Det är ofrånkomligt att man känner sig olika bekväm med olika människor och att man redan innan man lärt känna personerna liksom "pejlar in" vilka man tror sig passa bäst med och som det därför känns naturligast att söka sig till. När man lärt känna alla ordentligt kan man ibland bli förvånad över hur fel man hade, men i början fungerar nog de flesta precis som du.

Sådär känner jag ofta, i synnerhet om det är personer som verkar vara "attraktiva och med gott självförtroende" liksom. Är de dessutom män, dvs motsatt kön, så är det bom stopp.
Numera går det väl lite bättre, träning och att jag helt enkelt är äldre antar jag. Om inte annat så har jag blivit bättre på att ta på mig en annan roll även om jag försöker låta bli vid sådana tillfällen som du beskriver, TS.
Där är det ju meningen att man ska få vara trygg i att vara sig själv.

Om det är någon tröst så ger du i alla fall här intryck av att vara en varm, omtänksam och intressant person, som åtminstone jag gärna skulle träffa även om jag förmodligen skulle vara introvert jag med. 😄🌻

Känner inte igen mig jag är direkt på och framåtriktad med alla människor men det här är nog vanligt mer än vi tror och många behöver mer tid på sig andra inte vi är bara helt enkelt olika.

Jag tror det där kommer att ge sig naturligt efter ett tag och ni känner er bekväma med varandra så ge det lite tid och vem vet hon kanske känner lika med dig annars hade hon nog tagit kontakt mer eftersom hon är framåt av sig.

Hade två kollegor den ena mer introverta kollegan hade jobbat några år sen kom en ny person in i bilden bland oss en framåt snygg som attan glad sprallig kunde prata med allt och alla.

Den introverta kollegan sa ungefär som dig och hon kände sig även i underläge och jag sa samma sak till henne ge det lite tid så lär ni som oss andra lära känna varandra. Hon trodde inte på mig först men efter ett par månader fann dom två varandra hur olika som helst så blev dom bästa väninnor 😎

Vad som hjälper mig är att veta att jag har en utväg. Att veta att jag kan gå om det inte funkar.

Jag har svårt för nya människor och behöver mycket tid på mig. Men enligt mig är det lättare om personen är väldigt utåt och öppen. Då behöver jag "bidra" mindre, framförallt i början när det är som svårast för mig.

Tack för era kommentarer. Säkert går det lättare med tiden, med just detta.

#2:

Det var snällt sagt.🌸😊 Jag uppfattar även dig som en bra och trevlig person, som det verkar gå bra att prata med. Jag trivs nog ändå bäst med lite introverta personer… Då känner jag själv mindre press på att behöva prata hela tiden.

Minns en kompis jag hade i gymnasiet. Han pratade hela tiden (inget fel med det..), men jag kände även en press att prata mycket jag med, när jag umgicks med honom. Det blev till slut för ansträngt, och energikrävande… På nåt sätt.

#4:

Ja, det kan vara bra att ha en "utväg", åtminstone för stunden. T ex att man känner att man kan gå undan lite, om man behöver, och pusta ut.

#5: Där är min hund guld värd! Han är ingen servicehund, han hänger bara med som sällskap i mitt vardagliga liv, men han funkar ändå dels som stöd för mig, dels som något att prata om eller för mig att pyssla med så att jag inte "står och ser ut som en sysslolös idiot" - och dels så jag kan ta en paus.
"Oj, Lasse behöver nog gå ut!" Vips, så har man en bra ursäkt att få vila sig lite socialt. 👍🙂

#6:

Det låter smart, det där med hunden.😊 Djur är verkligen till bra hjälp, på många olika sätt👍

I alla fall så har jag umgåtts med hon jag nämnde i #0, någon timme idag (tillsammans med andra). Hon verkar väldigt bra och trevlig. Ingen att vara det minsta rädd för…😛😊 Heh.

#8: Heja Dig 👍😎

#9:

👍

Nu kanske jag tänker och övertolkar saker igen. Men två gånger har denna kvinna som jag nämnde i #0 gått ifrån med "ursäkten" att hon behöver ringa några samtal. Båda gångerna har varit när situationen kunde bli så att det bara blev hon och jag kvar i ett rum t ex.

Nästan så jag funderar om hon undviker att vara själv med mig… det i kontrast till den här andra tjejen som jobbade där som handledare. Hon sökte oftast upp kontakt, och hamnade vi i samma rum bara hon och jag, så blev det att vi pratade om allt möjligt ett tag i stället.

Men antar att det är för att jag passar bättre med den här förra handledaren, och jag tror att vi var mer lika varandra i sättet.
Sen kan det ju också vara så att hon bara behövde en stund för sig själv, och att just ringa några samtal (då det är en av hennes arbetsuppgifter).😄

Och lite lustigt är det, att jag inte hade haft de här funderingarna om det var en manlig handledare som gjorde så här…😆då hade jag knappt reflekterat över saken.

Nåväl, behövde nog bara få det ur mig…
Det bästa är nog att inte fundera/tolka in så mycket.
Det är ju egentligen en liten "skitsak".😊

#11:

Och lite lustigt är det, att jag inte hade haft de här funderingarna om det var en manlig handledare som gjorde så här…😆då hade jag knappt reflekterat över saken.

Jag tror du nästan svarar på frågan själv här. ;)
Det är inget du behöver reflektera kring. Hon kanske har valt dessa sammanhang för att ringa ett samtal just då det bara är en person hon lämnar ensam. Så hon känner kanske att den tiden passar bäst?
Finns många teorier man kan hitta på kring det hela. Skulle anta att det inte finns något speciellt bakom det hela. Du får se henne som vilken annan handledare som helst, ignorera att hon är en kvinna.

Varför tror du att det är skillnad på hur du hade reagerat om det vore en man?

#12:

Nej, jag vet. Onödiga reflektioner.😄

Varför tror du att det är skillnad på hur du hade reagerat om det vore en man?

Jag vet faktiskt inte 🤷
Antagligen eftersom jag inte blir intresserad av män "på det sättet"….eller hur jag nu ska uttrycka mig.

#13: Men ser du henne som potentiell partner? Tänker att det kan vara bra att förstå varför det blir så annorlunda med en kvinna vs en man så att du vet vad du kanske ska jobba på?

#14:

Jag har inte tänkt så långt egentligen. Mer att ett slags intresse dyker upp… Men jag har svårt att tro att denna kvinna är singel eller ens intresserad… så att säga. Sen är hon ju min handledare, så det skulle I vilket fall nog vara ganska olämpligt att ha ett förhållande med henne, rent rationellt. Så jag ser henne nog inte som en potentiell partner.

Men jag har nog en del "känslostörningar" när det kommer till sånt här, då det så lätt uppstår sådana här funderingar, om och om igen. Exakt varför, eller var de kommer ifrån..🤷 Det vet jag inte.

#15: Med tanke på din förklaring skulle det inte vara helt otänkbart att hon faktiskt uppfattat vissa intresse-vibbar från dig som hon inte känner sig helt bekväm med. Även om hon är "handledare" är hon bara människa som också kan tycka att vissa situationer är lite jobbiga och något hon helst vill undvika.

#16:

Så kan det väl också vara. Men vet själv inte vilka vibbar det skulle vara.😊 Men det kanske är sådant man gör ganska omedvetet antar jag.

#17: Om man är kvinna eller uppfostrad som kvinna brukar man dessutom vara lite "extra känslig" för hur män beter sig. Just då man under sin uppväxt ofta får lära sig att en nog stor andel ser en som potentiell partner. Man får ofta lära sig att de flesta inte verkar tro på enbart en vänskap mellan en man och en kvinna utan direkt tolka in mer.

#16, #18:

Ok. Men jag har iaf inget konkret att gå på, gällande saker jag sagt, gjort eller annat, där det går att tänka, "det där gjorde jag för att visa mitt intresse". Har med andra ord behandlat henne som jag behandlar alla andra där. Om jag inte betett mig på något sätt som jag inte är medveten om, det vill säga.

Att gå till henne och ställa frågor om arbetet (efter att hon sagt att jag kan göra precis så) som jag gjorde till förra handledaren borde jag väl t ex kunna göra, eftersom vi "jobbar ihop" och det är meningen att jag ska få hjälp av henne i "arbetet".

Kan ni ge något konkret exempel på vad som ger dessa vibbar, så att jag kanske lättare kan förstå?

#19: Det är svårt att ge konkreta exempel när "vibbar" är något som sänds ut omedvetet. Jag tror att ögonkontakt har stor betydelse, men det är svårt att ändra när ögonkontakten egentligen bara är normal. Intensiv ögonkontakt kan såklart ge sådana vibbar, men även när personen verkar tycka att ögonkontakt är extra svårt.

#20:

Ja, då förstår jag. Det var det jag tänkte, eftersom jag i så fall måste ha "sänt ut" omedvetna vibbar. Och de är ju lite svårt att göra något åt, antar jag…eftersom de är just omedvetna.

Det här problemet är löst för stunden, eftersom jag kommer ta en paus från den där aktiviteten ändå, av personliga anledningar. Känner mig ganska lättad.

#22: Vad både trist och skönt, tror jag förstår den något kluvna känslan. 🫤

#23:

Ja, du satte nog fingret på känslan.
Trist, men samtidigt en lättnad.

(Vill inte gå in på fler detaljer så här öppet😛..)

#14:

När jag tänkt, och observerat mig själv lite till, i sådana här situationer… Så är det nog så att kanske 90 % av de Kvinnor i min ålder, som jag "möter"… (får någon kontakt med), så kan det vara så i bakgrunden/känslan att jag ser henne som "en potentiell partner". Eller åtminstone blir intresserad av mer än vänskap. Övriga kanske 10 % känner jag inget som helst sådant intresse för… Eller om kvinnan i fråga är yngre/äldre än mig…

Men, är det egentligen inte ganska normalt? Oftast när en tid gått så glömmer jag intresset och endast ett vänskapligt intresse hänger kvar.

Om det skulle vara något att "arbeta på", hur skulle det gå till? Det här är ju endast ett intresse som uppkommer automatiskt, och i de flesta av fallen är det ändå inget jag agerar på.🤔

Har nu hur som helst förstått att den här tjejen som jag skrivit om här inte har undvikit just mig, eller liknande. Jag tror hon bara hade en plats i ett annat rum där hon alltid verkar vilja sitta.. Lustigt hur man så ofta tror att saker har med en själv att göra.. Speciellt när man mår dåligt.😵

#25, normalt och normalt… jag jobbar i väldigt många olika grupperingar, både med män och Kvinnor och är själv kvinna. Jag har aldrig hört eller upplevt att Kvinnor jag jobbar med ser männen som potentiella partners, utan alltid som just kollegor. Jag gör det heller inte själv, utan de män jag arbetar med är alltid just bara personer jag jobbar med - kollegor som jag är olika nära men alltid kollegor. Sedan kommer det ibland män som ser potential till mer. Senast för några veckor sedan fick jag ett helt gränslöst mejl från en manlig kollega som uppfattat någonting som inte finns. Det här är en manlig kollega som jag trivs bra med, och nu helt plötsligt vet jag inte hur jag ska förhålla mig alls till honom. Jag vill inte vara potentiell partner så fort jag möter någon. Jag vill vara en människa i det sammanhang jag just då verkar. Jag vill att mina manliga kollegor ska se mig för vad jag gör på jobbet och vad jag åstadkommer där, inte som ett möjligt ligg i första hand. Du får ursäkta att jag blir upprörd, men det har hänt mig så många gånger och varje gång hamnar jag i en situation där jag ifrågasätter mig själv, mina signaler, om jag var för trevlig, om jag kunde gjort annorlunda. Det gör också att jag ibland upplever mig hämmad för att inte någon ska tolka in saker just för att män (eller i alla fall vissa män) ser en potentiell partner och jag vill inte hamna där! Då är jag lyckligt gift och mamma till två små barn. Spelar ingen roll, jag får ändå gränslösa mejl av kollegor som ser mig som en potentiell partner. Ser man en potentiell partner dömmer man också personens aggerande efter den måttstocken och aggerar själv, medvetet eller omedvetet, därefter.

#27:

Okej, ja det kan jag väl förstå. Men har du något bra sätt att arbeta på sig själv ang det? Det är ju som sagt (iaf för mig) känslor och tankar som kommer helt automatiskt

Behövde bara skriva att den här handledaren verkade genuint glad att jag nog är tillbaka på min "aktivitet" igen….😔 så det första "intrycket" är inte alltid det rätta intrycket

För att göra en lång historia kort (eller tvärt om, rättare sagt..) så tog jag, denna handledare, som tråden handlar om, och en till deltagare på min "aktivitet" en promenad. Jag tror att bara denna deltagare och handledaren hade promenerat tillsammans hittills, men eftersom handledaren frågade om fler ville följa med så gjorde jag så.

Ca halva promenaden pratade handledaren och deltagaren ganska livligt med varandra, jag gav dem plats att göra så, och mest lyssnade och "flikade" in här och där.

Här frågade handledaren mig något, som att visa intresse för att prata med mig också. Vi pratade en längre bit av promenaden, men hela tiden försökte den andra deltagaren avbryta, eller "störa" min och handledarens samtal. Vi fortsatte ändå att samtala, men det var svårt och vi tappade tråden hela tiden…
Till slut återgick handledaren till att prata med den andra deltagaren igen. Vi hade väl sagt att vi hade att säga för då till varandra.

Det hela kändes lite som att den andra deltagaren "skyddade sitt revir" och ville ha handledarens uppmärksamhet oavbrutet. Detta kändes lite konstigt för mig.. Jag gav de plats att samtala, varför kunde den andre deltagaren inte ge oss lite plats att samtala, tillbaka..?

Jag har stört mig på detta sen dess (även fast det är något av en småsak) och åkte inte till aktiviteten idag…
Nu vet jag ju att den här deltagaren mår dåligt…och har psykiska problem…så han är lite ursäktad därför.

Men det stör mig fortfarande, och jag har lite svårt att släppa det.
Hur som helst. Ville nog mest "skriva av mig"…ska dit nästa vecka igen, till min aktivitet .