Partner resa med kvinnlig vän?
Jag skulle vilja höra era tankar kring en fråga som jag och min partner har diskuterat, och även bråkat om många gånger.
Min partner har en bästa vän som han har ett förflutet med i form av en tidigare kk-relation. Idag är de bästa vänner och vi kan umgås alla tre. Jag tycker faktiskt mycket om henne som person, hon är rolig, varm och fin. Samtidigt kan hon ibland ha ett beteende som jag upplever som lite ”pick me”, om ni förstår vad jag menar.
Jag har inga problem med att de umgås själva eller tillsammans med mig. Det är inte där min gräns går. Det som skaver, och som skapat konflikt mellan mig och min partner, är tanken på att de två skulle resa ensamma tillsammans.
Jag känner mig helt enkelt inte bekväm med att min partner delar den typen av kvalitetstid med en kvinna han haft en sexuell relation med. För mig går gränsen där. Jag säger inte att han inte får, men jag säger att jag blir djupt sårad av det och därför uttrycker min gräns.
Min partner menar att jag är manipulativ och kontrollerande när jag säger detta, att jag bestämmer vad han får göra och inte. Han säger också att han hade accepterat om jag ville resa med en kompis jag har ett förflutet med, eftersom han litar på mig. Och jag förstår den logiken, men känslor fungerar inte alltid rationellt.
Jag bär med mig mycket gamla sår och relationstrauman. Jag har gått i terapi och varit med om väldigt destruktiva relationer tidigare. Jag försöker verkligen skilja på dåtid och nutid, men vissa situationer triggar något djupt i mig, oavsett hur mycket jag jobbat med mig själv.
Det som gör extra ont är att jag ofta upplever att han sätter deras vänskap i första rummet, även när jag försöker förklara hur sårad jag blir. När jag tar upp beteenden jag reagerar på hos henne får jag ofta höra att hon mår dåligt, är ensam osv och det gör mig ledsen och lite ensam i relationen. Han hade exempelvis kunnat sticka iväg och trösta henne om hon ringer och gråter fastän vi bestämt myskväll. Det har han dock blivit bättre på efter vi pratat om detta.
Jag vill verkligen inte vara kontrollerande eller manipulativ. Jag vill inte begränsa min partner. Samtidigt vill jag inte gå över mig själv och ignorera mina gränser för att vara ”den coola, trygga partnern”.
Hur jobbar man med sådana här känslor utan att förminska sig själv? Hur skärper jag till mig?
Var går gränsen mellan osäkerhet och legitima behov av trygghet och respekt i en relation?
Vi bråkar sällan om annat, det är enbart henne våra bråk har kretsar kring, ser han inte det?
Jag är tacksam för alla perspektiv – särskilt från er som varit i liknande situationer.
- Redigerat 2025-12-20 23:02 av Kokoroko
#0: Det här är en svår nöt att knäcka.
Och det är endast du som kan markera och sätta din gräns.
Det är lätt att falla tillbaka i gamla eftergivenhets mönster. När man drar sina gränser och försöker markera. Hit men inte längre.
För mig som utomstående är det väldigt lätt att säga Lämna. Om det nu blir så stora konflikter. Är man i ett parförhållande så bör inte detta vara en konflikt. Utan en självklar gräns för ömsesidig respekt.
Man åker inte iväg med sin fd KK och bästa vän. Och anspelar på att det är okay även OM partnern blir sårad.
Fulspel är vad jag läser in mellan raderna i det du skriver och berättar.
Det är en ocean av bristande tillit i när orden inte följer och hjälper osäkerhets känslan i inom.
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
- Redigerat 2025-12-21 09:32 av Stjärnskott
#0
Tack för ditt svar. Förstår att du hamnar där i tanken. Hade nog gjort det om det var en vän eller liknande till mig som berättade detta.
Vill dock klargöra att deras vänskap varit väldigt respektfull i övrigt. De bjuder alltid in mig och vi är oftast mest alla 3.
Hon och jag har en vänskaplig relation utöver min partner. Vi kan ringa och prata smsa osv. Hon kan även vända sig gentemot mig när hon mår dåligt och inte alltid bara min partner. Därav att det blir svårt. De har aldrig gjort något som indikerar att det är fulspel. Absolut inte.
Men han vill känna sig fri där, att jag inte säger vad han får och inte får göra. Och trycker mest på att jag då är osäker eller svartsjuk. Och det är det där jag vill komma över, att han ska förstå att det är en kombatiblitets fråga……Och jag vill veta hur jag tänker om i diskussionen och kan försvara min gräns men samtidigt ge han utrymme.
Detta är inte heller något som är planerat, utan det blev en diskussion som ren och skär "om jag skulle vilja resa" diskussion.
Jag har stått upp för mig själv och sagt flertalet gånger att det inte är okej för mig.
Sista bad han om ursäkt ganska rejält så hoppas på att vi kan släppa detta och att han inser saker efter lite betänketid. Men om det kommer upp igen vill jag bolla lite tankar med heeeelt utomstående.
Han blir också frustrerad på att han alltid måste visa sin "oskuld" inför deras vänskap. Att dem bara är vänner idag och att han aldrig ens tänker på att de har ett sexuellt förflutet. Men jag gör det. Jag tänker på det.
- Redigerat 2025-12-21 10:14 av Kokoroko
Jag hade inte varit okej med att min partner åker iväg och reser med sin fd kk. En sak om det var en arbetsresa som måste göras. Men inte annan resa.
Men det kan också ha med att göra att min partner varit otrogen mot mig för ett tag sen. (inte med sin kk dock) Men jag litar ganska dåligt på honom efter hans svek.
Jag tycker nog att han inte värderar ett relation särskilt högt om han tycker det är okej att såra dig på detta sätt oavsett om ni lita att på varandra eller inte. När det gäller att du skulle vara manipulativ är det väl ska snarare tvärtom eftersom han genom att ge dig dåligt samvete pressar dig in i en obekväm situation. Det är inte kärlek och respekt. Fundera över om er relation bygger på att ni vill vara med varandra eller är rädda att bli ensamma. Det senare är inte en bra grund att bygga på.
Så tycker jag.
Starta ny diskussion