Prata på, någon på 8 förstår inte vad som händer med själen om man inte gör det… hon kan riskera massor, bla att få samma känslo liv som jag har, alltså inte känna något..

Inser att mitt inlägg blev lite konstigt och osammanhängande pga att jag gjorde två saker samtidigt och sedan inte läste igenom inlägget innan jag publicerade det (sorry)!

Så jag skriver om det en gång till!

Hur tycker ni man ska möta ett barn i kris?

Är så trött på hur skolan jag jobbar på möter en flicka (8 år) som upplever en kris just nu. Innan jul separerade hennes föräldrar och innan nyår var pappan med i en olycka och det enda skolan gör är att ojar sig och tror att de genom att tiga igenom det hela ska göra saken bättre.

När barnet idag försökte berätta om olyckan, så det enda som händer då är att hon blir avbruten och de frågar hur hon mår, en klapp på handen och sen är det bra med det, istället för att faktiskt sätta sig ner och prata med henne och låta det komma ut!

Själv tror jag på att låta barnet komma till oss och berätta sitt och inte göra så stor grej av det hela. Ibland känns det som att barnen blir skrämda av att vuxna gör sig till och tror att de ska vara på barnet nivå om de "larvar sig".

Men vad tycker ni? Ska man nöta ut barnet med frågor, tiga ihjäl det eller ska man låta det komma när det är redo att berätta?

Jag tror det handlar mest om att barnet känner sig tryggt och att förvissa henne om att det finns någon som vill lyssna på henne.

Men sedan tror jag inte heller det är bra att vänta ut något för länge. Barn kan tolka det som att de vuxna inte bryr sig, och så låser dem sig och då blir det ännu svårare. Prata med henne, men pressa inte, skulle jag vilja säga.

#3 Tycker man kan visa att man bryr sig utan att tjata ihjäl barnet om det som skett. Och personligen tycker jag det brukar vara så med barn att om man bara visar att man finns, så kommer sanningen fram till slut när de är redo att prata.

Men det är ändå väldigt intressant att veta vad ni andra tycker och tänker. :-)

Jag tycker inte att man skall avbryta, stoppa eller undvika att barnet pratar om det här, varken separation eller olyckan.

Skall först säga att jag inte professionellt har någon speciell utbildning för barn i dessa situationer, men att jag har en viss grundläggande utbildning i allmän krishantering.

De saker som har funkat för mig de gånger jag mött barn i kris, oftast då delvis chockade väldigt nära inpå en händelse så är det att låta dem prata och ställa frågor. Att rita har visat sig vara ganska praktiskt, dels gillar barn överlag att rita och dels så får man se lite hur de upplevde det - barn ritar mycket av sina upplevelser. Sen så tycker jag ju helt klart att man måste låta någon som kan de här bitarna bra ha ett ord med i laget. Någon kurator/psykolog som är knuten till skolan. Det är klart att det är mycket som snurrar i huvudet på stackars lilla barnet.

Kan berätta en grej en kollega var med om, som kunde blivit rätt dålig (jag jobbar som polis). Två kollegor blev larmade till ett lägenhetsbråk, det var grannen som ringde och trodde att mannen i grannlägenheten spöade upp sin fru. Kollegorna fick redan på vägen dit att det fanns barn i lägenheten och att man hörde dessa gråta. Alltså ställde de in sig på ett visst scenario.

Väl framme öppnar frun i huset dörren. Och ser lite halvchockad ut. Dock så inga synliga skador och inte ledsen eller så heller. De frågar om det har varit bråk och om det hänt något speciellt. Frun ser plötsligt halvchockad ut och säger något i stil med "det här blir ju inte bra…".

Det visade sig att familjens två barn, typ 5-6 år hade varit överjäkliga och vägrat att lägga sig för de ville leka, så det hade flugit leksaker omkring och både mannen och frun i huset hade använt höga röster mot barnen, som i sin tur hade varit förtvivlade över att de inte fick vara uppe längre och gråtit.

Och frun i huset hade då sagt till ungarna att "lägger ni er inte nu så ringer vi polisen så får de komma och ta er".

Också kommer polisen… Kan ju tilläggas att ingen av kollegorna hade sett ungarna alls. De hade sprungit och gömt sig när de hörde poliserna säga att det var från polisen….

Det hela löste sig dock på ett bra sätt, de fick komma in och förklara för barnen varför de var där och att det inte var någon fara och att de inte tänkte ta dem därifrån osv. Också fick ju barnen titta på radio och batong och handbojor och tyckte det var rätt kul. Sedan lovade de att vara snälla och gå och lägga sig. :o)

Jag tror mycket på att barn är smartare och förstår mycket mer än man tror. Alltså kan man inte låta bli att prata med dem, utan man måste prata och låta dem ställa frågor. Sen kanske man måste använda andra sätt att prata/kommunicera med dem än vad man gör med vuxna. Men det blir nog inte bra av att tiga och inte låta barnet fråga/prata om något som det upplevt.

Bara några tankar, så här på kvällen. Kan även tillägga att jag inte är förälder, så det finns säkert många här som har bättre koll på vad som bör och inte bör göras.

#5 Tack för ett jättebra inlägg!

Här är det snarare tvärt om: mellan brukar hota med att ringa till polisen om inte viljan går fram. :-D

#5 Intressant inlägg du gjorde speciellt med att låta barnet rita och uttrycka sina upplevelser. Därigenom kan frågor ställas som t.ex -Vad är det du har ritat? m.fl samt att ge mycket kärlek och vara lyhörd på barnets beteende.

När vuxna har kriser får de ut väldigt mycket genom sina teckningar och kan själv tolka dessa med terapeuten. Det hjälper att få förståelse för undermedvetna tankar och känslor. Krama om henne och ge inte upp.

Lycka till

#5 Stackars ungar*s*.

Tycker att barn i kris ska få uttrycka sina upplevelser och sina känslor. De måste få prata om det utan att bli avbrutna. Det tillhör väl folkhyffs att inte avbryta andra när de pratar så varför avbryta barn? Ge barnet möjlighet och tillfällen att få prata ut med vuxna men prassa inte om barnet inte vill. Ta kontakt med skolans kurator som är (ska vara) utbildad i krishantering.'

Hoppas det löser sig för henne.

Kram.

Ja det är konstigt att vuxna i skolan ofta är så oerhört kassa pedagoger! Det är förstås knepigt med krishantering men då ska man väl som vuxen ta reda på hur man hanterar sådant!

På det föräldrakooperativ där jag haft mina barn var vi för en massa år sedan med om en jobbig händelse, en närstående vuxen till flera av barnen begick självmord, det blev starka reaktioner i barngruppen och vi tog snabbt hjälp av bup (vi hade lyckligtvis en mamma som arbetade som psykolog där). Vi fick då veta att barn i kris helst inte pratar frivilligt. De ser att vuxna mår dåligt av att se att barnen mår dåligt, och försöker därför skydda de vuxna genom att låtsas må bättre än de gör. Därför bör vuxna ta upp det gång på gång med barnen så att de förstår att det är tillåtet att prata om det svåra. Barnen behöver få se att de vuxna tål det och att det är bra att prata.  Att bearbeta sorg eller andra kriser handlar ju ofta om att få lov att älta det svåra gång på gång på gång… så länge man behöver.

Kan ju bifoga en kort kommentar sagt av en pojke starx efter en större familjekris "Fan vad skönt det hade varit om nån gett mej en kram och brytt sig på riktigt istället för en massa jävlaskolpsykologer och tjafs"….kanske skulle vi tänka på de orden nästa gång vi möter ett barn i kris!

#10 pricken över i.. Så typiskt sverige att vi missar den grundläggande närheten och enkla saker som att ge någon en kram.

Jag läste en gång för länge sedan om en man som berättade att han som barn blivit utsatt för sexuella övergrepp på ett sommarläger. Detta kom fram och en lång tid av samtal, psykolog, terapi osv sattes in. Föräldrarna gjorde "allt" för att hjälpa sin son.

Hans syn som vuxen på det hela var, att han aldrig fick en chans att glömma och gå vidare. Hela hans tonårstid präglades av detta. Så fort han var ur form så var det psykolog igen och detta upplevde han som ett större problem än själva övergreppet.

Nu är ju alla människor olika men hans berättelse berörde mig och ibland så kanske man precis som BranDuir säger bara ska vara "mänsklig" och inte alltid så "proffessionell"

Det tror jag med! Det viktigaste är ju att man finns där och inte backar om barnet vill prata, men även att hjälpa barnet att våga.

att få en kram av en närstående är 1000 gånger bättre en att behöva gå till någon man inte känner och berätta om sina djupaste känslor som inte ens familjen vet om.

Det vktigaste är att visa att man förstår, prata med barnet och visa sin uppskattning genom en kram, kanske.

Lilla minsta hjälper…

#5 Om du låter det ligga så kommer det korrumptera själen på ungen, rätt garanterat, men du gör väl som du vill!

#16 Antingen läste du inte mitt inlägg, eller så tolkade du det helt fel, eller så skrev du fel siffra i din hänvisning.

Jag förespråkade inte att låta det ligga…

Många gånger (har jag märkt på mina egna barn i alla fall) kommer inte reaktionerna på händelser som de upplever jobbiga förrän ett bra tag efteråt.

Jag tror därför att det är viktigt att man tydligt talar om att man finns där om de vill fråga/prata/berätta och sedan väntar ett tag för att se om det kommer något, utan att "dra det ur dem". Kommer ingen reaktion alls bör man kanske ta upp saken, men annars ska man nog absolut låta dem tala precis så mycket de behöver och låta det ske när de själva känner att de har behovet.

Sen kan det nog ofta vara en lång process, för många gånger kommer det en liten bit nu och en liten bit då - det är inte alls säkert att det kommer allt på en gång…

Men absolut måste man lyssna på barnen om de behöver prata, och man måste framför allt visa dem att det är helt ok att de gör det.

Problemet är som sagt att barnen inte alltid pratar frivilligt. Min son var utsatt för svår mobbing i skolan under en tid och hade jag inte upprepat stött på honom och frågat och frågat hade han aldrig berättat det frivilligt.

Vårt samhälle främjar ju inte precis att visa känslor, tvärtom är vi ju ganska kalla i vårt land,  så det är något man måste lära sina barn att göra tror jag.