Finns inga rätt eller fel. Upp till honom när han tycker att det känns rätt

Finns ju flera anledningar till varför man vill vänta. Men två som jag spontant kommer att tänka på vore följande:
-Skydda barnen och barnbarnen, så att de hinner sörja klart.

• Ge dig en ärlig chans, så att du inte ses som en "snabb" eller "temporär" ersättning för hans förlorade kärlek.

Viktigast är att tempot passar honom och att ni kommunicerar. Att du vet hur han känner kring det hela och tvärtom.

Jaha.
Nu sitter jag här och är helt rådvill.

Jag har lyckats få starka känslor för denna man. Trots att jag intalade mej själv att detta kommer ta tid. Han måste få gå i genom sin sorg och vara med sin familj så mycket det bara går.
Ändå sitter jag här nu med stukade känslor.

När vi träffades så hände det som kan hända mellan två människor som tycker om varandra. Jag kände då att han är egentligen inte redo. Och mår inte så bra.
Vi hade inte sex men lite intimt iallafall.
Han säger/skriver varje dag. Skickar hjärtan och pussgubbar.
Men nu senaste dagarna så har jag känt att det är något.
Han är inte på samma vis som innan riktigt.

Jag frågade honom idag hur han mår. Han berättar att han tänkt mycket på sin avlidna fru mycket nu de senaste dagarna. Detta är detta jag kännt av.
Jag frågade hur han ville gå vidare med oss utan att stressa.
Han ville ta det lite lugnare, skrev han. Vi ska fortsätta skriva till varandra och han ville ha lite mer tid.
Han kommer kunna vara med när han är lite mer klarare.
Och att han vill att jag ska stå ut med honom tills dess.

Behöver jag vara ledsen över detta egentligen? han skriver ju att han kommer vara med när han är klar.

#3: Du kan väl inte rå för att något gör dig ledsen. Det är dina känslor och normalt för dig. Lägg inte den tyngden på honom bara, han sörjer redan och går igenom så mycket. Behöver du prata om det kan du ju prata med vänner eller familj om det. Tycker personligen inte om när man börjar diktera över sig själv vilka känslor man får och inte får lov att ha, det gör dig inte gott. Känn som du känner och ta hand om den känslan, det tycker jag är sundast.

#4: Nej jag har inte lagt nån tyngd på honom utan mer bara förklarat hur jag känner kring det hela.
Och att jag ställer upp på honom under tiden.
Jag skrev till honom att jag träffat så många konstiga män som ljugit och bedragit en. Om han har undrat varför jag frågat en del.
Jag betonade tydligt att jag vet att han inte är sådan utan att det är hans sorg över frun som gör det så här nu.
Jag skrev också att han måste ha tiden till sej och sin familj, att jag finns här, att jag har funderat på hur han har känt efter våra intima stunder, att jag förstår att han absolut inte är redo.
Och att jag vill finnas i hans liv.
Så vi fortsätter kontakten via messenger.

Jag tar det som att han vill fortsätta när han är redo:

"Vi får nog sakta ner lite och ta det lite lugnare 🥰 så kommer jag att kunna vara med när jag är klarare, men jag är här med dig och prata 🥰🌹💋så bara stå ut med mig så 🥰"

#5: Det låter ju som att ni har en fin kommunikation 😊 Det kan nog växa till något sunt om ni båda gör plats för varandras behov och tar det lugnt som det låter att att ni redan försöker göra. Jag hejar på dig!

#6: Så du tolkar hans text som om det kan bli nåt om bara han får tiden att sörja klart?
Så jag tolkar det rätt själv? Eller ser jag något som inte finns?

#5: Det är bra att du förklarar vad du tidigare varit med om och att det därför får dig att höja ögonbrynet lite.

Skönt att ni lyckats reda ut varandras behov. Vem vet, det kan nog både bli en bra vänskap eller mer, beroende på vad ni vill i slutändan.

Och modigt av honom att inse att han behöver ta det saktare än.

#8: Ja annars kan det lätt bli fel om han inte förstår om jag får lite hybris.
Jag ger han tiden. Sedan får det utvisa vad det kan bli av det.
Men utefter vad han skrivit och sagt till mej så finns det känslor från hans sida.
Han brukar kalla mej "sin fina", att jag är vacker, att jag är het, snäll, söt.
Att han tycker om mej och saknar mej.

Så jag får ha is i magen och lite tilltro.

Kan man verkligen förvänta sig att en person någonsin kommer "sörja klart" när den mist sin livskamrat p.g.a. sjukdom? Jag tror att det oftast blir en livslång sorg som både personen själv och närstående måste acceptera, men lära sig att leva med.

Om personen inte var redo för ny relation hade förmodligen ingenting hänt. Vid dödliga diagnoser börjar sorgearbetet redan innan själva dödsfallet.

#7: Jag tolkar det som om han är intresserad av dig som person. Att det inte är en ursäkt utan att han genuint vill kunna ge dig en chans utan att hans läkande sår ska bli punkten där det brister.

Sedan är det ju alltid frågan vad som är sanningen i slutändan, men jag tänker ändå att han haft en tidigare relation där han varit gift. Ingen av dem valde att gå delade vägar, utan livet bestämde att han skulle fortsätta sin resa utan henne. För mig tyder det på att han nog kan vara villig att investera tid och energi.

#10: Jag tror ändå att det tar lite tid att känna att man helt kan gå vidare. Visst sörjer man livet ut, men går någon bort så nyligen kan det säkertligen finnas skulkänslor (kring att man vill gå vidare) eller en viss smärta i att öppna sig för någon ny.

#7: Jag tolkar det som att det finns potential 😁 Men om du ska aktivt förvänta dig något, vet jag inte, då en förväntning kan skapa press. Skapa en fin vänskap med honom och romansen kommer naturligt när han är redo och om ni är rätt för varandra

#10: Han menade när han är redo för att fortsätta.
Så klart är det en livslång sorg.
Vi är alla olika. Det är klart att han har sörjt innan för hennes obotliga sjukdom.
Men det kommer även efteråt också när personen väl inte finns där längre. Då tror jag sorgen får en annan dimension.
Tar ett tag tror jag att förstå innebörden av att sin partner är borta för alltid.

Jag tror han trodde han var redo för en ny relation. Men som han skrev till mej idag att han hade börjat tänka på henne nu intesivt ett par dagar. Jag tror att det börjar sjunka in i honom nu att hon verkligen är borta.
Och måste bearbeta detta innan han går vidare. Och det tycker jag låter sunt.

#12: Eaxkt så tänker jag också.
Jag tror han fick lite dåligt samvete. Som han sa till mej att det kändes som om han var otrogen. Men ändå inte.
När man lev ihop med någon sedan många år tillbaka och när den försvinner så tror jag det kan vara svårt att bara sådär gå till en annan kvinna.
Det måste ändå kännas ok att gå vidare utan att få skuldkänslor.
Och att barnen är med i det hela.

#13: Absolut kommer jag inte stressa honom med något.
Jag behöver själv min tid och ska ingenstans.

#16: Då låter det ju som att ni är på samma sida 😊

Akta dig bara så att du inte utplånar dina egna önskemål om hur en relation ska vara i din iver att vara stöttande..

#17: Det är vi.
Jag poängterarde tidigt när vi träffades att kommunikation är viktigt.

#18: Det gör jag inte. Jag är så pass gammal att jag tar det lilla lugna med att även stötta.
Jag klemar inte med honom om man säger så.
Just nu har vi bara en vänrelation. Och den får vara på den basis som passar oss bägge två just nu.

Hur länge har ni känt varandra?

#21: Inte alls länge. Vi fick kontakt runt 24-25 juli.

#22: Tror att ni kan vänta minst 6-12 månader isåfall. Det är inte så längesen hon gick bort. Han går framåt väldigt snabbt och barnen kan ha en väldigt negativ reaktion på detta.

Jag tror att det kan bli väldigt tungt för er båda två om hon dog bara för ett par månader sedan. Det finns en risk att du är en 'rebound', att han vill bara ha någon för att inte känna sig så ensam. Var nu försiktig och hoppa inte så snabbt in i en situation såsom detta. Dejta och se om ni ens passar tillsammans.

Det är alltför tidigt att ens tänka på atg säga något åt barnen då ni inte ens känner varandra så bra och med tanke på hans fru nyligen gick bort. Det skadar inte att ta det långamt och bara dejta.

#23: Jo vi diskuterade detta att ta det lugnt.
Just för hans barn och barnbarn skull.
Som det är nu så träffas vi inte ens utan skriver bara med varandra.
Han säger han mår ok men det kan han inte göra.

Ibland känns det som att han velar med oss och jag kan förstå honom. Absolut.
Hans fru dog ju nästan nyss.
Att han gick ut och sökte så snabbt…visserligen bara vänskap…kan ha varit i ren panik av att ha blivit ensam.
Det som sen hände mellan han och mej skulle abolut inte ha hänt. Det var alldeles för tidigt. Och jag tror det är det han funderar mycket på.
Jag drar mej undan lite men visar ändå att jag finns här. Skriver vardagliga saker till honom och frågar hur han mår utan krav på nåt annat.
För han kan inte ge eller tänka på något annat just nu.
Han har en jobbig tid framför sej.
Samtidigt kliar det i mina fingrar att ändå fråga om jag ska "stanna kvar".
Han kallar mej "min" ibland…skickar pussgubbar och hjärtan.
Men de där frågorna hur jag mår och vad jag gör har försvunnit.
Och jag förstår det också. Han har annat att tänka på.

Jag vet faktiskt inte hur jag ska tänka eller bete mej just nu. Vill ha svar på om det ens är lönt att vänta tills han är redo men vill absolut inte ställa frågan då den kan ses som pressande.
Jag får leva mitt liv och det som blir blir…eller inte. Och inte grubbla så mycket på detta.

#24: Du får se det som en möjlig bra vänskap. Det är ändå basen en relation ska ha, så i värsta fallet sitter du här om ett år med en god vän, inte en partner. Det är inget fel med att umgås med honom på ett helt klart vänskapligt vis. Se bara till att han inte korsar gränser och om du tycker hans beteende korsar gränser han själv egentligen satt så kan du påpeka det snällt.

#25: Ja absolut..vänskap är aldrig fel.
Men jag tror att han tror att jag kommer dra iväg till nåt mer om vi ses.
Vilket jag inte kommer göra.
Jag vill att vi ska börja om som vänner och inget annat, i detta läget. Sedan får framtiden utvisa. Det finns inga krav från min sida att vi måste hångla eller ens kramas.
Jag tror att han tror att det kommer bli så.

På hur sätt kan jag meddela detta till honom på ett bra sätt utan att bli jobbig?

#26: Nu är jag inte bra på sociala sammanhang men jag skulle nog skriva något som "Jag skulle gärna umgås och hitta på saker med dig som en vän, enbart en vän. Du är en trevlig person som jag gärna skulle få lära känna mer som en vän."

#27: Nä detta är jätteknepigt. Jag vill vara noga med att inte pusha en människa som har sorg.
Ja nåt sånt. Jag skrev nåt sånt för några veckor sedan att han får komma hit på fika som en vän. Men då fick jag till svar att han inte kan låta bli mej då jag är "het" och att han gillar mej alldeles för mycket för att kunna låta bli.
Är det därför han håller sej borta?

Det känns som om jag bara ska ha is i magen i detta.
Inte skriva nåt sånt alls. Utan bara avvakta och se vad som händer.
Han vet ju att han får komma hit som en vän redan.

#28: Okej… jag har svårt för sådana kommentarer. Enligt mig är det inte okej om man inte klargjort att båda har ett sexuellt intresse av varandra. Det är en väldigt udda kommentar att komma med om man själv sagt att man vill ta det långsamt.

För mig betyder sådana kommentarer "Jag är en desperat person med ingen självkontroll eller respekt för andras kroppar". Men det är jag och det är min syn på saken. Jag har en ganska så "hård" syn på relationer och vad som är okej och vad som man måste komma överrens om för att det ska vara okej. För mig passerar sådana yttranden en klar gräns.

Det är en sak om min partner som jag varit ihop med ett bra tag yttrar det. Vi har en sexuell relation, vi har klarlagt vad som ingår i våran relation. Vad som är okej. Men säger en främling det till mig? Dessutom när jag erbjuder en VÄNSKAP? Då ringer mina varningsklockor.

Bäst är säkert att avvakta och se vad andra tycker. Som sagt så är jag nog lite hårdare med hur jag tolkar saker som går åt ett sexuellt håll.

#29: Mjaaa….jag tycker det är ok eftersom vi har det sexuella intresset för varandra.
Jag förstår honom ändå på sätt och vis att han "backade bandet" lite.
Vi reagerar alla på olika trauman.
Visst…han var ute för tidigt att söka nytt.

Det jag funderar över är om han kommer komma tillbaka eller inte.
Och att vi kan köra vänskap så länge tills vi vet.
Svårt att förklara detta men jag tycker inte han gjorde fel då jag var med på det intima då jag nästan i stort sett föll pladask för honom. Och det är ovanligt för att vara mej.
Därför är det lite svårt föt mej nu och hålla mej på mattan och ge honom tiden.

Så här skrev jag. Sen får han ta det som han vill:

Duuu..jag tänker på en sak.
Ta inte detta heller som pådrivande eller jobbigt. Vill bara kommunicera med dej. ❤
Om du vill så kan vi vara vänner nu och när du är redo så kan vi se om det finns något mer där att bygga på.
Så du inte tror att jag n u förväntar mej något som du inte är redo för.
Jag tycker om dej jättemycket. Det vet du.
Men är inte rätt att starta något så länge som du inte kan.
Men jag vill också veta om du inte alls vill och vill skippa vår kontakt helt.
Jag skulle vilja kunna ses över en kaffe då och då utan krav på nånting annat. Bara en pratstund och slå ihjäl lite tid.
Jag finns här för dej. Det ska du aldrig tveka på

Han svarade med att vi kan vara vänner så länge och sen får tiden utvisa.
Jag är nöjd med det svaret. Då vet jag hur jag ska förhålla mej.

Men jag har backat en aning nu.
Känner han ger mej dubbla budskap i och med alla sina smilisar med hjärtan och pussgubbar och sen ska vi vara vänner.
Sånt skickar inte jag till mina vänner. han är väldigt kluven och jag fattar att han är det.

Så jag backar och ge honom tiden.
Jag tar hand om mej själv nu och lever mitt liv. Sen får vi se.

Nu backar jag ännu mer.
Orkar inte med denna berg- och dalbana med honom.

Han kom hit i lördagskväll. Vi satt och snackade i två timmar. Lite pussar och kramar.
Jag sa till honom att vi måste vara ärliga och vill du inte träffa mej eller ha mer kontakt med mej så måste du säga det. Vi ska säga som det är i allt.
Jo det höll han med om.
Men vi ska ses och ta det lugnt.
Jag frågade honom även om han tycker jag är jobbig och för gåpåig men det tyckte han absolut inte.

Nu hör han knappt av sej igen.
När jag svarar så läser han det inte förrän efter många timmar.
Han inväntar inte mina svar som innan utan är mer nonchalant.
Javisst han mår inte bra!! det är jag medveten om.
Men varför då ge mej dubbla budskap.
Ena dagen vill han och andra så är han svår i kontakt.
Pallar inte med.

Han sörjer. Att ta några timmar att svara är ganska normalt

#33 Låter som det ligger mer på dig än på honom.
Hans beteende låter fullt normalt, sörjade eller icke sörjande liksom, att inte svara ibland på flera timmar, och vara olika dag till dag liksom

#35: Bara för att utöka detta:

Vissa dagar svarar jag och min partner inte alls på varandras meddelanden. Just slitsamma jobbdagar har man inte orken och tiden och när man väl är hemma vill man varva ner och sova. (Han har ibland sena pass så vi ses inte varje dag trots att vi bor ihop.)

Andra dagar ringer vi flera samtal. Eller umgås hur mycket som helst när vi är hemma tillsammans. Men en del av en relation (vänskap eller ett förhållande) är att man även ger den plats som behövs. Ger utrymme.

Mig stör i TS fall inte bristen på svar och meddelanden som finns ibland utan snarare att ni hela tiden verkar ta upp att ni ska bara vara vänner för att senare passera den gränsen igen. Jag ser större risker i ett sådant beteende än att han inte har tiden eller energin att svara.

Han har varit änkeman mindre än ett halvår.
Jag gissar att han är mitt i sorg och förvirring.

Jag förstår inte hur man ens kan ställa frågan om hur lång sorgtiden är.

Tycker dessutom att TS snarare ger dubbla vibbar. Om TS är på om att bara vara vänner och ta det lugnt och sen orkar TS inte med mannen när han tar det lugnt (=inte svarar intensivt på meddelanden, vilket är ett normalt beteende för alla) så känns det mer som "dubbla budskap" från TS sida. Han gör ju det du ber om men du ställer förväntningar på att han ska bete sig på ett visst sätt. Att tillskriva ett normalt beteende som nochalant känns väldigt dömande.

#38: Bra punkt du tar upp där.

#38 Låter kanske taskigt, men nästan alltid så när TS inleder med män, som sker ofta.

#33: Du måste också vara ärlig mot dig själv och respektera dina egna känslor och önskemål. Vad du faktiskt känner - inte enbart vad du tycker att du borde känna eller vad som låter bra. Om du ska må bra kan det inte enbart vara någon annans känslor som är viktiga.

Ni har så rätt alla.
Det är jag som vill mer och rusar iväg.

Jag förstår honom absolut.
Har tänkt lite över helgen och jag tar det lilla lugna med honom. Så klart att han behöver tid.
Tiden som kan ta nu innan han svarar är längre än den i början. Så därav mina funderingar kring detta.
Men förstår då jag funderat på detta.

#40.
Betackar mej för sånna kommentarer.
Jag har inte dejtat någon alls på nästan ett år nu. Och du vet ingenting.

#38: Han skrev att vi ska vara vänner men inte ses på ett bra tag nu då han måste bearbeta sin sorg.
Jag förstår självklart detta.
Men sen kom han ändå hit en kväll nu för några dagar sedan och var kärvänlig.
Det är ju då så klart att jag undrar över hur han menar med detta.
Jag vet att han är superkluven i att det här.
Och självklart måste han få vara det.
Mina funderingar och undringar bottnar i att han skriver en sak och gör en annan.

#43: Jag vill bara påminna om att en person som nyligen har förlorat sin fru befinner sig i en väldigt sårbar situation. Sorgen och tomheten kan göra att man söker närhet och bekräftelse på sätt som kanske inte alltid går hand i hand med det man själv säger sig vilja, till exempel att ta det lugnt och först bygga en vänskap. Att han ibland agerar mer direkt betyder inte att han egentligen vill pressas in i något snabbare – det är snarare ett uttryck för hans behov och sårbarhet i stunden. Det är därför extra viktigt att respektera hans gränser och inte utnyttja den situation han befinner sig i.

#43: Nu vet jag att du tagit bort ditt konto, om du läser detta ändå så svarar jag. Precis som Undertaker svarade så är en person i sorg väldigt sårbar. Sorg brukar nästan aldrig bara vara sorg, utan det går uppochner för de flesta. Ensamheten som kommer efter att man förlorat någon får många människor att vilja fylla tomhålet och de kanske kastar sig in i saker för tidigt för att lindra den smärtan. Vill du verkligen vara med denna mannen så får du acceptera att det är såhär det kommer vara ett bra tag framöver. Klarar du inte att stötta honom genom sorgen och hans fluktuerande mående så kanske du inte borde vara kvar, om det bara sårar dig själv och gör hans sorgarbete svårare. .

#42 Vet att du tagit bort ditt konto nu men utifrån inlägg är det inte 1 år sedan du dejtade, i så fall har du ljugit hela tiden.

Som änka sedan drygt två år kan jag säga att det inte är lätt att veta vem man är från dag till dag. Än mindre vad man faktiskt vill. Jag har aldrig varit något för ons, men kan tänka mig att många gärna tar närhet och (imaginär?) trygghet där man kan få den. Säkert ofta med en ännu tommare känsla efteråt.

Är det ett seriöst förhållande du vill ha så städa bort allt gammalt från ditt förflutna och satsa på någon som också är klar med sånt.

Alltså jag blir illa berörd nu Mia-45 har avslutat sitt konto och så här ska det inte behöva vara om och om igen på i fokus, tro mig jag vet jag har vart där och jag har fått ta smällar som F genom åren och fler med mig och Mia.

Nån ordning får det faktiskt vara vi måste kunna diskutera och bolla tankar med varandra utan att en person ska behöva avsluta kontot för jag förstår att det var här i tråden som det beslutet togs och åter en bra medlem försvann.

Jag tänker inte peka ut någon i tråden men vi måste förstå att våra livsöden är många vi är inte perfekta ingen av oss vi är bara människor med funderingar och dom måste få plats oavsett orsak.

Jag hoppas du hittar tillbaka Mia och skit i dumt folk jag har fått lära mig det den hårda vägen via forum ska Gudarna veta och att fråga en fråga om sorgetid jag ser det helt naturligt för vi alla behöver så olika tid inget konstigt eller nytt under solen där inte. Kram till dig Mia kom igen tillbaka 🤗

Mia man kan ju dock se alla dina trådar då som är offentliga här

Och enligt dom har du dejtat och alla män är beskrivna som något som bekymrar dig. Denna mannen har förlorat sin fru så självklart kan han inte vara där till 100 procent jag uppfattar det som han kanske kände sig lite pressad.

Du kanske ska tala med en psykolog om dessa mönster? Så du inte utsätter dig för stress. Samtidigt så är det tråkigt du tog bort ditt konto eftersom du varit en långvarig medlem B