Det är ett manligt problem

hahah jag tror att männen inte är så uppmärksamma utav sig. de tycker inte att något är särskilt viktigt att berätta :P
Jag antar att det bara ligger i deras natur hihi

haha manligt problem min man är likadan.

Det är ett kvinnligt problem ;) Dels att vi snackar för mycket, men även att vi vill ha full koll på allt.

Ja, det är kanske vi som GÖR det till ett problem!

Men jag tycker det är självklart att man pratar om små, vardagliga, oväsentliga grejer med varandra, om inte annat så för att hålla konversationen igång. Hade jag inte frågat och intresserat mig för hans vardag vette 17 om vi skulle prata med varandra alls…

Det är vanligt att Kvinnor tycker att män berättar alldeles för lite, medan männen står som frågetecken och inte fattar varför. Jag tror man måste mötas på halva vägen.

Jag tror att gamla könsroller ligger och spökar… vi Kvinnor är lärda att vara det sociala kittet, att undvika konflikter, se till gruppens bästa i första hand och vara "trevliga" medan män är lärda att vara individualister, tävlingsinriktade, sätta sig själva först osv. Även om det inte är utstuderat på det viset så ligger detta kvar i bakgrunden och skvalpar… män och pojkar ska inte gråta/visa känslor medan kvinnorna liksom bor i sina känslor. Jag tror att det vore bra för båda parter att balansera upp sig lite :)

Jag får dra ur honom varje ord. Jag ska sluta fråga, för det är bara jobbigt!

Sajberlena Gud vad du slåt huvudet på spiken, eller vad man säjer. Precis sådär har jag det här hemma. Jag börjar fundera på om han inte vill dela sin vardag med mig. Men det kanske bara är ett manligt beteende. *suckar med pannan i tusen veck*

Hemma pratar vi i munnen på varandra. Ibland är var och en så inne i sitt, att vi kanske inte lyssnar tillräckligt men nog pratar vi om struntsaker som hänt under dagen.

Får väll kontra och fråga varför vissa Kvinnor kan prata i oändlighet om ingenting?

När en man berättar något är det för att det är viktigt, om nisse varit inne på kaffe o vi suttit och snackat russavel så är väll det ingen stor nyhet?

Och jag kan nästan garantera att den lilla oviktiga informationen att "jag träffade Nisse idag och bjöd honom på kaffe" hade givit dig stoooora plus i kanten!

Det handlar inte så mycket om vad som är viktigt och stora nyheter - det handlar om att småprata MED varandra, berätta småsaker, TALA till varandra och dela varandras vardag.

Om man umgås med andra människor konverserar man, det blev ju ett ganska konstigt umgänge annars… Varför är det inte lika viktigt att umgås med sin partner?

När jag berättar saker för min man inflikar jag lika mycket mina egna åsikter och tankar om vad-det-nu-är jag berättar. Det är ju också ett sätt att berätta om hur man ser på saker och ting, få igång dialoger och vara trevlig mot varandra!

Ska man bara öppna munnen när det är viktigt så tror jag relationen blev rätt trist - då blev det ju bara information, inte dialog och diskussion.

Men pratar man på snackar man för mycket, håller man truten är man sur!

NU är jag sur!  

;-)

Jag håller med dig Sajberlena… jag är ju lite "hård" och tycker att män gömmer sig bakom det där med att de bara säger saker när det är viktigt eller att de har sagt en gång att de älskar en behöver ide nte säga det igen så länge det inte ändrats. Det är bara sätt att slippa ta ansvar för den delen av förhållandet tror jag. När män träffas pladdrar de på lika friskt som Kvinnor och de skvallrar och pratar oavbrutet… det är åtminstone min erfarenhet och även min sambos som haft flera mansdominerade arbetsplatser där männen har full koll på varandra och vad som händer ute i samhället.

Däremot kan jag tycka att Kvinnor har en tendens att analysera och dra slutsatser utifrån ingenting alls. -såg du om han tittade åt mitt håll -ja kanske -hur tittade han då? - han såg intresserad ut - nähä är du säker osv osv. Jag har suttit med såååå många tjejer som försöker vaska fram stora saker ur ett ögonkast eller liknande. :)

Vilka trista män ni verkar ha.

Jag känner flera män som man kan prata småsaker och strunt med bl.a min egen.

Däremot håller jag med Hoppfull att Kvinnor har en tendens till att analysera lite väl mycket.

Fast min man är inte så'n :) han älskar att prata om vad som hänt under dagen och om småsaker :) Men vi är å andra sidan noggranna med att kommunicera och det har inte alltid flutit på naturligt.

Jag håller också med om att vi Kvinnor många gånger är överdrivet analytiska och "känslopratande".

Däremot är inte jag av sådan natur…

Men för att statuera ett exempel (ganska grovt men ändå talande);

Jag: Hej svejs, allt bra idag?

Han: Ja, lugnt lugnt!

Jag: Inte varit nåt?

Han: Nää, måste förhöra J på glosorna ikväll bara.

Jag: Just det…

Två veckor senare;

Jag: Jag har köpt julklappar till din systers barn, kolla!

Han: Va, men vi ska inte byta julklappar med dem i år!!

Jag: VA??

Han: Nä, jag ringde henne för två veckor sedan (not. samma dag som ovanstående dialog utspelades…) och sa att jag tycker vi lägger av med sånt nu.

Jag: Ööööh….?!

Han: Ja, jag sa att jag var trött på detta nu, hon får köpa själv till sina från oss så köper vi till våra från henne.

Jag: Men… eller… jaha… Du kunde kanske talat om det för mig, att du pratat med henne? Eftersom du inte på 20 år köpt några julklappar hade ju den informationen varit rätt bra för mig…

Han: Äh, tänkte väl inte på det, vaddå, du kan väl ge julklapparna till nån annan…?

Jag: Jag önskar mig en skilsmässa i julklapp, signerad och klar..

Han: Åh fan, lessen älskling, har inte råd med det i år…

Detta är en typisk grej hos oss! Han pratar och bestämmer saker och "glömmer" berätta för mig. Hade det varit en naturlig vana att säga; Jag snackade med syrran idag, de mår bra! så hade informationen automatiskt förmedlats.

Jaa, du kära svägerska. Jag håller med dig hela vägen i varenda inlägg, och särskilt i #12. Varför ska man inte småprata med varandra? Har man ett strikt affärsmässigt förhållande eller är det ett kärleksförhållande? Herregud, man småpratar mer med chefen än med sin egen man. *suck*

Jag har stundtals dragits in i perioder av tystnad. Att välja att bara konversera när det är något viktigt som ska förmedlas. Och precis som du säger, Sajberlena så blir ju förhållandet tämligen trist. Ett par veckor till och äktenskapet vore obefintligt.

Och som Hoppfull skrivit, visst sjutton kan gubbarna skvallra bra men mycket de också!! Varför kan de babbla på så bland folk men hemma säger de inte ens 'flaska'? Min pappa var expert på det där. Han sa aldrig nåt till mamma, knappt. Men så gick han ner på stan för att köpa mjölk och kom hem fyra timmar senare. Han hade träffat på den och den och den. Timme efter timme förflöt medan han pratade.

Vad är det meeeeeeed dom?

Jamen precis :)

*asg*

#16. Här har vi inte de problemen. Det är jag som håller i allt, min man skulle aldrig komma på tanken att bestämma något utan att fråga mig först ;)

Känns bra att veta att man inte är ensam i hela världen med en karl som är som en mussla!

"problemet" i vårt förhållande är att vi så sällan får den där vardagen, med 35 mil mellan oss blir det lixom sällan mer än, i bästa fall, någon helg i månaden samt någon semestervecka då och då….

Mitt inlägg ovan var väll lite av det mer provocerande slaget. Blir så illa trött på generaliseringar baserat på kön. Min erfarenhet genom tidigare rellationer är att mycket handlar om vilken roll var och en intar, samt vilken roll man undermedvetet tror att den andra vill att man skall inta. I det handlar det betydligt mer om indivin än kön.

En fundering, utan att någon skall ta det som en anklagelse, är hur ofta ni diskuterar denna typ av frågor i ert förhållande. Hur ofta diskuterar ni könsroller, rellationsroller, vörväntningar på varandra osv. Då menar jag disktera/resonera, inte hålla en monolog……

#21. Inte så ofta, kanske. Själv är jag lite disträ för tillfället. Har fullt upp med att planera kärlekslivet för shetlandsstona, så det upptar nästan all min tid. Maken verkar dock inte missnöjd, det innebär att jag hittar på mindre arbetsuppgifter och han får mer tid för sin hobby.

#21

Inte så mycket nu, efter 20 år tillsammans vet vi ganska väl var vi står i de frågorna. Däremot förr, genom mååååånga långa nätter med mycket tedrickande.

Överlag måste jag säga att vi pratar ganska mycket om våra "djupare" sidor - det är det ytliga jag saknar. Det vardagliga, men som inte berör middagsmat och barnens aktiviteter. På det allvarliga planet har jag maken med mig för det mesta. Den ena utesluter väl inte det andra?

Det är ju ändock så, att man är inte hur ombytlig som helst som människa. Har man penetrerat det mesta som gäller ens djupa, analyserande och "detta är jag" och ens roller som partners så finns inte så mycket att tillägga efter lång tid tillsammans.

Då måste man hitta nya saker att upptäcka hos varandra, nya saker som får förhållandet att leva vidare utan att man faller ner i total tristess. Att kommunicera på ett lättsamt, trevligt plan är en bra pusselbit anser jag.

Små vardagliga saker, som att berätta att man ätit lunch med en kompis som köpt ny bil t ex. Spinna vidare och brodera ut den bagatellen till ett trevligt samtal! "Vad tycker man om den bilen, kan det vara nåt för oss kanske? Men hur ser man på sin bilframtid, behöver den bytas till en större eller mindre? Vad för bil drömmer man om egentligen? Och appropå lunchen - tror du på GI eller tror du det är överdrivet?" etc etc.

#23 Förstår på ett sätt, på ett annat inte… Vist är de vardagliga samtalet viktigt, det som jag kan uppleva som frustrerande ibland är att det för många Kvinnor tyx vara helt ointressant vad man sagt, det dom hänger upp sig på är det man inte sagt. Anledningen kan ju vara att man helt enkelt inte "tänkte" på det utan pratade om annat.

En annan sak som jag reagerade på i ditt inlägg är att efter 20 år finns det inget mer om ens innersta att diskutera.
En av de viktigaste anledningarna till att mitt äktenskap med mina barns mor gick i stöpet var nog just den anledningen. Vi trodde att det inte fanns mer att diskutera, men livet utveckalar och förändrar en. Det kan vara arbete, fritidsintressen osv som påverkar en mer än vad man själv vill erkänna. För min del kommer den djupa dialogen alltid att finnas med, vill inte göra samma misstag igen…

#24

Du har helt rätt i att man inte ska lägga locket på de djupare planet för att förhållandet är långt. Men det blir inte på samma sätt som när man lärde känna varandra under de första åren. Som jag sa så diskuterar vi fortfarande sådana saker, man förändras och utvecklas som människa hela tiden, får andra värderingar och andra infallsvinklar på saker och ting. (Hemska tanke om man vore likadan som för 20 år sedan…) Uttryckte mig kanske luddigt, men jag menade inte att det inte fanns mer att diskutera.

Men inte blir det långa nätter med te och livsfilosoferande längre, som det var då. Det blir mer i samband med att något händer, att man fattar gemensamma genomgripande beslut, i takt med att man förändrar saker i tillvaron.

På den punkten är jag helt tillfreds, som sagt.

Men allvarligt talat - hur kul är det att föra djupdykande diskussioner med en människa som inte ens är intresserad av att kommentera att det regnar ute, ungefär.

Det är som med sex - jag vill ha både förspel, penetrering och ligga på armen efteråt!

Jag vill ha en trevlig samvaro till vardags för att övergå i djupare filosofiska diskussioner när andan faller på och sedan bara må bra och konstatera att jag har ett höjdaräktenskap!

#25 Tror att du o jag i grunden är överens, vi ser bara på det ur olika synvinklar. En dag kanske jag oxå har möjligheten att ha de där vardagliga samtalen med min kära. Men det ligger flera år fram i tiden tyvärr, tills dess får telefon, mail och sms duga och då blir det inte så mycket "tomgångsprat"…..

Tycker inte vi har det problemet alls här. Min kille berättar gärna vad som hänt på jobbet och så. Han kanke är ett undantag vad vet jag.