan göra.

Ärligt talat - jag hade inte velat att sonen ringde mig på grund av att han hade dåligt samvete! Vi pratas inte vid varje dag, men ibland ringer han och ibland ringer jag. Om jag tycker det tar för lång tid slår jag en signal och frågar om allt är bra, och han blir jätteglad. Samtalet kan ta ca 30 sekunder.

Min svärmor är en person som tagit till livsuppgift att ge barn och barnbarn dåligt samvete. Vi har en mer eller mindre kraftig brytning med henne, då hon bl a har försökt pressa äldste sonen när han var yngre att berätta saker för henne genom yttrandet "det är ändå ingen som tycker om farmor så…" Då tog det eld i berget! Sonen var jätteledsen och grät och jag var vansinnig.

Vet inte varför man inte försöker bygga sunda relationer istället för att tvinga fram "goda" relationer genom att få sina barn (och övriga familjemedlemmar kanske) att ständigt ha ett tvång hängande över sig.

Det bästa vi kan göra är väl att se till att vi inte blir likadana själva…

nu bor jag hemma, så jag träffar dem mycket mer. men de är ju skilda, så den tiden jag är hos den ene så pratar jag inte så mycke med den andre om det inte är nåt speciellt. är dålig på att höra av mej med all släkt.

när jag bodde på internat på folkhögskola tog det ibland mer än en vecka mellan gångerna vi pratade. det var skönt att slippa dem ^^ men jag har dåligt samvete för det utan att de gett mig det. speciellt för pappa, dels har han inte vänner på samma sätt som mamma, och så lyckades jag glömma hans födelsedag… :(

hoppsan, såg nu att jag inte svarade på frågan i inlägg #0. nä, de har nog aldrig framfört något sånt klagomål till mej, de är väldigt förstående :)

Jag har också hört att jag hör av mig för sällan och det har min mor alldeles rätt i. Vi pratar med varandra kanske en gång varje eller varannan månad och det är nästan alltid hon som ringer (& frågar om vi lever).

Igår ringde hon och sa att hon var med om en liten olycka dagen innan nyårsafton, hade åkt kana genom huset och slagit ut en tand och fått ett flertal till krossade. Jag satt och skrattade för allt lät så komiskt och när hon sade att hon sedan olyckan inte längre kännt något ont i ryggen, så något gott hade olyckan gett med sig. Men självklart beklagade jag mig över att jag ringer så sällan, men då sa hon att hon inte hörde av så ofta heller.. Så vi bestämde att varannan vecka skall vi försöka ringa en stund bara för att höra att allt är OK. Mor är pensionär och änka, som dessutom kan bli lite isolerad dels pga sin dåliga hörsel.. sen träffas vi kanske bara 3 gånger per år så.. nu skall jag skärpa mig. *S*

Svar på frågan är, Nej, jag har inte fått några såna kommentarer. MEN, jag är den av två döttrar som alltid alltid funnits för mina föräldrar. Så länge jag minns har jag varit med på släktträffar, födelsedagar, hållt kontakten, besökt och handlat när föräldrarna blev gamla. Jag är den som följt mamma och pappa till sjukhus och akut ett antal gånger. Så länge pappa levde så visste han att min syster var det ingen idé att ringa till. Min syster talade tidigt om för mig att jag skulle skaffa mig barn så att jag hade nåt att skylla på. Alltså, det är vad hon gjort under alla år. Hon har hela tiden tutat i föräldrarna att "jag har inte tid, måste jobba, måste göra det och det." En av ursäkterna var att dom inte kunde köra hem till mina föräldrar för det regnade ute. Min man och jag har också haft heltidsjobb innan vi blev sjuka. Min man fick cancer för 7 år sedan. Han går på cellgiftsbehandlingar var 4:e vecka sedan dess och har inte alltid så mycket ork. Pappa dog för 3,5 år sedan. Syrran dök upp på sjukhuset de två veckor han låg där. Direkt från pappas dödsbädd åkte hon hem till mamma och bestämde att nu skulle mammas lägenhet bytas ut till två mindre för syrrans son behövde en bostad.  Min syster började planera arvet efter mina föräldrar i samma stund som hennes första barn föddes. Ett speciellt halsband skulle gå till den dottern när mamma dog. Detta är 35 år sedan! Det gäller att vara ute i tid!! Nåja, nu har jag med tämligen gott samvete lämnat över mamma till min syster. Äntligen har jag insett att även jag har rätt till ett liv. Jag orkar inte höra längre att "men din syster har ju inte tid" så du måste hjälpa mig. Att syrran med sambo klagar över dålig ekonomi är en sak. Dom som båda jobbar heltid har inte råd att köra 7 mil för att hälsa på mamma. Min man och jag som lever på en sjukpension och har 13 mil har det ju så mycket enklare att hjälpa. Ja förlåt, det här blev svamligt men fy sjutton vad jag är trött och bitter.

ja, jag får ofta höra att jag hör mig för sällan… men vaddå, jag hinner inte ringa förräns de ringer. Pappa kan ringa 10 ggr/ dag (vilket iof beror på vilken psykisk balans han är i) o mamma har börjat ringa ett par, 3ggr vecka. Eftersom hon o jag inte direkt umgås lr att man har ngt att prata om så blir det för mkt. Svärmor har varit som en igel i helgen, Hon ringer o frågar den ständiga frågan när kommer ni? Jag ska baka våfflor till barnen. Men hallå, jag har jobbat hela helgen…Nu har (återigen!) beställt klipptid utan att höra med mig först (det är vinter o då kan/ vill hon inte köra) o vill att jag ska ta ledigt från jobbet för att köra henne. Om hon hade pratat med mig först så hade jag gladeligen kört henne en dag som jag är ledig… Hon har även ringt till sin son men han o hans fru har heller inte tid å då ringer hon till mig å gråter *för att vi är så elaka allihopa*. Sonen hade sagt till henne att antingen köra själv / ta taxi (Hon är RIK men snål, det kostar ju pengar)/ byta tid till en dag som nån av oss är lediga o kan köra MEN INGET ALTERNATIV PASSADE, DÅ VAR VI ELAKA!!!

#18  Om inte min f.d. svärmor var borta sen ett antal år så skulle jag tro det var henne du pratar om. Precis likadan!

Ojojoj, ibland blir jag alldeles förskräckt över alla dessa svärmorsproblem (har haft dem själv!!)! Särskilt med tanke på att jag sannolikt kommer att bli en svärmor själv… (har två söner)… jag hoppas innerligt att jag hanterar det bättre än sååå många Kvinnor gör. Frågan är väl varför svärmödrar har så liten respekt?

Tihi, jag har fixat färdtjänstkort åt svärmor idag… visserligen kostar varje resa men det har hon råd med… nu kan jag med gott samvete säga nej till hennes begär om skjuts i tid o otid…problemet är svärmor inte är fullt så nöjd… hon vill inte ligga samhället till last… men jag tänker inte rucka på / ta ledigt pga av hennes påfund!!! Jag kör henne gärna -på mina villkor, dvs när jag är ledig!

Ja, jag får klagomål! Mamma ringer i princip varje dag så jag hinner liksom inte tänka över att jag kanske borde ringa till henne… Mammor alltså :P

Personligen tror jag att orsaken till många svärmorsproblem står att finna i att man som mamma inte hittar rollen som jämbördig med sina vuxna barn i kombination med att svärdöttrar/svärsöner upplever en konkurrens om uppmärksamheten.

Min svärmor t ex, tror fortfarande att maken är en liten liten kille och försöker (försökte, vi har satt stopp med besked!) bädda in sin 40-årige son i bomull. När han inte visade sig intresserad av att bli inlindad övergick bäddandet till barnbarnen istället, och där har man nog större acceptans…

Själv kommer jag aldrig bli en jobbig, inlindande och krävande svärmor. Dels är jag inte den omsorgsfulla typen, dels anser jag att barnen är något jag har till låns - meningen är att de ska vidare till egna familjer så småningom. Då släpper jag taget. Men de ska heller inte kräva av mig att jag ska "mamma" dem till medelåldern, vilket en del faktiskt gör. Att man ställer upp och finns till för varandra är en sak, men man måste också respektera varandra som människor, inte bara som morsor/farsor kontra barn.

Det är min filosofi…

#23 gud va jag känner igen mig i ditt resonemang..är vi tvillingsystrar

Jag tror precis som du Sajberlena :) det som förvånar mig är att så få mammor åtgärdar problemet. Många av dem har haft samma problem med sina svärmödrar och sen går de och blir likadana själva

Jag tror i viss mån att det även handlar om oss svärdöttrar… vi har nog lite svårt att hitta vår roll vi med :) Jag har ju istället fått en svärmor som är helt oengagerad, frågar inte direkt efter sitt barnbarn och har aldrig tid att vara barnvakt. Hon har så fullt upp med sitt eget liv och att vara "viktig" så vare sig min sambo eller vårt barn får plats riktigt. Däremot hennes dotter med sina barn finns det all tid och ork i världen för  

Är det inte konstigt så säg :)

#24

Vem vet? Vi kanske delades på BB av misstag??

#25

Att göra skillnad mellan sina barn och barnbarn är ett stort misstag som jag tror man får betala för i längden. Man "tappar" relationer som man inte hade behövt tappa, och det är ofta omöjligt att ta igen det "senare". Sorgligt, mycket sorgligt.

Nu övergår förhållandet i motsatt fas - far- och morföräldrar som inte är intresserade av sina barn och barnbarn. Min mamma var en sådan mormor. Så här, 13 år efter att hon gick bort och jag själv fått två barn till, kan jag se vari problemet förmodligen låg. Jag är äldst, 12 år äldre än min yngsta bror i en syskonskara på fem. När jag fick mitt första barn för 18 år sedan hade hon fortfarande barn själv. Hon var då i samma ålder som jag är idag. Jag står mitt i livet och börjar sånär njuta av att barnen börjar bli större och den nyvunna frihet det innebär. Mammas problem var inte bristande intresse, egentligen. Det var brist på ork, tid och energi. 

Sen kan jag inte låta bli att skylla lite av fenomenet på dagens moderna egofixering. Det är så otroligt mycket prat om att man ska utveckla sig själv, man ska lära sig älska sig själv, man ska grotta ner sig i sig själv och dunka sig själv i ryggen och lära sig att man är toppen. Det tar tid. Tid som man kanske borde lägga på att berika livet med relationer till barnbarn medan de är små och innan de "tappas bort"?

Missförstå mig rätt - det är säkert jättebra! Jag säger inte annat… Men nog önskar jag ibland att man fick lära sig lika mycket om hur man delar med sig av värme, omsorg och respekt gentemot nära och kära, och inte bara tänka på sig själv. Jag kan säga att det är nog något jag hade behövt mer än att "hitta mig själv".

:)

Jo jag tror även jag att det ligger lite i det du säger att min svärmor var yngre när vi fick barn (hon var 47) och hon var inte beredd på att bli farmor då. Men båda hennes barn var vuxna och min sambos systers barn är "bara" fyra år yngre än vårt barn… så det är nog inte hela sanningen i vårt fall.

Då tror jag i vårt fall snarare att det handlar om den dåliga relation de har med sin son. Hans familj (min sambos) är en "tig och le familj", man talar inte om sådant som är svårt och man får absolut inte berätta att man har det jobbigt osv osv. Och jag är tvärtemot :) plus att jag blev väldigt sjuk när jag väntade tösen för att en tid efter bli ännu sjukare och de valde att ta avstånd för att de inte kunde hantera det (tror jag).

Men sambons mamma har problem med nära relationer, hon hör t.ex. aldrig av sig till oss. Hon förmedlar meddelanden genom sin man (som jobbar på samma företag som min sambo) istället för att höra av sig hit hem och vi ses ganska sällan. Hon ringer inte ens och pratar med sitt barnbarn när hon inte träffat henne på ett par månader…

Jag har nog inte fullt ut samma syn på personlig utveckling som den du beskriver… jag ser det nästan tvärtom, när man löst sina egna problem eller rättare sagt längs vägen man gör det, lär man sig oxå älska sin familj och får mycket större fördragsamhet med dem än innan.

Fast du kanske snarare pratar om fenomenet "den moderna människan" som handlar om att ensam är stark, satsa på dig själv, endast du kan uppnå ditt mål osv. Det är för mig två mycket skilda saker och den senare tycker jag stämmer med det resultat du beskriver och det har nog min "duktiga" svärmor en släng av (hon lider nå't enormt av duktiga-flickan-syndromet).

Egentligen syftar jag inte till någon speciell typ av egotänkande, utan gör en grov generalisering av hur jag upplever att samhället mer och mer börjar se ut.

Jag tror att man är fullt kapabel att älska och respektera sin omgivning även om man har en tung ryggsäck, det handlar till stor del om hur mycket man fokuserar på sina egna problem. Därmed inte sagt att man inte ska lösa dem, men kanske inte på bekostnad av sina relationer till nära och kära.

Det håller jag med om!